Om Kökar på Medeltidsmarknaden

Biskopen välsignar folket på Medeltidsmarknaden.

Återigen var det dags för den årliga Medeltidsmarknaden i Åbo, detta år var även tmi Eva Ahl med på ett hörn och doktor Ahl-Waris fick även hålla föredrag. Medeltidsdagarnas torgliv var som alltid förr – soligt, fullt med folk, lukter och os från grillade svin – den goda vildsvinskorven skall man alltid smaka på! – tvåltillverkning, program för barn, rolig teater i torgvimlet, musikanter... I år handlade det om Magnus II Tavast jubileet till ära (han tillträdde 1412). Med mig hem fick jag säcken full av kanderade mandlar, svartbröd och hemlagad tvål. Tyvärr kunde jag bara delta idag, eftersom jag skall på kryssning till Sverige på veckoslutet, men jag rekommenderar varmt allt program som erbjuds, t.ex. det vetenskapliga programmet där vänner och kolleger uppträder.

Tvål tillverkas ännu på samma vis: djurfett kokas med lut och bildar genialiskt tvål. Lut fås från björkaska, så medan det tillverkas talar man "potaskaa" (strunt) på finska.

Under alla åren har jag insett att forskningen endast går vidare och framåt ifall jag emellanåt tvingas hålla föredrag och/eller skriva artiklar – deadlines är uppenbart goda för min inspiration och får mig att jobba hårdare. Kravet på resultat och presentationer får mig så att säga att bli mer aktiv i frågan om jakt och sammanställningar av material osv. I år återgick jag till ett kärt ämne: forskningen kring franciskanerkonventets lämningar på hamnö på Kökar, Åland. Föredraget fick hela sju åhörare, vilket var mer än Nådendalsföredraget lockade ifjol, så jag är mycket nöjd. Min forskning är ju mest intresserad av 1800-talets och det tidiga 1900-talets arkeologi och en syntes över de stora utgrävningarna som pågått sedan 1980-talet finns inte heller ännu att tillgå, så i väntan på, den är det gott att koncentrera sig på arkeologihistoria kring de tidiga undersökningarna och “arkeologibruket” kring detta. Nåväl, föredraget måste omskrivas till en artikel, så att kolleger och vänner som inte kunde höra mig idag kan få läsa om mitt senaste “detektivarbete”.

Det är uppenbart, att familjen måste resa till Kökar denna sommar, helst så fort som möjligt. Jag måste helt enkelt återvända dit igen. Första gången besökte jag Hamnö under ledning av självaste doktor Kenneth Gustafsson, som då presenterade området och forskningen för Fibula ry, arkeologistuderandena. Hemresan blev makaber och den glömmer man aldrig, eftersom vi på båten nåddes av nyhten att Tyrvää kyrka brunnit ner. Men Åland blev för alltid något speciellt för mig – ja, visst hade jag besökt öäarna förr, 1987 med mina föräldrar och 1991 på klassresa, men nu var ju synvinkeln en växande vetenskapskvinnas, så jag skrev mitt prosemi om Jomala och fortsatte ännu på seminarienivå, innan jag återvände till läroämnet historia och heliga Birgitta istället. År 2000 besökte jag Kökar igen, med Naturvetarklubben och hade då äran att lära känna författaren Ulla-Lena Lundberg. Hennes avhandling pro gradu om Kökar och franciskusfester har gjort ett stort intryck på mig och föranleder att jag snart måste få tala med henne igen. För det är nämligen ett tag sedan jag besökte Kökar senast – åren går – det var nämligen år 2006 med SKAS. Även den resan var oförglömlig, då vi under ledning av Markus Hiekkanen besökte öns fantastiska kyrkor och arkeologiskt viktiga fyndplatser.

Med familjen har vi hittills gjort, och försöker vi göra, korta resor i Finland och Sverige – det gangnar så fint mammas forskning, men det är även fascinerande att än en gång inse, att man inte3 behöver resa långt bort för att se och förstå intressanta ting. Åland blir nog snart vår nästa anhalt, det verkar uppenbart.

Den som spar den har - eller lider tillgängligheten?!

Efter ett arkivbesök till Museiverket (MV) är det uppenbart att sparåtgärderna tärt på tillgängligheten. Arkiv och bibba har flyttat till stolta nya utrymmen på Sturegatan i Helsingfors och visst är t.ex. bibbans läsesal skön - men hallå, i våras drogs en mängd jobb in och detta ses nu i själva verksamheten! Skönheten är alltså bara yta, under ytan ser man att Finland håller på att bli ett u-land, som inte satsar på att upprätthålla forskning inom humaniora eller sitt kulturarv. Usch!

Det är nämligen mycket svårt nu att beställa fram material från arkiven - lösningen på personalbristen, som de galna inbesparingarna åsamkat, är nämligen att beställa material på elektronisk väg, men det tar 4 dagar i anspråk! Och arkiven är endast öppna fyra dagar i veckan, vilket leder till att det inte alls tar fyra dagar att få fram materialet, utan en dryg vecka! Och dessutom är hela verket stängt hela juli. Det är med andra ord inte lätt för forskare och andra, som behöver dessa tjänster året runt i förhållande till sitt eget jobb och sina tidtabeller, som minst av allt är de som tjänstemännen har... Vad göra? Den vänliga, men åderlåtna personalen gör sitt bästa och ber oss fylla i enkäter, som vi hoppas når beslutsfattarna. Men det kan vi ju inte lita på i dessa tider.

Men, sorgen över de nya svårigheterna med att få fram material är inte de enda då det gäller MV. I dessa tider då "öppenhet" är ordet och "tillgänglighet" varit ett modeord är utvecklingen - den motsatta!! För att få fotografera materialet för eget bruk, måste man dessutom fylla i en rad blanketter - som måste gås igenom av den redan överbelastade personalen. Byrokraterna glädjas, Kafka skrattar och rullar i sin grav!

Nå, detta är inte allt. Vill du publicera material om vårt gemensamma kulturarv stöter du på ytterligare problem. Svårigheterna med bruket av materialet från MV är nämligen även skrämmande - dessa frågor framkom, då jag skulle publicera min doktorsavhandling för ett par år sedan. Det gäller nämligen bildbruk. Det är förståeligt att man bör betala för bilder, fotade av en annan som finns på MV, men OBS! - att behöva betala på foton, som man själv tar, av arkeologiska föremål är nog höjden! - 25 euro/bild och det är ju rea, eftersom det rör sig om ett lärdomsprov - men HUH säger jag! Om man inte vill betala, kan man ju alltid RITA AV fynden, för MV påstår att de ju inte kan äga ens teckningar. Oho, aj inte, men de tycks äga de foton man själv knäppt ändå!? Och rita - hallå, det tar TID, som man inte vill lägga ut när man håller på att få forskningen klar! vad är det, 1800-talet eller? De otroligt fräcka inkasserandet lär ska grunda sig i upphovsrätten, men på något vis - fastän jag ej är jurist - tycker jag det osar svavel om detta! Om MV är så fattigt, att det måste leva på att åderlåta forskarnas kassor, då dessa vill lyfta fram fynd - som TILLHÖR FINSKA FOLKET OCH SOM BETALTS REDAN VIA SKATTEMEDEL - så är det verkligen synd om oss, situationen är verkligen katastrofal då det gäller öppenhet och tillgänglighet! Ifall någon krösus anmäler sig, som är beredd att processa mot MV (dvs. staten) angående detta, så skulle rätt äntligen skipas, för det här är både synd och skam! Tills dess får forskarna bara fortsätta med att ha forskning som hobby och fixa pengar för att finansiera publicerandet av fynden, som i övrigt förvaras 24-7/4-ever i källarmörkret. Just snyggt att liksom bli straffad för att man idkar kultur och uppbyggnad - snart borde man nog växla till att bygga vapen istället, då börjar de säkert ösa pengar över en...

På Oxvägen i Tavastland

På lördagen fick Mikko en bra idé: vi åker längs den medeltida Hämeen härkätie ("Oxvägen till Tavastland") som numera är väl utmärkt och det finns gott om info på webben. Resan började i Tavastehus där vi besökte slottet, men det var en besvikelse - Museiverket, såklart: personalen verkade omotiverad och trots ett flertal besökare och turister var kafét stängt! Mikko och de äldre tog sig en titt på slottet, men på grund av alltför ihärdiga restaurationer är det kalt och inte mycket att se. Det blev kaffe på Mac D och sedan åkte vi vidare - startade själva rutten.

Härkätie börjar i Tavastehus och är väl skyltad - det är bara att brumma vidare.

Vår första punkt var Sankt Jakobs kyrka i Rengo. Platsen var fantastisk och den åttakantiga kyrkan speciell. Den är ombygd på 1700-talet, men en medeltida skulptur fanns kvar, likaså var kyrkan dekorerad med pilgrimssymbolen, musselskalet.

Rengo kyrka i Tavastland ligger vid Hämeen Härkätie.

Medeltida Sankt Martinus i Rengo kyrka.

Pilgrimsmusslor som dekoratiner i Rengo kyrka.

Vår väg var ställvis en smal sandväg, men vi passerade byar som har kvar sin medeltida layout då husen ligger på rad längs vägen. Längs vägen fanns också minnesplatser som till exempel minnesstenen över familjen Nieminen, som bodde här och tragiskt miste fyra söner i de senaste krigen (se nedan).

Vi stannade nästa gång i Tammela, där vi såg en annan medeltida kyrka. Gustav III hade även rest längs oxvägen och här fanns minnestavlor av hans besök 1788. Invid kyrkan fanns ett minnesmärke över de män, hakkapeliter som drog ut i krig med Gustav II Adolf från Tammela. Längs oxvägen finns alltså också krigiska minnen, i Marttila också ett minnesmärke över Klubbekriget, men det besökte vi inte.

Vid Tammela kyrka.

Minnesstenen vid Tammela kyrka är rest till hakkapeliternas minne.

Efter Tammela, som ligger litet norr om vår rutt, åkte vi söderut via näs och öar, som varit bebodda redan under stenåldern. Utsikten mot sjöarna från den högt ovanför ringlande vägen var fantastisk.

Infotavla som beskriver Porras-områdets förhistoria vid Venesilta.

Snart passerade vi gränsen mellan Tavastland och Egentliga Finland. Efter middag i Somero stannade vi i Marttila, som hade både en fin staty föerställande skyddshelgonet Sankt Martinus och en oxkärra för att hedra vägminnet (se nedan).

Soldathelgonet Martinus i Marttila delar sin mantel med en tiggare.

Oxkärra på väg i Marttila.

Kvällen blev sen, men tack vare tidpunkten (midsommar), var det ljust trots att det duggade. Vi stannade vid Lundo medeltida kyrka, och tog osa en titt på den utifrån pga den sena tidpunkten. Lundo är mycket nära Åbo och till medeltidsminnet hör även den så kallade Lundomästaren, vars inhemska skulpturproduktion dateras till 1300-talet.

Lundo medeltida kyrka en sen sommarkväll.

Kvällens sista anhalt var Lundo fornborg med miljö, där Åbo universitet gjort omfattande utgrävningar. Området är välförsett med skyltar och även sista punkten på en historisk stig från Åbo via Korois. På grund av regnet stannade vi dock denna gång i bilen och åkte strax vidare till det väntande, varma hotellrummet i Åbo.

Känn dig välkommen - eller ej? :) - Vet åtminstone att marken här är historisk, verkar det som om universitetets forskningsprojekt vill säga: "Åbo universitet. Lundo Vanhalinna. Ett fritt folks gåva till den fria vetenskapen", påstår i varje fall skylten.

Fin infoskylt om en historisk rutt från Åbo till fornborgen Vanhalinna i Lundo.

En sista kuriositet invid vägen var minnet av källan där Gustav Vasa enligt legenden vattnat sina fålar, se nedan. Med andra ord hade den oxväg vi besåg minnen av alla tre "gustaver".

Källor, tolkning och arkeologibruk i Åbo

Författaren och den tragiska gestalten J. J. Wecksell, som skrev Daniel Hjort,står lutad i tankar framför Åbo Akademis bibliotek, där man även tar sig in till handskriftssamlingen. Jag visste exakt vad jag behövde på förhand tack vare deras goda Brevsam databas på webben – fint!

Arkivdag i Åbo och litet omväxling för en forskare och trebarnsmor. Jakten efter brev av Kerkkonen gav resultat och upplysningar om hennes åsikter om avhandlingsarbetet var intressanta att ta del av. Arbetet med en artikel går alltså långsamt framåt. Vid sidan av vistelsen i arkivet tog jag tillfället i akt att äta lunch på Abo Vetus & Ars Nova och samtidigt tog jag en titt på utställningen om Tiedon taustalla – löytöjen tutkimushistoriaa, som var en fin och uppplysande utställning om förändringen i synen på Åbos medeltid, den arkeologiska forskningen och fynden. Utställningen var tematisk då den presenterade olika sätt att skapa arkeologisk information via tolkningar av ruiner fynd och det förflutna: från profilritningar till laserskanning, från fyndhopar till registrering av snskilda skärvor och fragment, från bensamlingar till osteologisk undersökning och så vidare. Särskilt intressanta var två berättelser om olika tolkningar av ett par utrymmen och mytbildningen kring dessa – exemplen var den kryssvälvda salen och den källare som man lär ska ha funnit skelett i. En verkligen sevärd utställning alltså, vid sidan om den fina basutställningen. Under sommaren jobbar även arkeologerna vidare I ruinerna, så dessa torde gå att bongas där fastän jag inte råkade se någon – troligen var de på lunch just då jag ju även hade lunchrast och besökte stället.

Sedan var det dags för mitt obligatoriska besök i Åbo domkyrka – jag går dit varje gång jag är i Åbo, om jag kan. Och man kan verkligen överraska sig själv ibland – nu lade jag för första gången märke till en minnesplakett (se nedan), som funnits där sedan 1995 – nämligen en minnestavla uppförd av Viborgare över Knut Posse (d. 1500), som är begraven i domkyrkan. Plaketten är på en sidovägg i norr, fastän han lär ska vara begraven vid högaltaret. Plaketten firade 500-årsjubileet av den s.k. Viborgska smällen 1495. Kuriöst nog hänger minnesplaketten i kapellet för Heliga Lekamen, alla änglar och Heliga Birgitta! Så det är mödan värt att besöka även bekanta platser på nytt.

.

Nostalgiskt på Borgbacken

Igår kväll for vi med barnen till Borgbacken, Finlands kanske äldsta nöjespark i centrum av Helsingfors. Tre- och fyråringarna, som var här för första gången i sitt liv, var ivriga och deras far och jag for turvis med dem i de olika aktiviteterna. Bäst tyckte de om "Draken", ett litet tåg för mindre barn som dock gick förvånansvärt fort. Den ganska fort snurrande "Kaffekoppskarusellen" var även en rolig hit. Vi tog en paus i den nyrenoverade "köksvärlden" och åt riktigt god middag - jag fick sushi, Mikko åt sallad och barnen smakade på sin pasta bolognese och vi fick dem att sitta ner och hålla sig relativt lugna hela den tid vi var där - fint att inte behöva ryta eller stressa som förälder också. Det var länge sedan vi senast åt ute, så litet orolig var man hur det skulle gå, men det gick alltså bra. Emil fick även en inträdesbiljett, fastän den var gratis, "babykul", men han fick nöja sig med att titta på folk, ljus och ljud och njuta allmänt av stämningen. Ett par gånger tog han sig en tupplur under kvällen.

En ganska dyr kväll med inträdesbiljetter, mat och några slantar för klassiska lotter i stilen "dra i tråden, vinn ett pris", men det var definitivt värt det. Borgbackens inkomster fördelas av Lasten Päivän Säätiö som arbetar för barnavård. Jag har också varit anställd av stiftelsen för några månader 2006-2007 fastän jag inte arbetat på nöjesfältet - det var då jag jobbade på Leksaksmuseet Lekborgen, som då nyligen öppnat på WeeGee i Esbo. Museet var förr på Borgbacken, men tillhör numera barnteatern Hevosenkenkä.

Nostalgiskt. Jag tror jag besökte Borgbacken första gången i sexårsåldern med min syster och hennes blivande (nuvarande) man. Minns även mammas och pappas bröllopsdag i kanske mitten av 80-talet, då vi besökte nöjesfältet. Mamma har alltid klagat över att det inte alls var roligt för henne och pappa mådde illa i alla aktiviteterna, men jag hade haft det kul. Så det var liksom mitt fel att de inte hade en kul bröllopsdag... Som förälder själv nu inser jag att man får välja vad man gör - man kan göra saker och ting på barnens villkor, eller så kan man skaffa barnvakt. Mikko och jag hade de roligt igår, speciellt härligt är det att få höra barnen skratta så de hisnar.

Men föräldrarna har nog haft trevliga kvällar på Borgbacken i sina dagar också - Borgbacken har över 60 år på nacken, så också de besökte Borgbacken som unga, främst för att lyssna på olika artister på utomhusscenen. Då Emil och jag väntade på att de andra skulle komma från en aktivitet, råkade jag få syn på en liten byggnad vi kunde rulla in i. Musik hördes från högtalarna och texter och bilder på väggarna berättade om vilka artister av världsklass som besökt Borgbacken under de första decennierna. På väggarna ståtade namn och ansikten som Paul Anka, Josephine Baker och Delta Rhythm Boys. Här skulle föräldrarna även upplevt nostalgi! Delta Rhythm Boys har alltid varit mammas favoritband, så också jag vet vilka låtar de spelade och hon har flera gånger berättat hur roligt det var när de besökte efterkrigstidens Finland. Nåja, jag tittade runt en stund och gick sedan ut för att möta de andra igen - Emil hade somnat till den gungande musiken. Ljud är ju som bekant även en viktig ingrediens i vad man minns. Musik hördes även från högtalare på andra håll på nöjesfältet, t. ex. vid restaurangerna. Och de spelade klassiskt. Jag får konstiga associationer till andra ställen där de spelade musik ur högtalarna, men kanske jag lämnar detta här i det här sammanhanget... :-)

Forskning som detektivarbete... och litet tur? Eller ej...

Imorse hade jag ett inspirerande projektmöte med dr Leena Valkeapää, som håller på att slutföra sin stora biografi om forskaren och estetikern (kunde man säga), Emil Nervander. Det var verkligen roligt att se fram emot vårt lilla biprojekt, som tangerar vetenskapshistoria och mitt intresse för Reinhold Hausen (1850-1942). Men mest av allt var det inspirerande att få diskutera forskning med en äldre, mer etablerad forskare. Dylikt behövs verkligen ibland!

Eftersom jag hade barnvakt, beslöt jag att efter mötet gripa tjuren vid hornen och bege mig ut på ett uppdrag jag skjutit upp alltför länge. Av Riksarkivets personal hade jag nämligen fått höra att några brev av doc. Gunvor Kerkkonen, medeltidsforskare, ekonomihistoriker, uppdagats på frimärks- och vykortssamlarnas specialbutik på Kaserngatan. Tog mig alltså dit nu, sent om sider, men fann att butiken jag passerat så många gågner under alla åren vid Nylands Nation var försvunnen. Nå, den andra gamla butiken invid var kvar, Kasarmintorin neule- ja ompelukone oy. Damen där sade att jag inte var den första som frågat efter specialbutiken intill, som plötsligt, 1.9.2011, slagit fast sina dörrarna och försvunnit. Hon kom dock ihåg vad butiken exakt hette ("A. Pischow") och hade en webbadress, så det hjälpte betydligt. Nåja, tänkte jag, nu går jag hemåt och tar reda på mer per webben på kvällen.

Tänkte att jag tar en annan rutt till Kampen och bussen till barnvakterna, än den jag vanligtvis tar från Kaserngatan, dvs. via Skillnaden och Forum. Nu tog jag rutten genom Rödbergen: Nylandsgatan - Annegatan. Träffade plötsligt en gammal arbetskompis, som bad mig komma upp på hans museum imorgon - va kul! Och så fortsatte jag glad i hågen vidare. Plötsligt, i hörnet av Bulevarden och Annegatan måste jag gnugga ögonen. Det kunde inte vara sant! "A. Pischow" stod det tydligt på en liten skylt och ett inbjudande fönster vittnade om att det var rätt butik jag kommit till. Därinne fick jag dock en chock: det var som en nål i en höstack att hitta rätt vykort eller brev som sänts till/av någon Gunvor Kerkkonen! Detta är nämligen en butik för samlare, som är intresserad av frimärken, stämplar och vykortens teman - inte avsändare, tidpunkt etc. "onödigt". Historikern, som upplever dessa människor som det allra viktigaste, fick tumma på sin hatt och förtvivlat försöka leta litet enligt teman. Ja, hurdant vykort kunde docenten möjligen ha sänt: Viborgstema, Tallinn?... Försökte minnas hennes forskningsintressen. Resultatet efter ett par timmars fumlande: noll, såklart. Jag insåg ju att projektet var omöjligt så fort jag inlett det. Eftersom det gått nästan två år sedan Riksarkivet intresserat sig för Kerkkonens kvarblivna kort eller brev, var det även omöjligt att ens få något ut av att tala med samlar-experterna. Ödmjukt fick jag inse att denna uppgift som Riksarkivet någongång fått, att brev eller kort av en forskare kunde finnas i en specialaffär, var omöjlig att verifiera. Men, får trösta mig med att detta är en del av forskningen: att ibland kamma noll. Men, då åtminstone kunna konstatera detta, få ett svar, fastän det inte är det väntade.

Det var alltså tur att jag av en outgrundlig anledning hittade affären, så fick jag pröva på att reda ut frågan, och fick även en form av svar. Tur, eftersom webbadressen inte leder någon vart. Och det är verkligen inte första gången i forskningen det hänt mindre mirakel, att man så att säga haft tur. En bok man inte letat efter har plötsligt varit exakt den rätta - bara för att man först tog sig till fel hylla, när man letade efter en annan bok... Dylikt har säkert alla historiker råkat ut för ibland! Vem har påstått att det är tråkigt att forska? Det är verkligen som detektivarbete, kanske mindre "coolt", men lika roligt!

Västra Nyland igen

Säsongen på mammas och pappas landställe i Snappertuna i Raseborg har på allvar börjat igen och det är ljuvligt för familjen ute i det gröna. Lika roligt är det också att bekanta sig med kulturutbudet och -arvet i trakten igen. Barnen uppskattade vårt besök i Raseborgs slottsruin, det var spännande att gå i gångarna och i trapporna med pappa. Vädret var inte det bästa, men i bakgrunden hördes sångövningar från sommarteatern, som skall uppföra Teaterbåten i år. Det var som sig bör. En del turister, både inhemska och utländska hade också hittat hit, vilket var glädjande.

Det regniga vädret föranledde ett besök i Ekenäs i väntan på att det kunde klarna. Barnen älskade parken som Lions skapat nere vid hamnen - där fanns till och med en dino som Johannes nöjd "red" på en god stund. Mamma och Emil tog sig upp mot museet under tiden - till Helene Schjerfbeck-utställningen, som annonserats rikligt. Och fin var den, i två våningar med en verkligen intressant "bi-utställning" i två våningar om Helenes "syskon", dvs. andra finländska kvinnliga konstnärer på 1800-talets slut: Venny Soldan-Brofeldt, Helena Westermarck, Maria Wiik etc. Denna utställning var nästan mer intressant än själva Helene, faktiskt! Man fick liksom en bredare vy på kvinnornas arbete, liv och umgänge, som påverkade dem. Helenes utställning hade dock några verkligen fina saker utställda, som t.ex. några äkta brev av henne, där hon skrev om sitt liv och sitt arbete. Med andra ord var det verkligen en sevärd utställning och glädjande att inse att dylikt inte behöver koncentreras till helsingfors, utan mycket väl kan förverkligas också på andra håll i Finland! Vår famlij kommer nog att göra ett nytt besök i utställning senare i sommar.

Jag tog även en snabb titt i utställningen Alla tiders Raseborg, där bland annat fynd från arkeologiska utgrävningar under de två senaste decennierna fanns med. Utställningen gick kronologiskt framåt genom fina interiörer med föremål, rikligt med bilder och välskrivna texter. Jätte fint, kan rekommenderas! Speciellt trevligt var det att se hur de arkeologiska - även ganska nyfunna fynden - tagits med i utställningen. Ibland blir man ledsen, då man VET att det finns ny data att tillgå, men museerna inte bryr sig. Här var det inte så, vilket var mycket glädjande. Kan rekommenderas!