söndag 24 april 2011

Boken om barnlöshet

Det är verkligen fint att vi fått en bok och barnlöshet eller -frihet - jag läste den fort, slukade den, så medryckande var den. Grät en skvätt då och då, eftersom många av skribenterna berättade mycket personligt om sina känslor. Det är lika viktigt som alla guider till moderskap, minsann.

Personligen ser jag barnen som gåvor. Tre har vi fått hittills, och två har vi tills vidare fått behålla. I likhet med många av skribenterna, som dryftar över hurdana de vore om de hade barn - troligen inte som nu, så har jag för länge sedan insett att barnen skapar vuxna och det är i sanning en gåva. Å andra sidan, om man får leva, åldras, förändras man ju med sina nya upplevelser för var dag. Vägen kan ju gå vart som helst.

Personligen ökade min motivation till att skriva min egen big book klar just i.o.m. att jag fick barnen. Susanne Ringell kallar det "spontant vuxendop", och att det inte sker lika naturligt om man är barnfri, men att man får det på en annan väg, kanske inte den man tänkt sig, dock. I vår bekantskapskrets finns par som inte är intresserade av att få barn, men nog av sitt arbete, sitt yrke - och varför kan inte den press som sker inför en disputation, själva händelsen och dess efterverkan, även ses som en form av vuxendop. Jag kan väl påstå att också examen för yrken etc. kunde bli dylika, men det varierar ju högst personligen. För mig var det i sanning underbart att doktorera, men inte gick det upp mot barnen. Å andra sidan var det annorlunda än födslarna, en sorts mental födsel, ett vuxendop - och de olika företeelserna kan verkligen inte jämföras, nej. Ringell skriver om att få barn, eller som hon föreställer sig det: "man får en ny blick, man får en inblick och man får en utblick." Barnlösa får utvecklas som människa genom annat, påstår hon. Och visst kändes det så för mig även att bli magister, då jag ännu inte hade barn - så här i efterhand kändes det större än att bli doktor, liksom. Men då hade jag redan två små och en ängel.

Lotta Moring skriver om att hon blivit ledsen, då många mödrar påstått att "moderskap ger kvalifikationer som borde ge mammorna pluspoäng i arbetslivet". Dystert, inte snällt att poåstå så och inte sant heller. Personligen förändrade moderskapet mig närmast mentalt, men lika multitasking har jag alltid varit - även före barnen - bara som ett exempel. Moderskapet fick mig personligen dock att sluta flumma omkring och fokusera på det som var viktigt - att bli klar med examen, att göra bara de jobb jag gillar och orkar med etc. Kanske jag fick litet mer bassjälvförtroende i ryggmärgen, men ännu dalar det ibland ändå. Men lika viktig som barnen är även partnern, det ses också i denna bok i många berättelser. Ett bra parförhållande är viktigt, om man vill ha ett sådant, och om man råkar ha turen att finna honom/henne. Våra barn är så fina också just för att vi får dela på dem, liksom.

Ann Sandqvist skriver om allt det svåra med in vitro fertilisation. In vitro = i glas, får mig genast att associera till hur fragilt det är, livet. Rörs till tårar. Och så blir man väldigt glad att det är möjligt, underverken. I sanning en mätare på vår fantastiska civilisation (om IVF-metodens historia har förresten prof. Christer Nordlund skrivit, om man vill bekanta sig med hur 1900-talet förändrat våra möjligheter), något värt att tänka på.

Sanna Karlssons berättelse om vägen till sin lilla adoptivpojke var underbar, speciellt eftersom vi har adoptivbarn i släkten. Det var en hård grej för släktingen att inse att det inga biologiska barn skulle bli - jag känner igen detta hos skribenterna också i denna bok. Sanna gav mycket konkret uttryck för sina känslor, och det var ändå en historia med ett vackert slut - tack för att du vill dela den med oss.

Många av skribenterna anser sig känna sig ensamma, se bara gravida eller barnvagnar på stan. Jag kände det även så när jag var 20+ och första gången funderade över om jag någonsin begåvas med barn någon gång. Men ändå, framför mig ligger en hel bok fulla av dessa som känner sig mer eller mindre ensamma. Det slog mig att barnlöshet/frihet alltid varit och alltid kommer att vara en naturlig del av vårt samhälle, det bara är så. Kanske det är synd att kvinnor, som de skriver i boken, ofta pressas till modersrollen, vilket är sorgligt. När har vuxna kvinnor slutat var bara människor överlag? Monica Fagerholm säger det fint: "På bilder i reklam och i tidningar så är det nästan undantagsvis mannen eller pojken som får representera Människan i verksamhet - det icke-könsbundna varandet och synligheten i världen. I böcker och på film är det männen som är de som handlingarna cirklar kring. Inte för att de är män företrädesvis, de är dem som både den manliga och kvinnliga publiken förväntas identifiera sig med. [---] Mamma-rollen är den enda som är klar och tydlig. Så länge det är så är det svårt att tala om riktiga val." Ja, tyvärr. Vi kvinnor kämpar för att få synas, antingen vi är barnfria eller barnrika. Men, man kan ju inte ge upp: för sin dotters skull måste man fortsätta kämpa.

Boken handlar om att möta och bli bemött, om vårt behov av att som människor få vara jämlika, känna, tycka, tänka, längta. Rekommenderas med andra ord för alla som berörs av temat, är man antingen barnfri eller barnrik.

måndag 18 april 2011

Nå, huh huh!

Och så röstade folket 3 % mer äktivt än 2007 och 20 % valde att ge sin röst åt de "invandrarkritiska" (läs rasistiska) Sannfinländarna. Folket har talat och vi andra får huka oss. Länge leve ett demokratiskt val?

Det var mycket deprimerande att läsa sina vänners status på Facebook, där den ena efter den andra uttryckte sin besvikelse. En tröst i sorgen var att lägga märke till att vi tycks vara vänner för många orsaker, inte minst den att vi har liknande politiska (liberala eller gröna) åsikter. De flesta av oss oroar oss en del hur det skall gå för finansiering av kultur och vetenskap, och Finlands unika drag att ha två nationalspråk. Jag har tidigare diskuterat språkfrågan, men kan inte sluta, eftersom insikten att folk i dagens värld tycks anse att språkkunskap inte behövs är chockerande. Men, kanske valet var ett tydligt resultat av kritik mot globaliseringen? Förhoppningsvis ett fåfängt sista sprattel inför det som redan finns - på FB och Twitter etc. - en enad värld. Folket är ju som känt rädda för nya ting, inklusive det att faktum att de nya webbgenerationerna är kosmopoliter. Trots att det är en mycket, mycket gammal fråga...

Det verkar finnas ljus i tunneln, dock. Anhängare av övriga partier verkar bli mer och mer enade, påstås det på webben och i pressen. FB fanns ju inte lika aktivt med under valet 2007 - t.ex. jag själv började använda FB först hösten 2007 - så detta medium för att uttrycka sina åsikter fanns inte, men finns nu. Flera grupper har bildats i protest mot valresultatet och jag har också i likhet med hundra eller tusentals andra, anslutit mig till dem. Länge leve åsiktsfriheten - demokratin!

måndag 11 april 2011

Miró på EMMA

I dagens HBL publicerades en recension av Miróutställningen på museet EMMA i Esbo. Vi såg utställningen med hela familjen igår och mina associationer av vad jag såg var andra än recensentens, som klarade av att skriva en hel recension utan att nämna ordet symbol. Skulpturerna för mig blev så spännande de blev just genom att något, ett material, en form, fått ge uttryck för något annat, bli en symbol. Hur litet drag eller former i en yta får oss t.ex. att genast upptäcka ett ansikte däri?

De färgsprakande verken fick mig nämligen att bli på genomgott humör och fick mig att associera till människans genuina sätt att mycket primitivt kunna uttrycka sig universellt - genom symboler. Mirós enkla verk fick mig att associera till hällristningar och det sätt på vilket barn lär sig måla och uttrycka sig. En härlig upplevelse i vårsolens sken.

söndag 10 april 2011

Vägen till disputationen


I fredags fick jag äran att delta i ett seminarium för doktorander i slutskedet, några månader innan disputationen. Seminariet tog 4 timmar och behandlade alla praktiska frågor inför disputationen och bokutgivningen. Jag var med och fick hålla det avslutande föredraget som "nydisputerad" och berätta "hur det gick för mig". Seminariet arrangerades med talare som vetenskapssekreterare och informatörer samt prof. Markku Löytönen som värd. Han berättade även mycket väl om hur publikationsprocessen går till och vilka alternativ som finns. Prof. Laura Kolbe inledde med en kort inblick i disputationens symboliska betydelse och annat historiskt smått och gott som är bra att veta.

Jag deltog aldrig - hann aldrig - i något dylikt seminarium inför min egen disputation i höstas, så det var inte helt lätt att försöka både ge praktiska råd, ha sin egen disputation och karonkka som exempel och dessutom stå för dagens "roliga slutsnutt". För att få reda på vad det skulle stå i inbjudningar, vad som skulle ske osv. frågade jag vänner, lärare och kolleger helt enkelt. Mest nytta hade jag själv sist och slutligen av att ha diger erfarenhet av bokutgivning och projektarbete under de senaste 15 åren - erfarenhet jag fått via organisationer bara löst i kontakt med uni, dvs. nationen, ämnesföreningen och vetenskapliga föreningar. Trots att jag inte själv i tiden hört en "nydisputerads" berättelse, gick min egen snutt ändå vägen - det var verkligen nyttigt för mig att tänka igenom vad som egentligen hände, allt för ofta känns det fortfarande som om det hela bara varit en dröm.

Det var mycket roliga incidenter jag erinrade mig så här i efterhand. Jag disputerade i 50-talsbyggnaden i Hfors centrum, Porthania, i salen PIII och fick följaktligen gå ner mellan PIII och PIV med kustos och opponent, via "suckarnas korridor" - jag visste inte att den hette så innan denna dag, men namnet är förvisso beskrivande. I sista stund lade vaktmästaren märke till att jag glömt prislapparna på min nya utstyrsel och var vänlig nog att avlägsna dem. Efter disputationen och kaffebjudningen var jag så "hög" på det hela att jag glömde min handväska, som fanns i förvar hos vaktmästaren. Till all tur hann jag gå efter den senare, eftersom karonkkan hölls i närheten, i Gustus&Vera. På restaurangen trodde de förresten intill sista stund att det var min man som var disputanden - han hade nämligen vänligen hjälpt mig med arrangemangen, som den gamla nationsräv han är, och bokat både kaffebjudningen och karonkkan. Ofta måste disputandstackaren göra allt själv, så jag måste säga att det var verkligen skönt med hjälp i detta avseende. Vid sidan av dessa roliga incidenter, hände mycket mer, men kanske jag återkommer till dem en senare gång... :)

Språkkunskap är nyttig!

Detta måste sägas rakt ut, utan ironi, eftersom det inte anses vara så i Finland just nu. Idag publicerade HBL en artikel om hur professor Harrison tagit sig an Finlands sak och talar för att vi skall bibehålla vår nationella tvåspråkighet. Och att han fått rasistisk kritik. Det var väntat, tyvärr. Så illa är det, alltså - det har inte i onödan pratats om ett "ödesval" i veckan, när vi skall välja riksdag här i vårt land vid Europas rand.

Då jag var guide på Finlands nationalmuseum guidade jag fritt på både finska, svenska och engelska, grupper i alla åldrar och ur alla kategorier - tusentals under min tid på det jobbet. Dagisgrupperna fick ofta tillträde till det i allmänhet stängda rökpörtet, för att få insupa stämningen och dofterna i 1800-talsrummet. En gång under en guidning på finska bad jag barnen ställa frågor och fick en fråga av ett barn som uppenbarligen hade ryska som första språk. Jag förstod väl vad han sa och skulle just svara, då dagistanten avbröt generat: "Ja, han har alltså finska som andra språk". Jag blev förvånad, eftersom jag inte ens tänkt på detta närmare utan på saken som skulle diskuteras, men min reaktion var genast att vänligt svara: "Det har jag också, mitt modersmål är svenska". Tanten blev litet förvånad, men pojken brast ut i ett brett leende. Jag var glad över att kunna lära frun litet tolerans och inte bara prejudikat - hon hade väl inte kunnat tro att jag inte hade finska som modersmål. Tolerans är just vad vi skulle behöva nu: kan vi inte få tala många språk, så många som möjligt?! Det är en enorm rikedom: de flesta jobb jag någonsin fått, t.o.m. städjobb (i grupp), har jag fått p.g.a. att jag varit språkkunnig!

Min forskning hade heller inte kunnat genomföras så som den gick, utan att jag varit så språkintresserad sedan barnsben, och så gärna försökt lära mig språk. Jag läste källor (främst brev, tidningsartiklar) från 1800- och 1900-talet främst på svenska, tyska och finska, litet även på estniska (men den är svag, borde förkovras!), ytterst litet på engelska! Litteratur fanns på italienska, franska och engelska - så visst var det en fördel att jag också gillar dessa språk. Men summasummarum, var jag nöjd att jag ens behjälpligt kan LÄSA ett ANTAL språk!

Min ryska är kass: bara 1,5 kurs på uni då jag började studierna, sedan tog tiden slut och det är ett sannerligen svårt språk, men vackert! Tolstojs språk, Dostojevskijs, de fantastiska ryska kompositörernas: Tjaikovskijs, Prokofjeffs, Rimsky-Korsakoffs bara för att nämna några av dem jag älskar. Jag skäms över att stava mig till lätta ord och just och just klara mig på en shoppingtur. Jag måste definitivt återuppta att försöka lära mig ryska då jag bara hinner. Det var underbart att lära sig det ryska alfabetet och kombinera bokstäver och ljud: som att lära sig läsa, så måste det ha känts (jag minns inte hur det kändes att lära sig läsa svenska, för jag var så liten)! Jag hoppas personligen att mina barn får lära sig så många språk de bara önskar, och speciellt ryska, som är mycket oregelbundet, så tidigt som möjligt.