onsdag 25 maj 2011

Upplevelser av historia nära oss


Jag har hört sägas att man behöver resa långt för att se nära, eller hur det nu gick. I vår lilla familj har vi inte haft möjlighet - och anser det inte heller vara särskilt ekologiskt - att resa långt bort med flyg, till varma playor. Mikko och jag är inte särskilt förtjusta i värme, så det går ingen nöd på oss, då vi gärna åker med barnen till Sverige och kan tänka oss att se mer av Estland. Men man får inte heller glömma de fina miljöer som finns på ens bakgård - man behöver inte ens lämna Nyland! Och det är ju tacksamt för oss nylänningar som med värme ägnar vår hembygd en tanke: Mikko och jag håller så småningom på med att skapa en webbapplikation för nyländska fornminnen - återkommer till detta senare, när vi har mer att visa upp.

Men, det är med andra ord härligt att lämna staden för ett veckoslut och inse att det finns goda möjligheter till kortare resor och rekreation mycket när oss. I födelsedagspresent fick jag en övernattning med middag på Svartå slott i Västra Nyland - och det var en lyckad upplevelse. Resan var en överraskning, så jag visste inte exakt vart vi var påväg, men vi åkte först mot Raseborg och Ekenäs, som grundades 1556 av Gustav Vasa. Vi gjorde ett liknande besök 2008 vid midsommartid och besökte då Café Gamla stan med Helena som baby - nu hade vi Helena och Johannes med oss, och de blev särskilt förtjusta av den goda chokladkakan och att få leka i en liten koja på gården.

Ekenäs är kärt, eftersom många släktingar bott där, senast min gudmor som avled för några år sedan. Jag fick bo hos henne på Långgatan, då jag deltog i Hangö sommarunis och Esbo stadsmuseums utgrävning på Kyrkogatan 1999, alldeles invid kyrkan (se bilden, där barnen och Mikko poserar). Det var evinnerligt hett och jag missade slutet av utgrävningen, eftersom min tvättmaskin (då den snurrade tvätten i sin trumma) studsade på min stortå, som inflammerades så att jag måste undvika sandiga gympaskor. Men det var mycket lärorikt och intressant att gräva sig genom makadam och inse att kulturlagret var djupt så här mitt i staden. Jag hittade även ett avbrutet, men fordom halvmånformat föremål, ganska litet, och insåg att det var en hästsko - det är härligt med dylika glädjande insikter i fält. Också bitar av westerwaldt-keramik påträffades och de är ju lätta att känna igen med sin blåvita dekoration.

Invid Ekenäs kyrka lade jag märke till monumentet över Sigfrid Forsius (se bilden), som jag inte "sett" tidigare. Men man lär sig alltid något nytt ibland, som gör att man plötsligt "ser mera" - under veckan hade jag nämligen läst Gunnar Berndtsons reseskildring över Västra Nyland från år 1875 och han ägnade en del rader åt denne kyrkans man: "I kyrkans arkiv finnes en gammal bibel från år 1618 med Sigfrid Aronii Forsii egenhändiga namnteckning, innehållande en mängd af honom gjorda "cabalistiska" (såsom Ekenäs församlings hedervärde själasörjare behagade uttrycka sig) anteckningar, hvilka dock till största delen gått förlorade genom en nyligen verkställd inbinding", klagar Berndtson (manuskript i Nylands Nations arkiv, Finlands nationalbibliotek, Helsingfors). Vad mera Berndtson hade för sig i Västra Nyland återkommer jag till senare.

Vi fortsatte resan genom Tenala, Fiskars och Ingå, där fälten var guldgula av maskrosor (Mikko undrade om det var ryps, men de kännetecknar ju högsommaren) och dikesbranterna blänkte av silver i blommande häggar - en härlig försommardag, kanske en av de första detta år. Maskrosen är en av mina favoritväxter - nyttig och vacker: den blir vin, sirap och sallad, och härliga lättgjorda kransar! Min småkusin Monika lärde mig en gång på min födelsedag att binda maskroskrans :)

När det vankade middagstid närmade vi oss målet, Svartå slott. Vi inkvarterade oss i Edelfelt-byggnaden (se bilden med den vita byggnaden) och fick ett lyxigt rum i vänstra delen av byggnadens andra våning med en härlig vy över parken mot sjön. Det var romantiskt att följande morgon på min födelsedag få en lyxig frukost på sängen. Middagen föregående kväll intogs i den lyxiga restaurangen i en av byggnaderna på gården, men denna gång besökte vi inte den fina huvudbyggnaden i trä som är museum (se bilden, med en blommande hägg vid den västra gaveln). Slottet har roliga produkter i nutidens anda till salu: karameller i egen förpackning, speltkex och kaffe 'a la Svartå och närproducerade lantprodukter i sortimentet i receptionen, så någon form av bränding är på gång också här. Men inte skrikigt, utan ganska stiligt, tycker jag.


Vi spenderade däremot en timme efter middagen i den härliga trädgården, där barnen fick kasta stenar i sjön och vi kunde beundra de vackra konstverken från äldre dar och litet nyare tider. Konstnären Miina Äkkijyrkkäs två metallkor är fina - hon har ofta spenderat tid på en lantgård i Västra Nyland också. Men de klassiska kopiorna av grekiska gudar var nog ganska underbara, speciellt p.g.a. sina många "skikt". Demeter, frkutbarhetens gudinna, invid sin näckrosdamm (se bilderna), var en kopia som en engelsk ädling inhämtat på sin Grand Tour till Italien. Ädlingarna åkte dit, besökte Pompeij etc. (ja, Gustav III gjorde även en dylik resa) och inhämtade inspiration och lärdom från antiken, vilket ju avspeglades i tidens klassicism. Alla vägar ledde till Rom... En annan skulptur med liknande bakgrund var även Psyke, med sitt kärl i handen (hon gjorde en resa till underjorden på Venus befallning). Man behöver inte åka till Rom för att få insikter, utan glädjas av insikten att Rom finns i oss, nära oss.

När vi packade ihop på söndagen och åkte hem till Helsingfors, var vi trötta, men uppfriskade av en härlig upplevelse av Nyland som bäst. Man behöver inte alls åka fjärran för att se bättre, kunde vi konstatera, det räcker med att spendera en stund på sin bakgård så att säga.

tisdag 17 maj 2011

Om Jac. Ahrenbergs syn på Finlands medeltid

Idag, för några timmar sedan. disputerade fil.mag. konstihistorikern Anna Ripatti förtjänstfullt om arkitekten Jac. Ahrenbergs restaurationsplaner av slotten i Viborg och Åbo, Finland. Som kustos verkade prof. Ville Lukkarinen och opponent doc. Ritva Wäre, som tidigare varit överintendent för Finlands nationalmuseum. Både Lukkarinen och Wäre har själva forskat i synen på restaurering och arkitekturens bruk av historia och legitimering av densamma i nationsbyggande syfte.

Ripatti inledde sin lectio med att citera studenten Z. Topelius (sedermera professor, författare och ideolog) från en dag 1843, då denne vistades vid Raseborgs slottsruin på sin väg till Sverige, och dryftade den forna, svunna kontakten med Sverige. Under 1800-talet blev det sedan aktuellt att upprätthålla dels det svenska arvet, dels legitimera den unga nationen Finlands egen historia. Ripatti hänvisade tankeväckande till synen på en släkts förflutna och intresset av släkthistoria och därmed även analogt en hel nations, ett folks, historia. Det fanns ett behov av att framhäva kontinuitet med det förgångna och då blev slotten eller borgarna historiebilder, där maktens linjer drogs mellan det förflutna och nutiden. Murarna symboliserade makt, stabilitet och ordning. 1800-talets nationalism samverkade även till att man såg borgarna ur ett försvarsperspektiv. Slotten blev även rum för museer och utställning, då de tidigare fungerat som statliga fängelser etc. Jac. Ahrenberg hänvisade i detta sammanhang ofta till "fädernearvet", ett tema som i olika variationer avspeglades i hans verksamhet.

Syftet med Ripattis avhandling, uppgav hon, är dock att presentera endast Ahrenbergs syn på Finlands medeltid åskådligat genom hans restaureringsplaner av Åbo och Viborgs slott - som aldrig realiserades. I hans historiesyn spelar den svenska tiden en stor roll och han värnade för att dess minne inte skulle försvinna, särskilt i östra Finland, däribland Viborg, vars slott var det synligaste minnet från denna tid. Ripattis resultat är att det verkar uppenbart att Ahrenbergs idé med restaurationsplanerna var att följa de svenska slotten, för att skapa tydliga gemensamma minnen från Vasatiden för Sverige och Finland. I hans Finlandsbild sågs landet skiljt från Ryssland, tillhöra väst - därför tog han modell av de svenska slotten och "nostrifierade" dem. Rollen han ville tillföra slotten, som ett svenskt arv, var problematiskt, eftersom borgarna symboliserade en militär makt man ogärna ville förknippa med den svenska överheten - Ahrenbergs syn företrädde eliten, som han själv tillhörde. Ripatti avslutade med att påminna om att detta är aktuellt igen: att diskutera värden förknippade med kulturarvet, hur det kan utnyttjas i förhållande till en ny nationalism etc.

Opponenten Wäre inledde med idel beröm: Ripatti har tagit sig an ett svårt ämne, en svår person, men behandlat ämnet med öppet sinne. Litet kritik var av nöden att framföra, dock litet krystat, varför Wäre kommenterade de långa bilagorna och de långa fotnoterna. Ripatti kontrade dock med att förklara sina val och hur de hängde samman med själva forskningsprocessen. Huvudsaken är ändå, tyckte båda, att all väsentlig information kom med i avhandlingen, fastän bifogad. Beröm fick även Ripattis digra källmaterial: hon har använt sig av olika samlingar i över 20 arkiv i Europa! Även språket och de över 240 bilderna fick beröm - fint! Tyvärr behandlade Wäre metoden mycket kort, alltför kort i mitt tycke, men diskuterade en aning om A. Renans syn på nationalism, väl så. Ripatti framförde något viktigt som vår generation tampats med: att inte kategorisera forskare/aktörer politiskt lika drastiskt som tidigare forskare, t.ex. inte dela in dem radikalt i fenno- eller svekomaner. Jag tyckte Wäre verkade ha problem med detta, men antar att det beror på just denna vår generationsklyfta, eftersom många av oss yngre forskare definitivt kommit till samma slutsatser som Ripatti. Men, det är ju klart, en så här lyckad och välskriven avhandling är nästan omöjlig att kritisera - enda möjligheten är att krysta fram någonting allmänt eller formellt.

Patrimonium-termen, som Ripatti, ägnat mycket arbete, diskuterades tacksamt, och till skillnad från "heritage" (arv) tyckte Ripatti att "patromonie" (arv) mera gäller arvet framåt i tiden, inte enbart det arv som ärvts, så att säga. Enkelt, men komplicerat. Temat tangerar mycket museer - interiörerna, pedagogiken, funktionen, men detta diskuterades sedan inte närmare. Exteriörna, tornen, silhuetten sågs nämligen viktigare än interiörerna för drygt hundra år sedan - detta hör även starkt ihop till det vertikala idealet i stadspaleringen, intresset för medeltiden, som rådde under Ahrenbergs tid.

Som representant för fakulteten ville prof. Laura Kolbe lägga fram en kommentar om Ahrenbergs nätverk och bakgrund, som troligen även påverkat hans historiesyn, dvs. det viborgska, och främst om studietiden i den Viborgska avdelningen - gott! Ripatti hade valt att utesluta avdelningens arkiv och möjliga uppgifter därifrån, eftersom avhandlingen fokuserade på restaureringsplanerna, men erkände att Ahrenberg var aktiv i Pro Carelia -rörelsen vid sekelskiftet 1900, och i själva studentnationen är slottet en viktig minnesplats - festen "Viborgska smällen" firas år efter år.

Inalles var allt över på futtiga 1,5 timmar - strålande! Man hann knappt lägga sig in i temat, förrän det redan var slutbehandlat. Jag hade önskat litet mer frågor och svar och diskussion om metod, och kanske något mer om historiesynen, men detta får jag väl läsa närmare om i själva texten. Ripatti klarade sig fenomenalt fint!

Själv skrev jag i min egen avhandling (s. 286-287) från ifjol om "nostrifieringen" (med hänvisning till Max Engman om minnen från 1809, som Ripatti även citerade): i min fallstudie var det frågan om minnesplatsen Nådendals klosterruiner. Nådendal sågs i min studie tydligt även som en bro till Sverige bland forskarna och aktörerna - även de utanför J. R. Aspelins krets av Helsingforsare. Utanför denna krets fanns även viburgenserna som Ahrenberg, i likhet med de vestfinnar jag granskade. Detta tål definitivt att undersökas närmare. Jag tog inte nämligen heller i betraktande det digra materialet i avdelningarnas arkiv, men skall nu granska det närmare. Förhoppningsvis lämnar Ripatti inte heller Ahrenberg, utan spinner vidare på denna intressanta persons produktion och förhållande till skapandet av Finlands historia.

måndag 16 maj 2011

Humanister borde kolla mer på vad som försiggår på andra kampus!

I fredags hade jag äran att få gå och lyssna på min vän fil.mag, pol.mag. (!!) Aku Valtakoskis disputation vid Aalto-universitetet, och dess tekniska enhet som ligger i Otnäs (f.d. Polytekniska högskolan). Det var ett verkligt akademiskt, men annorlunda sätt att spendera studenternas speciella Floradag.

Akus avhandling var en monografi, vilket har börjat bli sällsynt för ingenjörer/på detta fält (dvs. det är mer allmänt numera med artikelavhandlingar alltså), och en diger sådan, dessutom. Ett stort intryck gjorde respondenten även genast genom att hålla sin lectio fritt, utan att läsa från papper (det skulle jag inte klarat av, minsann, så pass nervös och oerfaren är jag av mig!) - wow! Eftersom en disputation i princip skall vara öppen för envar, tog Aku även väl hänsyn till detta faktum genom att mycket klart och redigt, på "humanisters språk", förklara syftet med och resultatet av sin forskning - TACK! Och det var sannerligen ett aktuellt och intressant ämne i dessa tider, då vårt samhälle förändrats från ett välfärdssamhälle till ett tävlingssamhälle (jfr. denna blogg från igår, om CISH:s seminarium): det handlade alltså om hur små företag inom softwarebranschen skapar strategier för att klara sig, och det är till skillnad från stora företag (t.ex. inom industrin) frågan om företag, som både säljer tjänster och produkter. Dylika företag finns ju nära mig i min mans firma för tillfället, så detta var verkligen tankeväckande.

I förhållande till tidigare forskning, som närmast varit deskriptiv, hade Aku även skapat en teoretisk basis för att utföra analyser av små företag inom it-branschen. Som källor hade han använt en case, som han sedan jämfört med data från andra liknande små företag (150 stycken!). Analysen baserade sig på en kvantitativ analys, som lett till att han plockat fram 20 nämnare som påverkar företagen - 10 av dem fick stöd av analysen. Låter kanske råddigt? Ber om ursäkt, men rekommenderar alltså varmt själva avhandlingen för den som vill närmare bekanta sig med själva ämnet.

Opponenten prof. Reynoso från Mexiko inledde med att konstatera att Aku gjort "an outstanding job" och att hans avhandling definitivt kommer att vara en kontribution till forskningen för service i förhållande till produkter på det gäller företagen. Fokus på små företag var även något som varit svårt, men samtidigt mycket viktigt, eftersom en del forskning gjorts, men bara då det gäller stora företag. Det var verkligen gott att höra! På bara en och en halv timme (min egen disputation tog 2 h 15 minuter) hade opponenten framfört mest beröm, mycket litet kritik, och vi kunde fira tillsammans med mousserande vin, kaffe och kaka.

På kvällen fortsatte vi firandet på Akus disputationsfest, eller "karonkka" som det heter i Finland. Jag hade äran att få sitta mitt emot opponenten - wow! Och det var verkligen en underbar kväll, med härliga tal och härlig teknologhumor. :) Det var något annat för en humanist för en dag - och det var en verkligen bra dag!

söndag 15 maj 2011

Givande seminarium om globala utmaningar för historikerna

I torsdags deltog jag i ett mycket aktuellt seminarium arrangerat av Finska historiska samfundet, CISH, Helsingfors universitet och Tammerfors universitet med flera.

Seminariet fortsatte på fredag med genderperspektiv, men det måste jag utebli ifrån. Torsdagens första session missade jag även tyvärr, men eftermiddagen var mycket givande. Sessionen handlade om aspekter på välfärdsstaten och inleddes av prof. Pauli Kettunens presentation av begrepp, stereotypier och uppfattningar, som hans forskningsgrupp (NordWel) analyserat under de senaste åren. Den "nordiska modellen" bör ses utgöras av fem undnatag, var en intressant syntes i likhet med att det s.k. nordiska "samhället" ofta ses likvärdigt med "staten". Synen på Folkhemmet är exempelvis en idealiserad bild av arvet från den "nordiska bonden" kombinerat med en kapitalistisk anda och socialistisk utopi på 1930-talet. "Norden" som en transnationell (ingen tycks mera tala om begreppet "internationell" i detta sammanhang) historisk region innebar fram till 1980-talet en tydlig assymetri mellan t.ex. Sverige och Finland. Är alternativet nu en nostalgisk välfärdsnationalism eller en xenofobisk och rasistisk högervriden nationalism? frågade sig Kettunen på slutet. Det återstår att se...

Sessionens andra presentation hölls av professor Pertti Haapala från Jyväskylä (obs: han var opponent till Aapo Roselius i januari, kolla denna blogg från 22.1!), som talade om moderniseringsprocessen i Finland som en social fenomen, vilket deltog i nationsbygget. Han ogillar synen på tidigare människor som "förmoderna" i en negativ mening, dvs. "mindre utvecklade än oss", och jag samtycker definitivt. Det var belysande att höra att modernisering i Finlands fall enligt Haapala innebar (eller orsakades av...?) ekonomisk tillväxt, industrialisering, landreformer, populationsregelering, utbildning och vetenskapsideal samt individualisering (dvs. att människor har frihet att planera sitt personlig liv). År 1800 sågs Finland som en fattig periferi, men i.o.m. att lantbruket effektiverades, familjeplanering togs i bruk, utbildningsnivån steg och inkomstklyftorna minskade samtidigt skedde en mycket radikal förändring - och främst så nyligen som efter år 1950! Finlands som en del av det ryska imperiet 1809-1917 var till stor del att tacka för mycket, liksom den bilaterala handeln under kalla kriget, ansåg Haapala ytterligare, dvs. man innehade en form av politisk stabilitet. Utbildningen garanterade dessutom en social stabilitet. Ett litet land som Finland kunde vara välorganiserat och utnyttja andra.

Professor Pim den Boer talade slutligen om nationella identiteter och världsarv - ett mycket intressant inlägg. I hans inlägg ingick även CISH:s egen historia, dvs. historikernas synvinklar till de olika förändringarna i synen på kulturarvet. Visioner av det förflutna tycks nämligen starkt förknippat med etableringen av välfärdsstater. Under 1800-talet dominerade historisk argumentation den politiska arenan (nationsbygge), ansåg den Boer, medan man under kalla kriget såg på det förflutna som krigiskt och levde i "framtiden" i de olika ideologierna, som dominerade politiken - i optimismen behövdes inte det förflutna. Efter 1990 har "det förflutna återvänt" i politiken - nu används historia för att legitimera ett nationellt kulturarv, som man helst till och med länkar tillbaka till förhistorien - till en tid som inte på något vis kan förknippas med de nutida staterna!

Som ett exempel presenterade den Boer Saddam Husseins bruk av historia i sin regim, som Hussein sade vara en "renässans för Nebukadnessar" etc. den Boer kritiserade även bruket av begreppet "rötter" i från om arv, eftersom ordet är alltför organiskt, "naturligt", dvs. inte skapat, som synen på arvet ofta är - t.ex. i arkeologin. Gott att detta togs upp: jag försöker undvika att tala om "rötter", i likhet med att tala om att något "utvecklas". den Boer anser slutligen att vi borde ha en mer pragmatisk syn på kulturarvet, och han kallar vårt förhållande hellre en form av "stewardness" ("förmyndarskap"?), som innebär ansvar för konservering, möjligheter till optimal basis för forskning och möjligheter till "accessibility". Undertecknas! Just nu har det varit skrämmande att inse att t.ex. Sannfinländarna brukar historia efter eget tycke och i en radikalfennoman anda (som i sig har en lång historia, om det s.k. fennomanska paradigmet i historieskrivningen kan ni läsa i Derek Fewster avhandling Visions of Past Glory, 2006), så att det i våras t.ex. blev en kort debatt i tidningarna om att en kommunfullmäktige i Kyrkslätt av ifrågavarande parti börjat bruka frågor om "svensk kolonisation av Finland" i sin politiska retorik. Detta i en kommun med nästan 20% svenskspråkiga - tydligen för att väcka debatt och försöka provocera. För att inte tala om kollegan, Fil.dr Halla-ahos medvetna historiebruk som är högerpopulistiskt... Listan kan göras ännu längre, med lätthet.

Kommentatorn prof. Hilda Sabato från Argentina hade intressanta aspekter att framföra från andra änden av världen. Främst gällande begreppet "nordisk" överlag - ett intressant litet tema att få utrett som väsentligt i sammanhanget. I Latinamerika är det politiska mycket tydligt, medan Sabato ansåg att det intressanta i Norden är just hur "stat" och "samhälle" delvis betyder samma sak, så som Kettunen framförde saken.

I diskussionen som följde presentationerna kommenterade Haapala bland annat att t.ex. de radikala fennomanerna fick stöd av bondeståndet på 1800-1900-talet. Då kunde man fråga sig: har det skett nu? Sannfinländarnas stöd tycks vara rotat i det lägre borgerskapet och arbetarklassen, eller? Har samhället förändrats från "välfärdssamhälle" till "tävlingssamhälle" ("competitive")? Det ansåg i varje fall de flesta. Vad blir konsekvenserna? De låga trösklarna mellan samhällsklasserna har enligt experterna fört Finland dit vi är idag... Hur blir det nu? Nå, detta bör vi säkert så småningom får djuplodande analyser av.

Vad är alltså historikernas roll idag? Bör dryftas, ansåg man allmänt. den Boer ansåg att ett av problemen är självbilden: man har specialiserat sig och ser sig som irrelevanta aktörer i samhället. Han anser att vi hellre borde ha en världsbild som Herodotos: ideologiskt öppen för allt. Undertecknas.

Dagen avslutades med en reception i Riksarkivet, där prof. Jussi Nuorteva (arkivchefen) först höll ett anförande om arkiven och deras roll. Det var glädjande att se att nästan 50% av föredraget handlade om framtida utmaningar, däribland främst digitaliseringen - gott! Och "gott" var det även att efteråt inta en liten buffé i sällskap av forskare av den kalibern att de studerat för G. Duby med flera... Wow, säger en nybakad doktor. Det var med kassen full med tankar man kunde bege sig hemåt den kvällen.

Det som var litet konstigt med seminariet var att det trots sin mycket transnationella anda och "tunga" namn på talare inte verkade locka fler deltagare, särskilt från Helsingfors, trots att seminariet höll i Vetenskapernas hus ett hundratal meter från Universitetet. Kanske det anses mer krediterande att åka utomlands på konferens än delta då en konferens kommer till den egna bakgården? Nå, jag var glad att jag kunde delta - det var sannerligen en informativ dag.

torsdag 12 maj 2011

Bytomtseminarium

Detta skulle ha publicerats i torsdags, men Blogger har legat nere. Nå, bättre sent än aldrig.

Museiverket ordnade ett seminarium om arkeologi och bytomter, som i onsdags diskuterade aktuella teman i anknytning till landsbygdsarkeologin i Finland. Talarna var från olika specialfält, en del mer inriktade på byråkratiska frågor än andra - och förvisso, dessa går ju hand i hand med undersökningarna å statens sida. Jag var försenad, så jag missade morgonens första föredrag, men kom i tid för att höra om Museiverkets strävan efter förenhetligande av terminologi, metodologi etc. framfört av Johanna Enqvist. Vadim Adel var senare under dagen inne på samma teman: hur dra gränserna för skydd av en bytomt, som ännu är bebodd etc.? Det slog mig: var finns intresset för långa processer? Måste arkeologer vara så fetischistiskt intresserade av att hitta "det äldsta" ännu? Varför är det så åldersrasistiskt? Jag tycker det mest fascinerande är en bosättningskontinuitet i all dess utformning, medan en del tycks anse att "recent" bebyggelse "förstör" den gamla... Såklart, ifall modern bebyggelse grävts djup rakt på. Men, det var iallafall gott att höra att hela området inte anses "förlorat" trots allt... ja-ja. Under seminariet måste flera talare hänvisa till att kartmaterialet beskriver den tidpunkt det skapats (1600-, 1700-tal), men KANSKE äldre tider. Nå, gott att det poängteras i varje fall, fastän jag själv tycker att 1700-tal är minst lika fascinerande som medeltiden...

I diskussionen togs det upp att detta problem är relevant, eftersom det handlar om jämställdhet inom olika län och landskap - behovet av förenhetligande är med andra ord stort. Man framförde även önskningar om att alla kraven kunde tillfredställas genom utbildningen, men det är ju lättare sagt än gjort - förutom ifall utbildningen/fortbildningen kan betalas av deltagaren själv... Mikko Härö betonade att i Sverige finns det pengar för förenhetligande, men inte hos oss. Problemet i Finland är att det inte är möjligt att öppna stora områden - en lösning kunde vara att använda grävmaskin som övervakas. Det har ju även gjorts i mindre grävningar jag själv deltagit i, t.ex. Esbo stadsmuseum använde en bobcat vid utgrävningen av bytomten i Alberga 1998 och i vårt MARK-projekt använde vid grävmaskin för att skala av de blandade ytlagren. Jag känner en avsaknad av att ta en titt på arkeologin i andra länder även då det gäller byråkratiska frågor - när blir vi förenhetligande med hela EU, t.ex.? Lämnas detta bara till - den sist och slutligen ganska marginella - forskningen?

Timo Jussila fortsatte med att lägga fram fallstudier från fältet, hur han kombinerat gammalt kartmaterial och iakttagelser i fält till att fastställa fornminnens gränser och skydd. Han poängterade betydelsen av fältstudierna, eftersom arkivstudier inte kan räcka till för en ordentlig utredning av skyddets omfattning - att arkeologiska fältmetoder borde återigen bli på modet. Va? undrade jag själv, som anser att finländsk utbildning främst handlar om fältarkeologi. År 2004, vid ett besök i Wharram Percy i Yorkshire under ledning av English Heritage betonades hur man återgått till att leta efter "humps and bumps in the ground" i fält. Då tänkte jag att lyckligtvis har vi i Finland aldrig frångått det... Men å andra sidan har jag ju själv inte var i fält sedan 2004...

Presentationerna av fallstudierna fortsatte och följande handlade om Gubbacka i Vanda, presenterad av Andreas Koivisto. Utgrävningarna började som "räddningsgrävningar" år 2003, då ring III utvidgades, men åren 2008-2010 tog stadsmuseet över. Och det har sedermera lett till publikation och ett EU-samarbete med esternas intressen i Padis kloster (som då troligen innehavt ägor även här i södra Finland). I diskussionen nämndes möjligheten av termoluminecensdatera bränd lera, som i någon mån påträffas på bytomterna. Låter i mina öron dyrt, men sån't är livet. Man måste ju alltid hitta nya alternativ, och det låter gott i sig.

Nästa föredrag var inne på samma linjer: Santeri Vanhanen berättade om möjligheterna av makrofossilanalys i bytomtforkningen. Med en hänvisning till Janken Myrdal kunde man t.ex. försöka utreda byggnaders bruk med hjälp av växtfossil. Det var även intressant att få veta att man kan bruka metoden som en mer exakt såll, och få tag på millimeterstora glödskal och fiskben, som ju kan belysa själva aktiviteterna på området. Intressant! Jag saknade dock kommentarer av Vanhanens kollega, Mia Lempiäinen, men hon är mammaledig, tyvärr. det skulle ha varit intressant att komtra med hennes erfarenheter både från stadsgrävningar och landsbygdsmaterial. Sirkka-Liisa Seppälä betonade betydelsen av samarbete med biologer, eftersom det ger en möjlighet att utforska ävedn det biologiska kulturarvet - på 2000-talet lär ska diskussionen äntligen gå het om bruket av land och dess historia.

Christian Carpelan presenterade samiska "lappbyar" byar från ca 1550-1750 i Enaretrakten. Det var viktigt att få med en nordlig dimension, eftersom litet forskats där och även i östra Finland. Georg Haggrén återkom i sin presentation av bytomter i Nyland, Egentliga Finland och Tavastland, till behovet att undersökningar i öster. Han betonade även att den medeltida byn ingalunda varit statisk, utan rört på sig (hänv. till svensk forskning) - bra poäng, igen. Personligen blir jag ofta ledsen att folk fortfarande verkar ha en förlegad, romantiserad Scott-isk medeltidsbild med riddare och borgar, öldrickande joviala dagar i mörka källare...

Leena Lehtinen avslutade dagen med förslag till terminologi och jämförande aspekter till den svenska forskningen - gott! "Kulturmiljön skapar kontinuitet...", betonade hon och oroade sig för "busklandskapet" som håller på att ta över gamla kulturmiljöer. Äntligen nämndes även synen på kulturlandskapet och människors förhållande till densamma, och termen "minne". Tacksamt. Tyvärr fanns det endast litet tid för diskussion vid denna tidpunkt, men kanske detta kunde diskuteras senare. Förhoppningsvis.

Och samtidigt i Sverige, 11.5 klockan 10-15: ett seminarium vid Nordiska museet om sociala medier och kulturarvet och vilken kompetens som behövs för dylikt. Ja-du, när kommit vi hit i Finland? En viss elitistisk inställning råder, att det är viktigare att diskutera byråkrati och metoder i det alloändliga... Nå, förhoppningsvis leder vägen framåt. Någonstans.

onsdag 11 maj 2011

Kungar och kungars hundar

Sommarutställningen vid Finlands nationalmuseum öppnar imorgon för publiken, men redan ikväll hade somliga lyckligt lottade möjlighet att bekanta sig med den färgranna utställningen, som tydligt präglats av museets samarbetspartner, Livrustkammaren (Stockholm) såväl i utformning, färgsättning som i val av fonter etc. detaljer. Borta är de grå vitrinerna mot de grå väggarna från sekelskiftet 2000, svart på vitt. Äntligen! Samarbetsutställnigen för ett par år sedan, 1809, banade uppenbarligen väg för en förändring i en mer sprakande riktning för vårt museum. Då man steg in i utställningen var det t.ex. trevligt att genast mötas av en livfull interiör - inte enbart föremål i vitriner, som alltför ofta dominerat tidigare. Det är glädjande att se att museets utställningsgrupp varit öppen för litet idéer från väst.

Såväl överintendenten för Livrustkammaren, Magnus Hagberg, som ambassadör Johan Molander, som öppnade utställningen, berättade i sina tal om de berömda djuren i Livrustkammarens utställning, Streiff och Pompe. Och javisst, de gjorde en gång stort intryck på lilla Eva 4 år i Stockholm, minst lika mycket som Karl XII:s hatt med kulhål och Gustav III:s maskeradkostym. Det hör liksom till allmänbildningen att veta namnen på dessa kungliga husdjur. Vi får hoppas att utställningen här nu också kan locka de yngre besökarna till upplevelser i sommar.

Jag är glad att fokus alltmer är på de unga, samtidigt som man lyckas locka deras föräldrar, såklart - denna besvärliga grupp "unga/medelålders vuxna". Den museipedagogiska verkstaden för barnen är nu större än tidigare, tack och lov att utvecklingen börjat gå i rätt riktning. Verkstaden är rymlig och färgrann och fokuserar på riddare med bl.a. ett magnetpussel i form av en vapensköld - gott så. Tyvärr fanns det tillsvidare inget för prinsessorna, som ju på sin tid innehade en roll att spela i riddaridealet. Å andra sidan kan ju flickor gärna uppmuntras vara riddare även de - ens för en timme.

Några aber bör dock nämnas: visst är det ganska pruttgulligt med djur, ja. Nå, vi får hoppas att det gör att man tänker djupare på ämnet: djuren som symboler för regenten, som förmedlar makt och stärker regentens image. Doc. Agneta Ahlqvist har skrivit en strålande artikel i Matti Klinges festskrift år 1996 om regentens häst som en insignia regalia. Jag hoppas detta förmedlas till besökarna och på guideturerna, speciellt.

Det är också synd att utställningen inte producerat någon egen publikation, förutom Livrustkammarens, men detta kunde ju fixas genom att texterna i utställningen kunde läggas upp på webben, kanske till och med med bilder. När man går hem från utställningen bläddrar man gärna i något och fördjupar sitt kunnande ytterligare - kanske via webben då åtminstone, om inte till pappers.

torsdag 5 maj 2011

Vintern rasat - farväl till landsbygden...


Vi firade första maj i söndags bland flyttlådor, åt struvor och lyssnade på Akademiska sångföreningens livekonsert från Kajsaniemi i Helsingfors. Nästa år kommer vi förhoppningsvis att vara där, på plats i vimlet bland bekanta och obekanta finlandssvenska nyare och mer inkörda studenter. Under studietiden var man uppe på sillfrukost på kullen, nu kommer vi säkert att vistas bland barnfamiljerna på sandplanen.

Det är snart dags att ta farväl av Kyrkslätt och vår stora lägenhet här. Det har varit en fin tid med varma somrar och snörika vintrar, med licentiat- och doktorsexamen samt hemmafrutillvaro, men nu är det dags för oss att bege oss tillbaka till huvudstaden och dess sociala liv, arkiv, bibliotek. Jag skall börja sätta igång med mitt postdoc-år som stipendiat vid Helsingfors universitet och kommer att börja blogga mer om mina forskningsintressen - återkommer om det.

Igår fick barnen pröva på dagis, och verkade trivas. Idag skall vi fortsätta öva, nu också äta lunch där. Våra små stora barn.