Idag under mitt besök på medeltidsmarknaden i Åbo ville jag dock speciellt lyssna på unga forskares föredrag i Gamla rådhuset i form av ett seminarium ordnat av TUCEMEMS.
Programmet på tre timmar med paus var digert och inleddes av professor Marjo Kaartinen, som i korthet presenterade dagens tema: en tvärvetenskaplig resa "i skuggan av domkyrkan" under medeltid och början av nya tiden. Doktor Suvianne Seppälä, som doktorerat på 1500-talets skattesystem, presenterade först kyrkans och främst biskopens ekonomiska betydelse - snarare än kronan var kyrkan den faktor som skapade enhet i stiftet. I det dagliga livet fanns kyrkan närvarande i helgonens festdagar med fasta och taxeringen. Biskopen kunde anses ha den största politiska och ekonomiska makten i stiftet - hans ekonomi baserade sig på slott, landbönderna, rätten att ta in skatt och sin möjliga egna förläningar. Med hjälp av detta kunde biskopen och domkapitlet driva utrikeshandel och bevilja lån. Det är värt att observera tt tiondeskatterna blev gängse i hela Finland först på 1600-talet, menade Seppälä, under medeltiden gällde de främst Stakunda och Egentliga Finland som var jordbruksbygd - Nyland beskattades mest i smör och inlandet i pälsverk. Nästan hälften av biskopens inkomster bestod av skattemedel, och av skatterna var 40 % i pengar, nästan en fjärdedel i smör och en femtedel i säd. Han uppbar alltså mer skatt i reda pengar än kungen.
Docenten, arkeologen Janne Harjula, presenterade sin intressantaforskning om den materiella litterära kulturen i Finland. Fina exempel på föremål härrörde sig från Korois, där biskopsresidenset troligen existerat på 1200-talet sedan det flytades från NOusis och innan det förlades i Åbo. Tillsammans med Visa Immonen och Tanja Ratilainen vid Åbo universiet hållar han dessutom som bäst på med att gå igenom alla fynd från utgrävningar utförda av Hjalmar Appelgren och Juhani Rinne för 100 år sedan, eftersom mycket litet av materialet någonsin publicerats - ypperligt! Harjula kunde konstatera att om man vill forska i tidig medeltid i Finland, bör man börja i Korois. Då det gäller liknar fynden som hör till skriftlig kultur (metallbeslag och metalllås för böcker, stylusar, grifflar och griffeltavlor, sigill och vaxtavlor) i Korois påminner den mycket om fynd gjorda i klostermiljöer så som i Nådendal eller på Kökar. Det har spekulerats i huruvida dominikankonventet förlades i Korois då det grundades på 1200-talet, och fynden kunde antyda detta. Å andra sidan, menade Harjula, var ju biskopens verksamhet i mycket lik ett klosters så liknande materiell kultur kunde antas förekomma vid hans residens. Men, vi får säkert höra mer om detta så småningom.
Språkforskaren Kirsi-Maria Nummila höll härefter ett föredrag om ortnamn i Åbo och hon kunde erbjuda en ny tolkning av ortnamnet "Katinhäntä" i södra delen av staden på 1600-talet. Detta var de fattigas område och hade förr legat i närheten av dominikanernas konvent. Tidigare forskare ansåg att ordet "katinhäntä" (sve. kattsvans) kunde vara folketymologiskt och härröra sig från det svenska ordet "gatända", men Nummila hade hittat stadsdelsnamnet även på andra håll, t.ex. i Brahestad och i Nådendal. Enligt en ordbok från år 1637 översattes katinhäntä som malm på svenska, dvs. en förstad, en periferi. Detta påträffas även i Stockholm och Tallinn. Om man vill läsa hennes artikel i ämnet kan man bekanta sig med tidskriften Sananjalka 52/2010.
Efter pausen fortsatte föredragen med lagar och rätt. Forskaren Riitta Laitinen (kulturhistoria) presenterade sin forskning kring kriminella utgående ur fall på 1640-talet: sexuella brott, stölder och lösdriveri. Stölder och lösdriveri kunde bestraffas med skamstraff och deportering, men även med döden. SExuella brott bestraffades med böter, men var otroligt höga och ledde ofta till deportering eller straffarbete. Bakom all kontroll fanns tanken om en "god stad" och dygdigt leverne i en socialt och ekonomiskt tryggad miljö. Laitinens forskning får vi säkert höra mer om i framtiden. Den sista talaren hade annulerat, så doktor Satu Lidmans föredrag om kvinnors sexualitet i rättskulturen, med exempel från Europa och Stockholm. Sexuella brott var inte individens ansvar, utan kollektivets. Kontrollen var hårs. alla annan sex än sådan som ledde till barn var omoralisk - bäst var alltså jungfruligheten, äktenskapet (för att avla barn) och celibatet. Brotten berörde släkten och dess ära: det värsta var att vanära en annan och kalla en man för tjuv eller bedragare, det värsta man kunde kalla en kvinna var hora. Kvinnan definierades utifrån sexualiteten och den skulle strikt beskyddas, eftersom det annars kunde vanära hennes näramste förmyndare (fadern, mannen, sonen el. likn.). Källorna presenterar sällan en kvinnlig synvinkel - hon var mannens egendom och kunde bli fälld som skyldig fastän hon skulle ha blivit våldtagen, eftersom hon hade svårt att försvara sig på juridisk väg. Den sociala ställningen var avgörande: fick man tillräckligt personer at gå i ed för sig kunde man klara det, och sådanan fick man ju om man hade ställning, namn och pengar. I sexuell mening har den största förändringen skett först sedan 1960-talet... och pågår ännu. Mer om dylika saker kan man säkert läsa i Lidmans nyligen utkomna bok om skam.
Efter en snabb tur till Aboa vetus&Ars Nova museets restaurang började jag vandra mot stationen. Och nu sitter jag äntligen och avslutar denna blogg i ett välkonditionerat tåg, trött men lycklig. Tåget är över en timme försenat, men det här må vara mammas lediga kväll tillsammans med laptop och några böcker.
torsdag 30 juni 2011
Medeltidskult i Åbo - en het men givande dag i kulturhuvudstaden del I
Het sommardag i Åbo och medeltidsentusiaster - vilken fin kombination. Åtminstone om man gillar dylikt, alltså. Så då var jag här igen, nu som flera gånger förr och varje gång är det lika roligt.
Jag inleder alltid mina besök i Åbo med att hälsa på alla bekanta stormän - och en kvinna - i omgivningen av och inuti Åbo domkyrka. Porthan finns här - både hans gravsten vid kyrkan och hans fina staty i parken, mitt i medeltidsvimlet vid denna tid på sommaren. Sven Gabriel Elmgren var i tiden med om att resa monumentet och funderade över var det skulle placeras vid sina besök i Åbo. Detta kan läsas i hans dagbok (10-11.6.1862, S. G. Elmgrenin muistiinpanot, 1939, utg. Aarno Maliniemi, Helsingfors: SKS, s. 458). Samma dag som Historiska sectionen grundades år 1864 var monumentet påväg till Åbo: "Ett kuriöst sammanträffande var, att Porthanska monumentet afgick till Åbo samma dag historiska sectionen hade sitt första möte. Dess framtid torde bli god nog...", noterade han i sin dagbok (26.5.1864). Det avtäcktes på hösten.
Då man går upp mot kyrkan ser man på södra sidan en staty över Mikael Agricola, mitemot universitetshuset på vars plats huset han fordom arbetade i stod (säger dessutom en minnesplakett på huset).
Inne i kyrkan är norra sidan full av minnen: från Tavasternas kapell går man mot nischen där S:t Eriks och S:t Henriks altare troligen legat, för att fortsätta til S:t Görans kapell där salige Biskop Hemmings relikskrin vilar - H. G. Porthan har etablerat tanken om att det är hans relikskrin. Åbosbiskopen som var en vän till Heliga Birgitta skrinlades 1514, men blev aldrig helgonförklarad p.g.a. at reformationen kom emellan för vår del.
Innan man når högaltaret måste man absolut ännu stanna och titta in på den enda kungligheten i kyrkan, Karin Månsdotter, som vilar här i en magnifik sarkofag. I absiden finns sedan de legendariska freskerna gjorda av R. W. Ekman på 1800-talet: t.ex. S.t Henrik döper finnarne vid Kuppis källa med flera.
Ute i solen igen är det alltid lika kul att ta sig en sväng på medeltidsmarknaden och speciellt tala litet med alla som gör arbetsdemonstrationer på området. Röken från matstånden osar tjock och också den traditionella vildsvinskorven måste avnjutas med litet saft och mjöd. I år tog jag mig en extra titt på växtfärgningen, men särskilt på tvålmakarna, som kokade ister och lut till tvål - precis som det sker i industrierna än idag. Lukten av bensörjan var dock inte så trevlig, men i slutskedet inanan massan hälls i formar tillsätts olika doftämnen, såklart. En tjärtvål fick jag således också med mig hem - rakt från dem som gjort den.
Idag ville jag dock speciellt lyssna på unga forskares föredrag i Gamla rådhuset i form av ett seminarium ordnat av TUCEMEMS och då särskilt av forskaren Marika Räsänen. Men, detta skriver jag idag skilt om i "del II".
Jag inleder alltid mina besök i Åbo med att hälsa på alla bekanta stormän - och en kvinna - i omgivningen av och inuti Åbo domkyrka. Porthan finns här - både hans gravsten vid kyrkan och hans fina staty i parken, mitt i medeltidsvimlet vid denna tid på sommaren. Sven Gabriel Elmgren var i tiden med om att resa monumentet och funderade över var det skulle placeras vid sina besök i Åbo. Detta kan läsas i hans dagbok (10-11.6.1862, S. G. Elmgrenin muistiinpanot, 1939, utg. Aarno Maliniemi, Helsingfors: SKS, s. 458). Samma dag som Historiska sectionen grundades år 1864 var monumentet påväg till Åbo: "Ett kuriöst sammanträffande var, att Porthanska monumentet afgick till Åbo samma dag historiska sectionen hade sitt första möte. Dess framtid torde bli god nog...", noterade han i sin dagbok (26.5.1864). Det avtäcktes på hösten.
Då man går upp mot kyrkan ser man på södra sidan en staty över Mikael Agricola, mitemot universitetshuset på vars plats huset han fordom arbetade i stod (säger dessutom en minnesplakett på huset).
Inne i kyrkan är norra sidan full av minnen: från Tavasternas kapell går man mot nischen där S:t Eriks och S:t Henriks altare troligen legat, för att fortsätta til S:t Görans kapell där salige Biskop Hemmings relikskrin vilar - H. G. Porthan har etablerat tanken om att det är hans relikskrin. Åbosbiskopen som var en vän till Heliga Birgitta skrinlades 1514, men blev aldrig helgonförklarad p.g.a. at reformationen kom emellan för vår del.
Innan man når högaltaret måste man absolut ännu stanna och titta in på den enda kungligheten i kyrkan, Karin Månsdotter, som vilar här i en magnifik sarkofag. I absiden finns sedan de legendariska freskerna gjorda av R. W. Ekman på 1800-talet: t.ex. S.t Henrik döper finnarne vid Kuppis källa med flera.
Ute i solen igen är det alltid lika kul att ta sig en sväng på medeltidsmarknaden och speciellt tala litet med alla som gör arbetsdemonstrationer på området. Röken från matstånden osar tjock och också den traditionella vildsvinskorven måste avnjutas med litet saft och mjöd. I år tog jag mig en extra titt på växtfärgningen, men särskilt på tvålmakarna, som kokade ister och lut till tvål - precis som det sker i industrierna än idag. Lukten av bensörjan var dock inte så trevlig, men i slutskedet inanan massan hälls i formar tillsätts olika doftämnen, såklart. En tjärtvål fick jag således också med mig hem - rakt från dem som gjort den.
Idag ville jag dock speciellt lyssna på unga forskares föredrag i Gamla rådhuset i form av ett seminarium ordnat av TUCEMEMS och då särskilt av forskaren Marika Räsänen. Men, detta skriver jag idag skilt om i "del II".
lördag 18 juni 2011
Disputationsfredag del II: Johanna Vuolastos avhandling om pietistiska emblem i religiös litteratur
Från Mökkönens disputation igår morse rusade jag innan slutkommentarerna genom universitets gamla huvudbyggnad för att vara i tid på "nya sidan" (från 1930-talet) och i lilla festsalen, där konsthistorikern Johanna Vuolasto (direktör för konstmuseet i Kouvola för den delen) disputerade med en avhandling om pietismen i bild, särskilt då gällande så kallade emblem i religiös, pietistisk litteratur och hur symbolerna även kan skönjas i en del 1700-talskyrkor i Finland. Ämnet har inte tidigare utretts i Finland och arbetet hade en krävande tvärvetenskaplig karaktär (teologi, kyrkohistoria, bokhistoria och konsthistoria). Metoden att granska materialet var ikonografisk.
För pietisterna verkar emblemen vara en del av det religiösa livet med sin symbolvärld. I Tyskland och Sverige lästes Pietismens faders, Johann Arndts, litteratur bland eliten och i dessa böcker finns nästan 1 miljon emblem att undersöka. Vetenskapen ansågs vara ett lämpligt tema att avbilda mystiken i religionen med - naturen hemligheter var lika fascinerande som de andliga mysterierna. En kompass och en magnet fick beskriva Guds kärlek, som drog människosjälen till sig. Men ett emblem är mer än en symbol och forskare har ett antal olika definitioner för hur ett emblem bör tolkas, berättade disputanden. Adelsmannen Magnus de la Gardie var i detta avseende en central person, och Vuolasto har velat framhäva hans religiösa sida i frågan om beställning och bruk av s.k. förpietistiska emblem och bilder. Under 1700-talet spred sig den pietistiska bildvärlden och fortfarande inverkar den på konsten.
Opponenten, prof. Heikki Hanka, från Jyväskylä universitet, ställde många verkligt krävande frågor som disputanden mycket väl lyckas svara på och ge klarhet till. Hanka ifrågasatte t.ex. Vuolastos begränsning av materialet - hon har brukat mest de religiösa verken med emblem som funnits tillgängliga i Helsingfors i Nationalbibliotekets samlingar. Hon kunde dock kontra med att det verkar vara representativt, eftersom eliten har beställt dylika böcker (samma verk och upplagor återfinns i förteckningar över herrgårdars bibliotek). Hon ville även klart skilja ut de verk, som bar tydliga pietistiska drag.
Hanka framförde en hel del kritik till avhandlingen, t.ex. gällande någon litteratur han saknade, men mest till kapitel tre som behandlade pietistiska symboler i finländska kyrkor. Opponenten var starkt av motsatt åsikt i frågan om tolkningen av ett par kyrkors bildprogram, men kunde hålla med disputanden om att Anjala kyrkas bildvärld bär tydliga pietistiska drag. Det ansågs både gott och svagt på en gång att Vuolasto så starkt brukat de "Arndtska glasögonen" i sin analys. Men allmänt taget verkade det dock ha gagnat analysen överlag. Problemet kvarstår dock i vissa fall, att man inte med säkerhet kan veta ifall det brukats symboler som allmänt var vanliga under Stormaktstiden i konsten, eller om man uttryckligen valt symbolerna p.g.a. deras pietistiska anknytning: Sapientia och Anima, det för Guds kärlek brinnande hjärtat etc. De noggranna tolkningarna i Vuolastos avhandling fick dock beröm av opponenten.
Professor Hanka slösade inte tid på onödiga kommentarer om skrivfel eller redaktionella misstag, vilket var tacksamt. Avslutningsvis framhävde han att ämnet är nytt och knappt undersökt i Finland. Vuolasto har gjort flera insikter om gångna generationers ypperliga förmåga att läsa symboler och media. Slutligen gjorde han dock en något komisk kommentar till Sapientia-figuren (en bevingad människa) på Anjala kyrkas prediksstol, att det kanske kunde vara S:t Göran p.g.a. helgonets bruk som politisk figur (t.ex. i Sverige). Dock har jag inte sett en Göran med vingar förr! Däremot hans motsvarighet, S:t Mikael,(ärkeängelen som också avbildas som en ondskans besegrare, också han kan stå med lans över draken t.ex.) är bevingad. Jag skulle nog hellre tro på Vuolastos tolkning, att det är Sapientia i detta fall.
Personligen kom jag att tänka på hela denna symbolvärld vi glömt under 1900-talets lopp, en symbolvärld som florerade från och med 1700-talet anknutet till religiositet men även t.ex. till frimureri. Och dess bakgrund i alkemins konst och symbolvärld. Medeltidens helgon med attribut hade sin egen symbolvärld som ibland även den ter sig svårförstådd för den oinvigde. Å andra sidan, framhöll opponenten, lever vi också idag i en nätverklighet proppfylld med symboler...
Vuolastos material kunde även jämföras med ett antal europeiska material, men det får kanske bli till en framtida studie. Det lönar sig definitivt att först fatta Vuolastos bok, ifall man är mer intresserad av detta ämne - om inte för annat, så för att se de många, vackra, symbolladdade emblemen återgivna utanför arkivens mörker.
För pietisterna verkar emblemen vara en del av det religiösa livet med sin symbolvärld. I Tyskland och Sverige lästes Pietismens faders, Johann Arndts, litteratur bland eliten och i dessa böcker finns nästan 1 miljon emblem att undersöka. Vetenskapen ansågs vara ett lämpligt tema att avbilda mystiken i religionen med - naturen hemligheter var lika fascinerande som de andliga mysterierna. En kompass och en magnet fick beskriva Guds kärlek, som drog människosjälen till sig. Men ett emblem är mer än en symbol och forskare har ett antal olika definitioner för hur ett emblem bör tolkas, berättade disputanden. Adelsmannen Magnus de la Gardie var i detta avseende en central person, och Vuolasto har velat framhäva hans religiösa sida i frågan om beställning och bruk av s.k. förpietistiska emblem och bilder. Under 1700-talet spred sig den pietistiska bildvärlden och fortfarande inverkar den på konsten.
Opponenten, prof. Heikki Hanka, från Jyväskylä universitet, ställde många verkligt krävande frågor som disputanden mycket väl lyckas svara på och ge klarhet till. Hanka ifrågasatte t.ex. Vuolastos begränsning av materialet - hon har brukat mest de religiösa verken med emblem som funnits tillgängliga i Helsingfors i Nationalbibliotekets samlingar. Hon kunde dock kontra med att det verkar vara representativt, eftersom eliten har beställt dylika böcker (samma verk och upplagor återfinns i förteckningar över herrgårdars bibliotek). Hon ville även klart skilja ut de verk, som bar tydliga pietistiska drag.
Hanka framförde en hel del kritik till avhandlingen, t.ex. gällande någon litteratur han saknade, men mest till kapitel tre som behandlade pietistiska symboler i finländska kyrkor. Opponenten var starkt av motsatt åsikt i frågan om tolkningen av ett par kyrkors bildprogram, men kunde hålla med disputanden om att Anjala kyrkas bildvärld bär tydliga pietistiska drag. Det ansågs både gott och svagt på en gång att Vuolasto så starkt brukat de "Arndtska glasögonen" i sin analys. Men allmänt taget verkade det dock ha gagnat analysen överlag. Problemet kvarstår dock i vissa fall, att man inte med säkerhet kan veta ifall det brukats symboler som allmänt var vanliga under Stormaktstiden i konsten, eller om man uttryckligen valt symbolerna p.g.a. deras pietistiska anknytning: Sapientia och Anima, det för Guds kärlek brinnande hjärtat etc. De noggranna tolkningarna i Vuolastos avhandling fick dock beröm av opponenten.
Professor Hanka slösade inte tid på onödiga kommentarer om skrivfel eller redaktionella misstag, vilket var tacksamt. Avslutningsvis framhävde han att ämnet är nytt och knappt undersökt i Finland. Vuolasto har gjort flera insikter om gångna generationers ypperliga förmåga att läsa symboler och media. Slutligen gjorde han dock en något komisk kommentar till Sapientia-figuren (en bevingad människa) på Anjala kyrkas prediksstol, att det kanske kunde vara S:t Göran p.g.a. helgonets bruk som politisk figur (t.ex. i Sverige). Dock har jag inte sett en Göran med vingar förr! Däremot hans motsvarighet, S:t Mikael,(ärkeängelen som också avbildas som en ondskans besegrare, också han kan stå med lans över draken t.ex.) är bevingad. Jag skulle nog hellre tro på Vuolastos tolkning, att det är Sapientia i detta fall.
Personligen kom jag att tänka på hela denna symbolvärld vi glömt under 1900-talets lopp, en symbolvärld som florerade från och med 1700-talet anknutet till religiositet men även t.ex. till frimureri. Och dess bakgrund i alkemins konst och symbolvärld. Medeltidens helgon med attribut hade sin egen symbolvärld som ibland även den ter sig svårförstådd för den oinvigde. Å andra sidan, framhöll opponenten, lever vi också idag i en nätverklighet proppfylld med symboler...
Vuolastos material kunde även jämföras med ett antal europeiska material, men det får kanske bli till en framtida studie. Det lönar sig definitivt att först fatta Vuolastos bok, ifall man är mer intresserad av detta ämne - om inte för annat, så för att se de många, vackra, symbolladdade emblemen återgivna utanför arkivens mörker.
Disputationsfredag del I: Teemu Mökkönens avhandling om stenåldershus
Igår deltog jag i hela två vänner/kollegers disputationer: Teemu Mökkönens och Johanna Vuolastos. Arkeologen Mökkönens disputation började klockan tio vid Helsingfors universitet och salen var sprängfylld av intresserade kolleger, studeranden och vänner. Som opponent fungerade professor Jari Okkonen från Uleåborgs universitet och som custos verkade prof. Mika Lavento. Det som genast förundrade mig var att Mökönens artikelavhandling på drygt 150 sidor utkommer endast som e-thesis och på eget förlag! Varför kunde den inte publiceras i Fornminnesföreningens ISKOS-serie? Underligt, minst sagt. Förhoppningsvis kunde avhandlingens sammanfattande inledning dock publiceras någonstans som en längre artikel senare. Disputanden kom nämligen att få en hel del beröm.
För opponenten var sträng, men strödde även goda ord: Mökkönen ifrågasätter dateringen av stenålderns faser och gör det mycket väl. Likaså har avhandling nu tillfört betydande ny information om stenålderns boplatser. Arbetet granskar boplatsernas "husgrunder" ca 4 000 - 2000 BC (CAL)i Fennoskandien. Materialet har till största del insamlats via utgrävningar och inventeringar i fält och disputanden har utfört en stor del av arbetet själv. Mökkönens synteser är bl.a. att olika områden visar en likadan försändring i frågan om boende under stenåldern. Husgrundernas storlek ökar under den nämnda perioden för att sedan försvinna. Som främsta orsak anger han påverkan från kulturkontakter och föreslår att stora förändringar skett i två "vågar": 1) under typiskt kamkeramisk tid ca 4 000 BC, då det börjar förekomma en byliknande struktur på boplatserna och 2) ca 3 300 BC då bosättningen är mindre strandbunden och mer fast. Förändringarna verkar ha spridit sig via kontakter och nätverk via bl.a. handeln med flinta som inte förekommer i anmärkningsvärd mängd i Finlands berggrund, utan är importvara) och bärnsten. Dessutom anser Mökkönen att dateringen av båtyxkulutren/den snörkeramiska kulturens ankomst till nuv. Finland måste reevalueras: trol. skedde det tidigare än man förr ansett ( ca 2 500 BC), kanske redan 2 800 - 2 900 BC (CAL).
Opponenten hade en del kritiska kommentarer och frågor. Största delen av materialet är från sydöstra och östra Finland/Ryssland och opponenten hade hoppats på fler jämförelser med Skandinavien och västra Finland, som dock fanns i boken i någon mån: skillnaderna mellan områdena borde även ha beaktats noggrannare. Å andra sidan kan "less" vara "more" ibland. Opponenten gjorde en del i publiken smått irriterade genom att i typisk finländsk stil ägna en minut på att kommentera stavfel. Jag hade verkligen hoppats på att detta så småningom skulle för ge vika för mer fokus på innehåll. Särskilt om disputanden själv gjort det slutliga redaktions- och layoutarbete som i detta fall. Då avsaknas ju ett par "extra ögonpar" som kan hjälpa med dylikt. Det borde opponenten ha beaktat och inte dragit fram dylika petitesser, tycker jag.
Opponenten hade till all tur mycket beröm att komma med, som sagt. Han tackade Mökkönen för en holistisk synvinkel - det börjar bli mer allmänt igen i Finland att man vill och försöker sig på detta, tack och lov. Noggranna keramikstudier etc. kunde ju hellre bli artiklar, medan avhandlingar väl kunde våga presentera större helheter. Fint att detta poängterades. Även frågor om forsknings- och "räddningsgrävningar" togs upp då det gäller insamling av det digra materialet som krävs för en bredare studie: ännu på 1990-talet fick arkeologer stöd för utgrävningar av staten i form av arbetssökanden som kunde lejas för somrarna som grävare. Dessa resurser har minskat under 2000-talet, vilket även försvårat möjligheterna till större utgrävningsområden och noggrannare fältforskning.*
Men en av de frågor som ventilerades - och väl - av opponenten och disputanden var en reevaluering av dateringen av ankomsten för den snörkeramiska kulturen - en ny datering till ca 2 900 BC får enligt Mökkönen stöd i dateringarna på olika vis. Diskussionen gick ställvis ganska het - ibland hade båda parter litet svårt att ge varandra muntur, men det var desto mer medryckande för publiken. Då det gäller synen på boplatserna och miljön fick Mökkönen kritik för att nämna Binford, och de facto vara av motsatt åsikt, men kanske inte till fullo uttrycka det i sin text (kapitel 4 i sammanfattningen). tack fick han dock för sin goda argumentation gällande historiografiska frågor: Mökkönen ifrågasätter (berättigat) tidigare forskning som lagt för mycket tyngd på typologi av t.ex. keramiken och bildat statiska "block" för dateringen. Mökkönen och opponenten var båda av samma åsikt om att stenålderskeramiken i Finland är alltför varierande för att "låsas" i ett dylikt system som gör det svårt att granska förändringar (s. 52-53 och kapitel 5 i sammanfattningen). Och som vetenskapshistoriker kunde jag personligen vara mycket nöjd med att detta togs upp!
Tyvärr måste jag lämna salen innan slutkommentaren skulle läsas upp. Innan jag gick hann jag dock uppfatta att opponenten konstaterade följande om avhandlingen: "Väitöskirja jossa väitetään uutta!" = En doktorsvahandling som påstår något nytt! Just det: grattis Teemu för en lyckad disputation och lycka till med fortsatt forskning!
*Kanske man här åter kunde se en lösning på det som nyligen diskuterats i pressen gällande "unga som faller utanför",dvs. som varken jobbar eller studerar: borde de igen lejas för somrarna som hjälp för arkeologer. Intressant jobb och hälsosamt med att jobba ute?
För opponenten var sträng, men strödde även goda ord: Mökkönen ifrågasätter dateringen av stenålderns faser och gör det mycket väl. Likaså har avhandling nu tillfört betydande ny information om stenålderns boplatser. Arbetet granskar boplatsernas "husgrunder" ca 4 000 - 2000 BC (CAL)i Fennoskandien. Materialet har till största del insamlats via utgrävningar och inventeringar i fält och disputanden har utfört en stor del av arbetet själv. Mökkönens synteser är bl.a. att olika områden visar en likadan försändring i frågan om boende under stenåldern. Husgrundernas storlek ökar under den nämnda perioden för att sedan försvinna. Som främsta orsak anger han påverkan från kulturkontakter och föreslår att stora förändringar skett i två "vågar": 1) under typiskt kamkeramisk tid ca 4 000 BC, då det börjar förekomma en byliknande struktur på boplatserna och 2) ca 3 300 BC då bosättningen är mindre strandbunden och mer fast. Förändringarna verkar ha spridit sig via kontakter och nätverk via bl.a. handeln med flinta som inte förekommer i anmärkningsvärd mängd i Finlands berggrund, utan är importvara) och bärnsten. Dessutom anser Mökkönen att dateringen av båtyxkulutren/den snörkeramiska kulturens ankomst till nuv. Finland måste reevalueras: trol. skedde det tidigare än man förr ansett ( ca 2 500 BC), kanske redan 2 800 - 2 900 BC (CAL).
Opponenten hade en del kritiska kommentarer och frågor. Största delen av materialet är från sydöstra och östra Finland/Ryssland och opponenten hade hoppats på fler jämförelser med Skandinavien och västra Finland, som dock fanns i boken i någon mån: skillnaderna mellan områdena borde även ha beaktats noggrannare. Å andra sidan kan "less" vara "more" ibland. Opponenten gjorde en del i publiken smått irriterade genom att i typisk finländsk stil ägna en minut på att kommentera stavfel. Jag hade verkligen hoppats på att detta så småningom skulle för ge vika för mer fokus på innehåll. Särskilt om disputanden själv gjort det slutliga redaktions- och layoutarbete som i detta fall. Då avsaknas ju ett par "extra ögonpar" som kan hjälpa med dylikt. Det borde opponenten ha beaktat och inte dragit fram dylika petitesser, tycker jag.
Opponenten hade till all tur mycket beröm att komma med, som sagt. Han tackade Mökkönen för en holistisk synvinkel - det börjar bli mer allmänt igen i Finland att man vill och försöker sig på detta, tack och lov. Noggranna keramikstudier etc. kunde ju hellre bli artiklar, medan avhandlingar väl kunde våga presentera större helheter. Fint att detta poängterades. Även frågor om forsknings- och "räddningsgrävningar" togs upp då det gäller insamling av det digra materialet som krävs för en bredare studie: ännu på 1990-talet fick arkeologer stöd för utgrävningar av staten i form av arbetssökanden som kunde lejas för somrarna som grävare. Dessa resurser har minskat under 2000-talet, vilket även försvårat möjligheterna till större utgrävningsområden och noggrannare fältforskning.*
Men en av de frågor som ventilerades - och väl - av opponenten och disputanden var en reevaluering av dateringen av ankomsten för den snörkeramiska kulturen - en ny datering till ca 2 900 BC får enligt Mökkönen stöd i dateringarna på olika vis. Diskussionen gick ställvis ganska het - ibland hade båda parter litet svårt att ge varandra muntur, men det var desto mer medryckande för publiken. Då det gäller synen på boplatserna och miljön fick Mökkönen kritik för att nämna Binford, och de facto vara av motsatt åsikt, men kanske inte till fullo uttrycka det i sin text (kapitel 4 i sammanfattningen). tack fick han dock för sin goda argumentation gällande historiografiska frågor: Mökkönen ifrågasätter (berättigat) tidigare forskning som lagt för mycket tyngd på typologi av t.ex. keramiken och bildat statiska "block" för dateringen. Mökkönen och opponenten var båda av samma åsikt om att stenålderskeramiken i Finland är alltför varierande för att "låsas" i ett dylikt system som gör det svårt att granska förändringar (s. 52-53 och kapitel 5 i sammanfattningen). Och som vetenskapshistoriker kunde jag personligen vara mycket nöjd med att detta togs upp!
Tyvärr måste jag lämna salen innan slutkommentaren skulle läsas upp. Innan jag gick hann jag dock uppfatta att opponenten konstaterade följande om avhandlingen: "Väitöskirja jossa väitetään uutta!" = En doktorsvahandling som påstår något nytt! Just det: grattis Teemu för en lyckad disputation och lycka till med fortsatt forskning!
*Kanske man här åter kunde se en lösning på det som nyligen diskuterats i pressen gällande "unga som faller utanför",dvs. som varken jobbar eller studerar: borde de igen lejas för somrarna som hjälp för arkeologer. Intressant jobb och hälsosamt med att jobba ute?
torsdag 16 juni 2011
Hällmålningar på Nationalmuseum
Om man fortsätter in i Finlands nationalmuseums första våning och passerar den nyligen öppnade utställningen "Trogna vänner" tar man sig ännu längre bakåt i tiden, till stenåldern. Eller egentligen har utställningen, som öppnade idag och står att finna där till sensommaren, två skikt: fotografen Ismo Luukkonens tid, då han fotograferat hällmålningarna och deras miljöer, samt till en svunnen tid för länge sedan, till människor vi har få kontakter till i annan mening än i den arkeologiska, endast via fynd och så då - via målningar och symboler.
Museiverkets chef Juhani Kostet inledde vernissagen med att dra sig till minnes sin studietid och hur man då ännu inte hade påträffat hällmålningar i så riklig mängd som idag, några decennier senare. Många arkeologer har skytt ämnet, som i Finland kunde börja studeras först efter att de första målningarna påträffats - de legendariska målningarna i Kyrkslätt, vid jugendarkitekternas villa Hvitträsk. Målningen där lär ha hittats av självaste kompositören Jean Sibelius då 1900-talet var ungt, och föreställer en geometrisk figur. Annat som ses i målningarna är handavtryck, älgar, båtar och - främst - människogestalter.
Efter Kostets inledning fick konstnären, fotografen Luukkonen själv säga några ord om utställningen - att detta tagit många år att dokumentera platserna med mera praktiskt, men även att målningarna är och förblir fullständigt fascinerande. En länk till dessa människor så fjärran och ändå så nära oss. Målningarna kan tolkas på flera sätt, men just det mångfacetterade är så outgrundligt intressant, konstaterade han. Många berömda arkeologer har gjort tolkningsförsök, prof. Unto Salo, konstnären Pekka Kivikäs med flera, och uppenbart tycks vara att bilderna speglar någon form av religiös föreställningsvärld.
Detta kunde arkeologen, fil.dr Antti Lahelma, bekräfta på plats i egen hög person - han är hittills den enda som doktorerat på ämnet i Finland. Jag minns väl hur han avråddes mången gång, men jag är mycket glad att han orkade vidare. Hans forskning har för ett tag sedan burit av till Kanada i jämförande syfte. Han har gjort utgrävningar vid hällmålningar i Finland och skall även denna sommar gräva vid en hällmålningsmiljö i Itis, berättade han.
När man gick genom den stilla, fina utställningen kändes den många vintermiljöerna svala i värmen. Många miljöer har jag också besökt (Hvitträsk och Juusjärvi i Kyrkslätt samt Astuvansalmi i Ristiina), så för mig väckte bilderna även fina minnen. Förutom fotografierna fanns faktiskt ett föremål även på plats i utställningen, en sten hittad vid utgrävningar år 1979. Stenen bär en geometrisk figur tecknad med rödockra och dateras till den kamkeramiska perioden för 6000 år sedan. Det var en liten överraskning att stenen var med, där vilade den gott i sin monter. Kanske vi snart får se även övrigt material som påträffats vid hällmålningarna? I väntan på mer forskning kan vi åtminstone njuta av utställningen denna sommar.
Museiverkets chef Juhani Kostet inledde vernissagen med att dra sig till minnes sin studietid och hur man då ännu inte hade påträffat hällmålningar i så riklig mängd som idag, några decennier senare. Många arkeologer har skytt ämnet, som i Finland kunde börja studeras först efter att de första målningarna påträffats - de legendariska målningarna i Kyrkslätt, vid jugendarkitekternas villa Hvitträsk. Målningen där lär ha hittats av självaste kompositören Jean Sibelius då 1900-talet var ungt, och föreställer en geometrisk figur. Annat som ses i målningarna är handavtryck, älgar, båtar och - främst - människogestalter.
Efter Kostets inledning fick konstnären, fotografen Luukkonen själv säga några ord om utställningen - att detta tagit många år att dokumentera platserna med mera praktiskt, men även att målningarna är och förblir fullständigt fascinerande. En länk till dessa människor så fjärran och ändå så nära oss. Målningarna kan tolkas på flera sätt, men just det mångfacetterade är så outgrundligt intressant, konstaterade han. Många berömda arkeologer har gjort tolkningsförsök, prof. Unto Salo, konstnären Pekka Kivikäs med flera, och uppenbart tycks vara att bilderna speglar någon form av religiös föreställningsvärld.
Detta kunde arkeologen, fil.dr Antti Lahelma, bekräfta på plats i egen hög person - han är hittills den enda som doktorerat på ämnet i Finland. Jag minns väl hur han avråddes mången gång, men jag är mycket glad att han orkade vidare. Hans forskning har för ett tag sedan burit av till Kanada i jämförande syfte. Han har gjort utgrävningar vid hällmålningar i Finland och skall även denna sommar gräva vid en hällmålningsmiljö i Itis, berättade han.
När man gick genom den stilla, fina utställningen kändes den många vintermiljöerna svala i värmen. Många miljöer har jag också besökt (Hvitträsk och Juusjärvi i Kyrkslätt samt Astuvansalmi i Ristiina), så för mig väckte bilderna även fina minnen. Förutom fotografierna fanns faktiskt ett föremål även på plats i utställningen, en sten hittad vid utgrävningar år 1979. Stenen bär en geometrisk figur tecknad med rödockra och dateras till den kamkeramiska perioden för 6000 år sedan. Det var en liten överraskning att stenen var med, där vilade den gott i sin monter. Kanske vi snart får se även övrigt material som påträffats vid hällmålningarna? I väntan på mer forskning kan vi åtminstone njuta av utställningen denna sommar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)