måndag 29 augusti 2011

"Vi är romare" - professor Klinges 75-årsseminarium

"Verk och inverkan" var temat på professor Matti Klinges 75-årsfestseminarium vid Helsingfors universitet idag. Hela lilla festsalen i huvudbyggnaden var fylld med förväntansfulla kolleger och elever, vänner och andra intresserade - flera hundra personer - då seminariet drog igång på eftermiddagen vid 14-tiden. Professor Henrik Meinander, som numera innehar den lärostol som Klinge verkade vid 1975-2001, inledde seminariet med sin välkomsthälsning och verkade också som dagens ordförande. Seminariet arrangerades av humanistiska fakulteten och alumniföreningen och som primus motor för arrangemangen stod doktor Kristina Ranki. Många eminenta talare var inbjudna och bland festpubliken sågs också kända politiska personer och kulturaktörer så som förre talmannen Paavo Lipponen.

Professor Juha Siltala inledde med att diskutera Klinges historiesyn i frågan om hans syn på Finlands historia som en elitens historia: som exempel nämndes universitetshistoria ur den Tengströmska släktens synvinkel, och hur aktuell denna typ av forskning nu är idag. Siltala betonade Klinges retoriska grepp, där det teoretiska kunnandet bör genomsyra själva narrationen, inte bara finnas som påklistrade teser. Klinges sätt att skriva är inte heller schematiskt - "tillfälligheter och bovar" bör även få sin plats i historien. Dessutom är hans brutalismforskning 40 år före sin tid, t.ex. i boken om lojalismen och rysshatet. Klinges ideal som professor lever parallellt med forskningsintressena: den ideala professorn lever efter ett kall, inte för att kontrollera och kontrolleras. Klinges strikta etikett och hänförelse för seremonier kan vara en källa för löje, men bör uppskattas: Klinge gör variationen mellan rollerna större - "genom niandet kan vi senare bli du med varandra". Hans verksamhet genomsyras framför allt av omsorg om kollegerna och eleverna, menade Siltala, och detta kan vi nog vara ense om - alla vi i festpubliken.

I likhet med Siltala framhävde också professor Risto Alapuro, i nästa föredrag, Klinges syn på den ryska tiden, där han enträget betonat det lojalistiska draget. Alapuro gjorde betraktelser kring Klinge som intellektuell och hans intresse för intellektuella personer i historien. I Frankrike är en intellektuell intresserad av mänskliga rättigheter, föpliktelser etc. och är inte strikt bunden till sin egen vetenskapsgren, utan uttalar sig gärna i offentligheten. Klinges publicerade essäistiska dagböcker är redan dokument över sin tid och ger en god bild av en intellektuell som blandar sig i skeendena. I detta fall är Klinges ideal också en "lojal statsintellektuell", så som han i boken "Den politiske Runeberg" (2004) skriver. Klinges förhållande till forskningsobjekten genomsyras av en strävan efter föreståelse och medkänsla (detta är ju det hermeneutiska idealet, kunde man påpeka!), där objektet ställs i en större kontext, t.ex. den finska historien mot den allmäneuropeiska. Genom Runeberg lyckades Klinge belysa en hel epok, påpekade Alapuro. För Klinge är det finska - det europeiska inte motsatser som i mången fennomansk historiesyn, utan värd en närmare granskning, ur universella principer.

Docenten och utrikesministern Erkki Tuomioja höll härefter en mycket inspirerande utläggning om KLinges provocerande historieskrivning med Kejsartiden som exempel. Klinge har inom historieforksningen vid slutet av 1900-talet fått igång en debatt som brutit den konsensus som dittills rått om synen på Finlands historia, genom att framföra sina egna, välgrundade argument. Tuomioja fokuserade på den debatt som Klinges verk Kejsartiden (1996) väckte - redan namnet var provocerande i förhållande till tidigare forskning. Polemiken blev en form av dubbelexponering av en liknande debatt, som först tidigare i Finlands historia, gällande synen på Finland under 1800-talet: nation eller stat, bättre eller sämre under ryskt styre än svenskt. Tuomioja kunde synbart rörd konstatera, att Klinge har förändraqt vår historiesyn: "Om Matti Klinge inte skulle finnas, vore det skäl att snabbt uppfinna honom".

Efter en kort kaffepaus fortsatte seminariet med docenten Liisa Suvikumpus föredrag "Romani sumus", som tog avstamp i Klinge verk med samma tema som utkom för tjugo år sedan. Citatet är välkänt och har sammanbundits med en europeisk kulturidentitet som symboliserar ett universellt bildningsarv och dess kontinuitet, framför allt genom universiteten. Kärleken till alma mater, till forskningen och studenterna har varit viktig för Klinge, vars studieresor i Europa älskats av flera generationer kolleger och elever. Genom resandet blir man en del av kulturarvet och får uppleva historiska insikter, framhöll Suvikumpu. Hos Klinge förenas rationalitet och känsla, så att hans egna erfarenheter och allmänbildning bidragit till en förståelse av det förgångna, få förunnad: att växa till en kosmopolit.

Professor Jens E. Olesen från Greifswalds universitet, där Klinge utnämnts till hedersdoktor, gästade seminariet med ett föredrag på danska om Östersjöregionen och Klinges bidrag till dess forskning. Tidigare forskning fokuserade ofta på kusterna, då Klinge har kunnat se djupare och mer analytiskt på Mare Baltikums region - gestaltad som medelhavet hos Ferdinand Braudel. I boken från 1994, som översatte till otaliga språk, lyfte Klinge fram många aspekter, som ofta glömts bort inom senare forskning. Temat om Östersjövärldens europeisering var en enormt viktig del av den debatt som pågick, då de nordliga länderna politiskt höll på att ansluta sig till EU i ett postsovjetiskt klimat. De nationella regionerna sedda ur ett internationellt perspektiv har verkat som en inspiration för många forskare, konstaterade Olesen varmt.

Det ymniga programmet avslutades med en musikalisk stund, arrangerad av professor Eero Tarasti, själv vid pianot. En Romans i A-dur av Reynaldo Hahn framfördes efter en kort presentation. Hahn var Marcel Prousts nära vän, fastän antiwagnerian. I Hahns produktion ingår operetter, operor och kammarmusik, fick vi även veta. En stämningsfull avslutning på ett mycket lyckat seminarium.

Men vad skulle ett festseminarium vara utan sin huvudperson - allra sist var scenen professor Klinges. Han framförde följaktligen sitt varma tack och ville särskilt betona de olika språken som använts - finska, svenska, danska - och musikens. Mångfald är viktigt, menade han, som bekände sig som "histfillare" snarare än humanist ( - innan "humanistiska fakulteten" fick sitt nuvarande namn, kallades den "Historiskt-filologiska sektionen", och den studerade alltså Klinge själv vid i tiden, i en anda där historia och filologi var lika starkt sammanlänkade redan i namnet som också i andan). Klinge kunde slutligen konstatera, glad över vår stora skara och de fantastiska talarna, att närvaro är viktig - fuibus! Vi var här, tillsammans, vi upplevde också detta.

Många, långa, produktiva år önskas farbror professorn! Han leve, hurra!

Se även presentationen av Klinge och hans verk på svenska på Söderströms sidor.

lördag 27 augusti 2011

Nytt om livet på fyren

Igår disputerade etnologen, magister Harri Nyman, om livet på fyrarna i den yttre skärgården i Finland på 1800- och 1900-talet. Ett åttiotal åhörare hade samlats i det fina auditoriet i Helsingfors universitets Arppeanum vid Senatstorget för att höra lärd diskussion - och man behövde inte bli besviken. Som custos verkade professor Lotte Tarkka och som utomordentlig opponent docent Katriina Siivonen från Åbo universitet.

Sin lectio inledde Nyman med referenser till hur fyrarna numera är kulturhistoriska monument och scener för turism: de är museimiljöer sedan automatiseringen på 1990-talet. 1987 försvann det sista fyrvaktaryrket och fyrarna förvandlades till skyddsobjekt inom kulturarvsförvaltningen. Då började även ett romantiskt svärmeri kring fyrarna, för att bygga upp deras image. 1998 deltog Nyman själv i inventeringen av fyrarna och inledde sin forskning kring ämnet - sin djupdykning i minnena, sade han. Det som påverkat hans etnologiska forskning mest är den hermeneutiska forskningen kring minnesdata, då förståelsen av objekten och informanterna spelar en stor roll tillsammans med minnenas bundenhet i tid och rum. Ett narrativt grepp är även viktig i en dylik studie, som lämpar sig väl till att behandla historiemedvetenheten, där naven är berättelsen. Intervjuerna gjordes därför på plats, på fyrarna. 1800-talsmaterialet samlades ur arkiv. Tyvärr ingick de fina bilderna inte i disputationen eller doktorsavhandlingen, men finns att se i en tidigare publikation om ämnet av Nyman.

Opponenten - trots att hon är finländare! - fokuserade sina frågor på teori och metod, vilket var ytterst välkommet. Nyman fick på detta sätt en möjlighet att visa sin breda kunskap. Till en början diskuterades rubriksättningen i korthet och den tidsmässiga avgränsningen: fokus i studien låg på de samhällen av tjänstemän med familjer som bildades på fyröarna vid 1800-talets mitt och levde där i nöd och lust fram till första halvan av 1900-talet. Fenomenet hörde ihop med förändringar inom sjöfarten och inom civilsamhället, vars tjänstemannakultur med uniformer och byggnader uppstod. Automationen var sedan slutpunkten, tillsammans med det faktum att tjänstemännen började jobba en vecka och ha en vecka ledigt, varför familjerna inte längre följde med dem ut till ön. Livet på den stundom isolerade ön under tjänstemannaepoken var en kombination av tjänst och natur.

I själva boken på över 400 sidor, är bakgrundskapitlen hela tre till antalet och först kapitlen 4-6 (s. 143-428) är huvudkapitel. Opponenten framhöll dock att en del av den teoretiska diskussionen och frågeställningen återkommer i de senare kapitlen istället för att koncentreras till början, men Nyman gav en mycket uttömmande reflektion över hur själva skriv- och forskningsprocessen ofta omöjliggör en statisk frågeställning ur ett hermeneutiskt perspektiv. Jag håller med: i något skede börjar avhandlingen "skriva sig själv", vilket även är synligt i det slutliga resultatet. Nyman kunde leende konstatera, att frågeställningen i själva verket var mycket kompakt uttryckt i presentationstexten på boken bakpärm, vilket publiken även gillande instämde i. Nyman hänvisade också till humanistens svårighet att uttrycka "en enda point" i sitt arbete - t.ex. journalisten som intervjuade honom i en kort newsflash om den förestående disputationen förra veckan ville uttryckligen att han skulle presentera avhandlingens viktigaste poäng. Vilket inte bara - går. Detta känner jag väl igen - mina naturvetenskapligt sinnade vänner har blivit mycket förundrade över att inte heller min avhandling hade en entydigt formulerad fråga, och ett tydligt svar...

Opponenten kunde konstatera att Nymans verk trots smärre kritik har många, många förtjänster: hans egen inventering och digra intervjumaterial av fyrarna och informanterna gjorde stort intryck. Kombinationen av, och likaså det mångsidiga och noggranna bruket av, källmaterialet (även arkivmaterialet) var mycket god. En del av den intressanta socialpsykologiska analysen kunde dock ha lyfts upp från fotnoterna, tyckte hon. Valet av en hermeneutisk linje var även mycket lyckad, eftersom den lämpar sig väl för etnologisk forskning där inlevelsen i informantens "värld" är avgörande för forskarens tolkningsförsök.

Nymans bok ger dessutom helt ny information om skärgårdens samhällen i förhållande till det nuvarande läget inom byforskningen i Finland. Nyman hade utelämnat en jämförelse till skärgårdens fiskarsamhällen, men man kan konstatera att fyrvaktarna och lotserna i detta fall hade många yttre symboler som skiljde dem markant från fiskarna - sin ställning som tjänstemän med uniform, planerad byggnad etc. etc. Men kanske detta föranleder vidare forskning av Nyman? Förhoppningsvis. Skål!

---

Under flera dagars tid inför denna annalkande disputation, har jag tänkt på mina egna fyrbesök: Söderskär för att bånga fåglar med Naturvetarklubben på 1990-talet, och Bengtskär dit brollöpsresan gick 2008. En gång misslyckades landstigningen på Söderskär totalt eftersom vädret var ytterst blåsigt. Realitet för fyrar, kunde man konstatera. På Bengtskär log solen i flera dagar - ett annat extremt väder som tycks känneteckna fyrlivet. Den profilbild jag använder mest på FB är tagen av min nya make just på Bengtskär, där jag njöt av solskenet på klippan med en bok i handen och en baby (sedermera Johannes) i magen.

söndag 14 augusti 2011

Månen och jag



Igår beslöt vi oss att åka ut till Mikkos arbetsplats för att ta oss en titt på fullmånen, och se i fall vi skulle ha haft turen att se några av stjärnfallen i Perseus stjärnbild (dessa såg vi dock inte, men det var troligen litet för mycket bakgrundsljus i Otnäs). Månen tittade dock fram bakom molnen och var alldeles fantastisk. Här ovan presenterar jag därför nu den första bild jag någonsin plåtat av månen genom stjärnkikaren (TAL, okular 25 mm, kamera Canon EOS, objektiv 35-80 mm). Jag tror jag hade nybörjartur, för den blev ganska bra! Vilken glädje att förena min kärlek till fotograferingen med detta :)

Barnen somnade lämpligt på åkturen från Haga till Otnäs och vi lyfte in dem i sängarna på Mikkos arbetsplats, där de låg lyckligt ovetande om hur kul deras föräldrar hade ute på parkeringsplatsen. Här några bildbevis: "assitant astronomer" Eva och "chief astronomer" Mikko, som drack te/vin och åt smörgåsar och hade det übermysigt! :)




Jag har alltid älskat stjärnhimlen, men inte känt mig värdig att börja syssla med astronomi som hobby. Som barn lärde min far mig de viktigaste och vackraste stjärnbilderna - min favorit är förresten Orion: bältet är så otroligt lätt att hitta och då hittar man även resten. Det var inte så mycket bakgrundsljus i Borgå stad på 1980-talet, så det räckte med att stiga upp på närmaste bergsklack i den lilla skogsdungen nära vårt hus en vinternatt och kolla på himlen. Ibland var det så klart att man såg även de mindre stjärnorna, vilket framkallade en tredimensionell effekt. För en sekund sög det till i magen, då man såg uppåt och kände att hela universum finns där, ovanför våra axlar - det är bara tyngdkraften som hindrar en att flyta ut mot dem. :)

Halleys komet var en händelse: pappa och jag klättrade upp på vårt tak och kollade på den med vanlig kikare. Hale-Bopp år 1997 kollade jag inte på desto noggrannare - den syntes ju hur länge som helst med blotta ögat, också dagstid. Den medför dock smärre rysningar - jag kan inte låta bli att tänka på galna sekter som gör självmord...

Min man Mikko har varit medlem i Ursa länge, och fick mig också att ta steget. När vi hade en extra slant i fickan köpte vi därför ett piano åt mig och en stjärnkikare (en enkel, men fin rysk TAL att börja med) åt Mikko. Men jag fick också titta, och sedan dess bara längtar jag till de mörka höstkvällarna och önskar mig klart väder.

torsdag 4 augusti 2011

Forskningsresor i moderskapet: antologi om och för forskarmammor

En vän och kollega rekommenderade boken Tutkimusmatkoja äitiyteen (red. A. Keski-Rahkonen et al, Duodecim 2010), som jag redan ifjol hade tänkt skaffa mig, så jag beslöt slutligen att läsa den denna sommar. Bokpärmen verkar redan väl visa vad de flesta essäer i antologin handlar om: en barnvagn står nedanför universitetets trappa, en trappa som är ännu längre än den verkliga trappan till unis joniska kolonner är (och alla vet att man inte så där bara tar sig upp för trappor med barnvagnar minsann). En annan metafor ofta använd är ju glastaket, men denna visar bättre vilken ouppnåelig ekvation forskarbanan och moderskapet ofta utgör. Bokens syfte är mycket klart: “Vi vill, att förhållandena för kommande generationer av forskarkvinnor är sådana att äkta val är möjliga – vare sig det innebär att skaffa barn eller att vara medvetet barnlös”, skriver redaktörerna (s. 8, min översättning). Det fina med antologin är att forskarna representerar olika vetenskaper, vilket gör att de ofta ser på fenomenet forskning och moderskap ur sina respektive vetenskapliga perspektiv vid sidan om sina personliga – det är mcyket givande för läsaren.

När jag insåg att jag skulle få barn före avhandlingen var närapå färdig, ägnade jag först inte en tanke åt att jag måste se över min identitet som forskare, inte bara som individ. Mammarollen tycktes nästan mer läggas på mig utifrån och frågor kring min forskarstatus kom ofta från andra än från mig själv till en början. Så stigmatiserande verkar mödraskapet inom en yrkesprofil, som ännu bär starka drag av den medeltida lärda klostervärlden, där idealet är den introverta forskande (manliga) munken (redaktörernas inledning, s. 7; Itäkare s. 16 m.fl.). Forskaryrket är ett kall och får därför mytiska drag, t.ex. att det kan göras gratis, som en uppoffring. Om detta klosterideals reminens skrivs också i några av texterna. På något konstigt sätt tycker jag att alla skribenter verkar känna sig som undatag från någon gudagiven norm. Och ändå – här är en bok fylld med forskande mammor. I flera generationer, dessutom.

När jag tar mig en funderare på mitt eget nätverk inser jag mycket snabbt att de flesta kvinnliga forskare jag känner också är mammor. Då är man ju inget undatag längre, utan man borde ju vara normen. Och ändå verkar det motigt, decennium efter decennium. Aristoteles och hans anhängare applåderar: kvinnan ses fortfarande som undantaget från mannens “människa”, även här. Trots att de flesta skribenterna i boken konstaterar att moderskapaet snarare gör en mognare som forskare, än verkar som ett hinder (t.ex. s. 9; Isola s. 59) – och det håller jag sannerligen med om. För den mytiska bilden på forskning håller inte sträck – det är inte ensamt, det är kollektivt: man pratar med kolleger, tar sig en kaffe, deltar i konferenser och det skrivs även ut i detta verk (t.ex. Mäntymäki, s. 29).

Berättelserna är trösterika, vare sig de dryper av bitterhet eller av glädje över överlevnad. För ibland verkar det hela gå ut på ett otroligt hårt kämpande, som i värsta djungeln. Kanske det inte bara beskriver forskarmammans värld, utan avspeglar vårt arbetsliv överlag just nu (fortfarande har jag inte lyckats läsa Sihvolas Työelämän huononemisesta, men det borde man alltså dedfinitivt göra, för frågar man runt verkar det lika j*vligt i bransch som bransch!). En forskarmoders bana verkar dock aldrig ha varit enkel. I de essäer som behandlar två, eller till och med tre, generationers forskarmammor kommer det väl fram hur lika förhållandena är, vare sig det handlar om 60-talet, 80-talet eller 00-talet. Här och där nämns diverse organ som har haft som agenda att främja jämlikhet inom det akademiska, men deras verkan verkar ganska lam om man får tro författarna och berättelserna i denna bok.

Många texter är mycket deprimerande läsning, men andra inger hopp. De flesta skribenterna uppger sig vara fullständigt ekonomiskt beroende av sina partners för att klara ekvationen som deltidsmammor, deltidsforskare, och visst – det håller jag med om. Men jag klamrar mig hellre fast vid dem som uppmanar mig till att älska mitt forskningsämne, älska mina barn – att vara en människa som trivs med sitt liv och lever det till fullo, just nu, många osäkerhetsmoment till trots: “Då jag märker att studenterna inspireras och lär sig på en kurs jag handlett eller då mitt skrivarbete glider framåt efter en lång svår period, eller då min dotter slänger sig om min hals då hon kommer från dagis – då vet jag att jag trots allt har valt det goda livet. Ett tungt och gott”, skriver Susanna Itäkare (s.22) min övers.). I likhet med de flesta av skribenterna har jag också forskat mig igenom mina graviditeter och vid sidan av skötseln av hem och barn. Tack vare våra mjukismän har hela bördan av hemmet inte heller vilat på oss. Det finns alltså mycket positivt att känna igen sig i. Här vill jag nu citera några goda visdomar jag noterade i essäerna. Många har fått hjälp av partnern, föräldrar, vänner – alla bidrar till att stöda forskarmamman i hennes svårigheter (t.ex. Mäntymäki, s. 29), och det skriver jag under. Banden människor emellan blev bara starkare. Många av skribenterna har jobbat hemifrån (t.ex. Eväsoja, s. 40 m.fl.)– jag borde definitivt fått veta detta redan tidigare, eftersom jag trodde jag har varit ett undantag, fastän det varit fullständigt “normalt” att inte jag heller haft ett särskilt arbetsrum. Avsaknaden av fastslagna tidtabeller är tvärtom en god sak, konstaterade många av skribenterna, och det håller jag definitivt med om.

En del har till och med vågat lägga in sina mammaledigheter i sin cv (Vuola, s. 40)! Själv fick jag förundrade blickar bara för att jag lagt in man och barnens födelseår i punkten “civilstånd”, men nu överväger jag faktiskt inte längre att avlägsna dem därifrån, vilket jag gjort nu och då. Anna Rotkirch skriver att normen för att se en kvinna som antingen hemmafru eller karriärist inte är nordisk, utan snarare amerikansk. I Norden är inte antalet barn bundet till social status et.c etc. Hon tycker att man I Finland talar för litet om de goda sidorna med att vara förälder (s.91-92). Många andra önskar även att en tudelning av det hela bör avta (t.ex. Honkasalo, s. 137). “Graviditet, födsel och moderskap verkar inte passa in i den modell av rationellt tänkande, som samhället ostrar oss till. Jag tror därför att många speciellt teoretiskt inriktade kvinnor upplever moderskapet som en svår tid, till och med som en kaotiskt brytning i personligheten”, och därör vore det viktigare med en mer holistisk männiaskobild, skriver t.ex. Annamari Huovinen (s. 193). Det håller jag deinitivt med om och det börjar med oss själva: “Vi mammor kan skapa en förändring genom våra egna liv”, skriver Jonna Tuppurainen (s. 195).

Med andra ord: det var sannerligen en tankeväckande bok, som har ett syfte – den bör läsas av alla kvinnor (med eller utan barn) som arbetar inom en forskningsbransch, eller så att säga, lever ett forskarliv. För lika krävande som för mödrarna i boken, har det kännts för mig att vara både forskare och mor – man måste vara båda helhjärtat, samtidigt. Men det är möjligt, man måste vara optimist, för att citera Eija Tuominen: “Jag vet att jag som mamma och forskare inte behöver vara perfekt – det räcker att jag är tillräckligt bra” (s. 37). “Jag är forskare till min livsstil. Forskning, underingar och en forskande blick är mitt sätt att se på samhällelliga ting och fenomen. Det är att man plockar en sak här och en sak där, och sammanfogar bitarna”, skriver Anna-Maria Isola (s. 64).

Och det börjar med att man själv föregår med gott exempel och håller andan uppe, låter sig inte nedslås och (obs!) slår inte heller ner på andra. Senast för en vecka sedan var jag med om en situation, där en kvinna kritiserade en annan kvinnas val inför en kvinna, som gjort samma val. Och kritiken uttalades vänd mot en man, dock så högt att den uppenbarligen var ämnad för alla närvarande. Föregående minut hade hon kritiserat den alltför mansdominerade forskarvärlden... I en annan situation köade jag för en buffé och hade tagit bestick och tallrik, påväg att följa efter föregående dam och ta för mig, då en ung kvinna plötsligt dök rakt in framför mig, råffade åt sig bestick och tallrik, och med orörd min började ta för sig. Jag blev ganska ställd, men måste bara konstatera att detta är dagens värld: snälla barn väntar och blir utan. Och mammor är minst lika stygga mot andra mammor - alltid fyllda med kritik, och känner ingen skam över att verkligen få det ur mun, skriver åtminstone Elina Berghäll (s. 152). Och ändå, jag vill inte vara sådan, jag vill vara snäll och visa hänsyn både då det gäller ord och beteende. Åtminstone sträva efter det, för det är svårt och kräver förvisso ansträngningar.

Snälla systrar, kan vi inte sluta tala om att vi bör få det bättre och börja agera i vardagen istället: man måste visa nåd mot både sig själv och sina systrar, annars blir det bara “kärringsnack” av allting. Lyckligtvis har jag många goda förebilder, dem vill jag följa. Uppmuntra, och världen uppmuntrar oss! The world is what we make of it.

Museibesök i Stockholm

Onsdag 3.8.2011
Stockholm

Idag steg jag upp till en vacker och het dag i Sveriges huvudstad. Dagen kunde mycket väl ha inneburit arkivbesök, men RAÄ håller stängt ännu en sommarvecka, så dagen fick bli närmast rekreation och läsning för forskarmamman, vilket i och för sig gör extremt gott.


Jag började därför med en bok och kaffe i Östermalms gamla fina saluhall (se ovan). Jag kunde ta bussen 76 från hotellet i hamnen direkt till Nybrogatan jag gått upp för så många gånger förr, till Östermalms torg. Saluhallen har även en härlig restaurang i övre våningen, Örtagården, som serverar vegetariskt och som jag rekventerat ofta, dock inte idag. En fläkt av Helsingfors hade kaféet etersom det var frågan om “Robert's coffee” som även tycks ha öppnat här.

Klockan 12 öppnade Stockholms medeltidsmuseum, så jag skyndade dit via metro (eller tunnelbana, som det kallas här) till Gamla stan. Museet är beläget under Norrbro vid Riksdagshuset nära kungliga slottet, och dess historia är sammanknutet med det Riksdagen. Under försök till att utvidga Riksdagshuset fann man nämligen medeltida lämningar och beslöt att freda dem och grunda ett museum här. Enorma utgrävningar gjordes på 1970- och 1980-talen fick jag lära mig av en dvd i början av utställningen. Därför finns också tre fasta fornlämningar inom själva museets väggar, däribland en 55 m lång bit av stadsmuren daterad till 1500-talet (se bilden nedan). Utställningen hade uppdaterats sedan jag senast var här – det var flera år sedan – och inleddes exempelvis med en 3-D-visning av en rekonstruktion av staden på 1500-talet. Utställningen hade även prytts av trevliga vaxdockor här och där som definitivt levandegjorde den ytterligare. I sommarens visstidsutställning, “800 kilo ben”, trodde jag inte först mina ögon när texterna var på finska, svenska och engelska! Vid en närmare granskning kom det dock fram att utställningen var en samproduktion med Aboa Vetus, vilket gladde mig stort.


Överlag är medeltidsmuseet ett museum värt att besöka både för liten och stor, och det har mycket att erbjuda. Böckerna är även extremt billiga i förhållande till våra höga bokpriser i Finland, så det lönar sig att plocka på sig både nya verk och klassiker. Denna gång inhandlade jag – äntligen – Göran Dahlbäcks kända verk om det medeltida Stockholm, ursprungligen utgiven 1987, men ofta hänvisad till ännu ibland idag – för bara 85 SEK!

Efter museibesöket var jag redan hungrig så jag tog mig med ett par bussar via Linnégatan till Historiska museet vid Narvavägen, nära Skansen. Museet är en berömt (grundat under Andra världskriget för att presentera den nationella historien!), men har en inträdesavgift, vilket är synd i förhållande till många andra museer (t.ex. Medeltidsmuseet) som är gratis. Om man tidigare sett utställningen drar man sig för att betala för den pånytt, trots att den presenterar många fina fynd och “klassiker”. På innegården presenterades vikingarna för barn i form av minitaryrer av vikingaskepp etc., lade jag märke till. Typisk kassamagnet sommartid, antar jag. Min avsikt var dock att inta en god lunch i museets restaurang, där jag ätit gott så många gånger förr. Denna gång var det ändå en besvikelse: pastan var nästan rå snarare än al dente och såsen smakade galla, litet mera salt kunde även ha gjort susen. Nå, man kan inte alltid lyckas. Huvudsaken var att fylla magen inför avfärden med buss 76 mot hotellet och terminalen, där båten redan väntade på en återvändande forskarmamma. Busstrafiken får 10+ av mig denna gång, det är dock säkert.

Arkivresa till Uppsala


Tisdag 2.8.2011
Uppsala

Igår reste jag från Helsingfors till Stockholm med båt för att göra en snabbtitt i ett arkiv vid Uppsala universitetsbibliotek. Samtidigt skulle jag få några dagar forskningsledigt från familjen, så ett par böcker hängde även med i bagaget.

Idag gick resan med tåg mot Uppsala, där jag besökte Carolina rediviva (se bilden ovan) och Sven Stolpes arkiv för en miniartikel, vars material består av några brev som jag stötte på då jag gjorde min doktorsavhandling. Ämnet behöver dock litet mer bakgrundsfakta än vad jag först trodde, men det måste jag bygga mer på igen tillbaka i Helsingfors. Detta är dock vad jag mest älskar med detta yrke: att få fördjupa sig i något, någons berättelse, någons kvarlämnade tankar, se vad det länkar till mer allmänt, eller helt kuriöst. Men en fornforskare bör även vara lika intressad av nuet. Förutom arkivet var det nämligen även människor jag ville möta.

I Uppsala stämde jag träff med Åsa Larsson, vars blogg jag hittade vårvintern 2010, och hon har även följt mina tweets och min blogg tillbaka. Det var fint att få möta en webbkontakt face to face och inte bara face book så att säga och det var kul att inse hur mycket man kan diskutera på bara en flyktig fika (vi gick alltså på kaffe, som vi säger i Finland) i bibliotekskafét: om humaniora i Sverige och Finland, om kvinnan som forskare, om musei-, arkeologi- och universitetsarbete etc. Vi kunde konstatera att webben är viktig för oss: en chans att etablera nya kontakter utan en medlande part så att säga, utan direkt. Via twitter kan man ju exempelvis följa just de man vill – jag följer t.ex. arkeologer eller museer etc. runtom i världen och kan följaktligen bara se positiva sidor i sociala medier, åtm. för tillfället. :)


Det vare roligt att röra sig i en bekant stad som Uppsala igen. Här har jag gjort många fina arkivfynd, här har jag varit på inspirerande nations- och forskningsresor flere gånger förr. Mellan domkyrkan och biblioteket ligger dekanhuset (Uppsala universitet) där jag faktiskt hållit ett föredrag år 2003, om Birgittaforskningen, för Kyrkohistoriska föreningen (se ovan). Innan jag reste hem igen, måste jag natruligtvis och ta mig en sväng till domkyrkan och de bekanta kapellen. Särskilt det kapell, där en Birgittarelik finns och gravstenen för Birgittas far Birger (se den mörka bilden nedan). I samma kapell finns också kung Eriks reliker, som betytt allt för denna plats. I ett annnat kapell fanns dock minnen över moderna välgörare i form av en utställning över Dag Hammarskölds liv. Det har gått 50 år sedan hasn död i år. Något att begrunda. Utanför kyrkan, vid absidet står flera runstenar på rad och vittnar om platsen betydelse och ålder. I bakgrunden finns nyare byggnader, av vilken en är viktig för mig, dvs. Värmlands nation, där jag haft kul så mången gång (tegelbyggnaden längst t.h. på bilden nederst).




Tillbaka i Stockholm träffade jag en gammal skolkompis, som gör karriär i staden. Vi gick ut och äta på Södermalm, som verkar vara en livfull trendstadsdel i likhet med Berghäll hemma i Helsingfors. Jag råkade också ha tur med bussen som gick tillbaka till hotellet i Värtahamnen – den linjen råkade precis passera Söder, så snart var dagen all och forskarmamman tillbaka i hamnen igen.