torsdag 30 juni 2011

Medeltidskult i Åbo... II

Idag under mitt besök på medeltidsmarknaden i Åbo ville jag dock speciellt lyssna på unga forskares föredrag i Gamla rådhuset i form av ett seminarium ordnat av TUCEMEMS.

Programmet på tre timmar med paus var digert och inleddes av professor Marjo Kaartinen, som i korthet presenterade dagens tema: en tvärvetenskaplig resa "i skuggan av domkyrkan" under medeltid och början av nya tiden. Doktor Suvianne Seppälä, som doktorerat på 1500-talets skattesystem, presenterade först kyrkans och främst biskopens ekonomiska betydelse - snarare än kronan var kyrkan den faktor som skapade enhet i stiftet. I det dagliga livet fanns kyrkan närvarande i helgonens festdagar med fasta och taxeringen. Biskopen kunde anses ha den största politiska och ekonomiska makten i stiftet - hans ekonomi baserade sig på slott, landbönderna, rätten att ta in skatt och sin möjliga egna förläningar. Med hjälp av detta kunde biskopen och domkapitlet driva utrikeshandel och bevilja lån. Det är värt att observera tt tiondeskatterna blev gängse i hela Finland först på 1600-talet, menade Seppälä, under medeltiden gällde de främst Stakunda och Egentliga Finland som var jordbruksbygd - Nyland beskattades mest i smör och inlandet i pälsverk. Nästan hälften av biskopens inkomster bestod av skattemedel, och av skatterna var 40 % i pengar, nästan en fjärdedel i smör och en femtedel i säd. Han uppbar alltså mer skatt i reda pengar än kungen.

Docenten, arkeologen Janne Harjula, presenterade sin intressantaforskning om den materiella litterära kulturen i Finland. Fina exempel på föremål härrörde sig från Korois, där biskopsresidenset troligen existerat på 1200-talet sedan det flytades från NOusis och innan det förlades i Åbo. Tillsammans med Visa Immonen och Tanja Ratilainen vid Åbo universiet hållar han dessutom som bäst på med att gå igenom alla fynd från utgrävningar utförda av Hjalmar Appelgren och Juhani Rinne för 100 år sedan, eftersom mycket litet av materialet någonsin publicerats - ypperligt! Harjula kunde konstatera att om man vill forska i tidig medeltid i Finland, bör man börja i Korois. Då det gäller liknar fynden som hör till skriftlig kultur (metallbeslag och metalllås för böcker, stylusar, grifflar och griffeltavlor, sigill och vaxtavlor) i Korois påminner den mycket om fynd gjorda i klostermiljöer så som i Nådendal eller på Kökar. Det har spekulerats i huruvida dominikankonventet förlades i Korois då det grundades på 1200-talet, och fynden kunde antyda detta. Å andra sidan, menade Harjula, var ju biskopens verksamhet i mycket lik ett klosters så liknande materiell kultur kunde antas förekomma vid hans residens. Men, vi får säkert höra mer om detta så småningom.

Språkforskaren Kirsi-Maria Nummila höll härefter ett föredrag om ortnamn i Åbo och hon kunde erbjuda en ny tolkning av ortnamnet "Katinhäntä" i södra delen av staden på 1600-talet. Detta var de fattigas område och hade förr legat i närheten av dominikanernas konvent. Tidigare forskare ansåg att ordet "katinhäntä" (sve. kattsvans) kunde vara folketymologiskt och härröra sig från det svenska ordet "gatända", men Nummila hade hittat stadsdelsnamnet även på andra håll, t.ex. i Brahestad och i Nådendal. Enligt en ordbok från år 1637 översattes katinhäntä som malm på svenska, dvs. en förstad, en periferi. Detta påträffas även i Stockholm och Tallinn. Om man vill läsa hennes artikel i ämnet kan man bekanta sig med tidskriften Sananjalka 52/2010.

Efter pausen fortsatte föredragen med lagar och rätt. Forskaren Riitta Laitinen (kulturhistoria) presenterade sin forskning kring kriminella utgående ur fall på 1640-talet: sexuella brott, stölder och lösdriveri. Stölder och lösdriveri kunde bestraffas med skamstraff och deportering, men även med döden. SExuella brott bestraffades med böter, men var otroligt höga och ledde ofta till deportering eller straffarbete. Bakom all kontroll fanns tanken om en "god stad" och dygdigt leverne i en socialt och ekonomiskt tryggad miljö. Laitinens forskning får vi säkert höra mer om i framtiden. Den sista talaren hade annulerat, så doktor Satu Lidmans föredrag om kvinnors sexualitet i rättskulturen, med exempel från Europa och Stockholm. Sexuella brott var inte individens ansvar, utan kollektivets. Kontrollen var hårs. alla annan sex än sådan som ledde till barn var omoralisk - bäst var alltså jungfruligheten, äktenskapet (för att avla barn) och celibatet. Brotten berörde släkten och dess ära: det värsta var att vanära en annan och kalla en man för tjuv eller bedragare, det värsta man kunde kalla en kvinna var hora. Kvinnan definierades utifrån sexualiteten och den skulle strikt beskyddas, eftersom det annars kunde vanära hennes näramste förmyndare (fadern, mannen, sonen el. likn.). Källorna presenterar sällan en kvinnlig synvinkel - hon var mannens egendom och kunde bli fälld som skyldig fastän hon skulle ha blivit våldtagen, eftersom hon hade svårt att försvara sig på juridisk väg. Den sociala ställningen var avgörande: fick man tillräckligt personer at gå i ed för sig kunde man klara det, och sådanan fick man ju om man hade ställning, namn och pengar. I sexuell mening har den största förändringen skett först sedan 1960-talet... och pågår ännu. Mer om dylika saker kan man säkert läsa i Lidmans nyligen utkomna bok om skam.

Efter en snabb tur till Aboa vetus&Ars Nova museets restaurang började jag vandra mot stationen. Och nu sitter jag äntligen och avslutar denna blogg i ett välkonditionerat tåg, trött men lycklig. Tåget är över en timme försenat, men det här må vara mammas lediga kväll tillsammans med laptop och några böcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar