måndag 31 januari 2011

Lapplands sommar...

Vi såg äntligen Mika Kaurismäkis fantastiska dokumentär om skådisen och artisten Vesa-Matti "Vesku" Loiri, och den var verkligen sevärd! Först och främst är Kaurismäki en otrolig visualist, som gjorde den ena vackra frame:n efter den andra - särskilt rörd blev jag då Vesku satt på Gamla studenthusets scen och scenen bildade en ljus ram kring honom! Ögat vilade länge på just denna bild av den begåvade konstnären i kontrast till sin enkla charm med flanellskjorta, farmare och rejäl övervikt.

Veskus personlighet är så otroligt stark att hans funderingar definitivt var ett av de finaste elementen i filmen. Hans kolleger kunde även belysa hans person analytiskt och både svåra och roliga sidor beskrevs, även Veskus liv som varit både upp- och nedgång. Samtidigt fick man en rejäl dos av info om hur ett konstnärsliv är - med sena nätter, bedövande roller, problematiskt förhållande till privatlivet osv. Man blir inte direkt avundsjuk på en sensibel människa som måste utstå en hel del, men ändå inte kan göra annat än vara den han är.

Vesku är känd som komiker i tv, men även en fantastisk vissångare. Eino Leinos dikter i hans tolkning, främst, är fina: särskilt Lapin kesä (Lapplands sommar), som innehåller så mycket dystert, samtidigt så mycket kärlek till livet. Inte ett öga kan bli torrt när man hör den visan. Tack Kaurismäki, för en fin film! Lycka till Vesku med allt du ännu företar dig!

fredag 28 januari 2011

41Q och sanningen bakom min obefiuntliga karriär

På grund av att jag verkligen ville veta varför jag inte riktigt tycks finna mig tillrätta som historiker/arkeolog, gjorde jag 41Q-testet - och mycket riktigt fick jag de resultat jag förväntat mig: att jag inte är lämpad att vara forskare och akademiker. Inte att undra på att jag för ett par år sedan blev erbjuden jobb som dräktguide med förevändningen att "det finns så många begåvade människor", man skall minsann inte komma och tro att man är något. Har jobbat flera år som guide och även dräktguide och tyckte att det jobbet gärna kan tas över av någon yngre. Men det var ju precis det som egentligen var rätt för mig! Synd att jag finner det enformigt och tråkigt. Min chef hade rätt, det är det jag är bra på, inte att skriva och redigera eller skapa utställningar. Suck. Jag är glad att jag i varje fall fick chansen att skriva en bok, fastän den är lång, insignifikant och tråkig. :)

I testet framkom nämligen för min del att jag är funtad för arbete som skådespelare, konstnär, musiker eller dagistant (jag gillar barn helt ok, men helst umgås jag bara med mina egna, ärligt talat, och ibland vill jag verkligen ha en brejk från dem också!)... I tonåren sysslade jag ganska mycket med att vara statist på scenen i musikaler och spelade aktivt piano. Pianot lånade jag sedermera ut till min systerdotter, som är mycket skicklig numera. Jag köpte ett piano igen för ett år sedan, men har inte riktigt kommit igång med att öva, främst för att ungarna hela tiden är med och hamrar. Och visst märks det att jag haft 15-års paus - jag kan knappt något mer av den Mozart- och Bach-repertoar jag hade och mycket mer. Min pianolärarinna tyckte jag var duktig och konstnärlig, men jag gav mig heller inte riktigt då tillräckligt med tid att öva för att bli bättre. Kanske jag kan öva mig litet ibland och spela litet med barnen, när de blir äldre och kan uppskatta det. Jag hoppas det innerligt.

Av mina små konstnärliga talanger har jag haft en del nytta av att kunna teckna och måla litet - i layout, det har jag märkt. Men mest är det frågan om hantering av dataprogram och det går på rutin: layout i skrifter etc. bör ju vara "less is more", så det har räckt mer än väl för husbehov. Någon Edelfelt eller Picasso är jag då INTE. Många av mina kompisar brukar ofta framhäva hur duktiga de är, och lika ofta påpeka att jag minsann inte är det. Det kan ju tänkas litet elakt, men visst har de rätt, det måste medges. Det är bra att var och en har sin plats här i livet och inte tar upp någon annans.

Hursomhelst, så tror jag inte jag skulle vara någon särskilt bra skådis heller, men litet nytta kan man väl tänka sig ha haft av sin skådisådra. Många har förundrat sig över att min disputation "gick så bra". Just det, hur kunde det gå bra för en sån bimbo som jag? De sista sekunderna innan opponenten, kustos och jag steg ut framför publiken tog jag ett djupt andetag och tänkte: "här står jag och kan icke annat", och erinrade mig dessutom hur det kändes att stiga ut på scen förr i tiden. Litet rampfeber, men nu skulle det ske: man skulle vara medveten om vad som hände på scenen, hur storyn gick och så skulle järnet skull ges. Antagligen var det amatörskådisen i mig som gjorde en fin rollprestation som "doktorand" den dagen - någon nytta med den talangen då, alltså. Och så fick jag skriva en bok. Nu fattas bara att plantera ett träd. Det gör jag i sommar :)

lördag 22 januari 2011

Kriget 1918 som minne

Magister Aapo Roselius är nu "fil.mag. (disp.)", eftersom hans doktorsavhandling lades fram för allmän granskning i morse med gott resultat. Som kustos verkade prof. Henrik Meinander och som opponent prof. Pertti Haapala från Jyväskylä universitet. Herrarna diskuterade idag minneskulturen kring det s.k. "frihetskriget", som konflikten mellan de röda och vita (jag brukar personligen kalla den "inbördeskriget", men detta per se är alltså något som alltid dryftas då man granskar kriget - vad det bör kallas och av vem) kallades av den vinnande, vita sidan. Tidigare har det forskats mycket om själva kriget och då det gäller minnet har det närmast granskats från den röda sidan. Roselius skriver om etablerande ta v en "minneskultur", men opponenten påpekade att det även rör sig om s.k. "historiebilder". I någon mån anser jag dock att dessa oundvikligen hör ihop.

Roselius har länge arbetat för olika projekt om kriget (bl.a. utgett boken om de vita s.k. bödlarna, på finska och svenska, se http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=144), så det föll sig naturligt att nu även granska myterna kring kriget som lanserades av de vita och hur minnet byggdes upp via monumentresningar etc. och deltog i att forma en "vit" bild av Finlands historia. En intressant poäng är att just segrarna ville skriva även en "förhistoria" till sin frihetskamp 1918, och hänvisade då till de historiska krigen som ansågs nationella, t.ex. hur Lalli dräpte Henrik (ansågs berättigat!), Klubbekriget som nationell manifestation, 1808-1809-årskrig som en finländsk hjältehistoria etc. etc. Dylika tankar har tidigare framförts också av Derek Fewster (Visions of Past Glory, 2006). Kanske denna sjuka (?) fixering vid krigshistoria man kan skönja i Finland - alla böcker med krigstema säljer, andra ämnen avsevärt sämre - härrör sig just från den historiebild som lanserades av skyddskårerna under mellankrigstiden?

Opponeneten verkade kritisk till att Roselius benade ut temat ur en europeisk synvinkel och hänvisade till allmäneuropeisk forskning. Förvisso är det svårt att se stormakten Frankrike och Finland sida vid sida, men jag tycker det verkar upplysande att Roselius jämför skapandet av minnet av slaget vid Tammerfors 1918 med skapandet av minnet av slaget vid Verdun! Jag visste inte att man under mellankrigstiden gjorde uppvisningar av slaget, där skyddskåristerna spelade både sina vita föregångare och motståndarna, rödgardisterna. Myterna om de röda krigarnas vulgära stil skulle även framföras, hur de var klädda i trasor etc. Numera görs ju liknande uppvisningar av slaget i Oravais 1808 (det var synnerligen aktuellt nyligen!) och jag har hört att man även bland ryska och finländska amatörer idkar uppvisningar av slag, som skett under andra världskriget.

Roselius avhandling granskar tiden 1918-1944, vilket bildar ramarna för skapandet av minnet, dess etablering och småningom hur minnet försvagades. En boom av monumen tresningar skedde under denna tid, vilka var betydande fastän de inte var ansenligt många till antalet. Roselius argumenterar nämligen att monumenten restes med små medel och det var en stor ekonomisk uppoffring för de lokala skyddskårerna. Ofta framhävdes de vanliga soldaternas, hjältarnas, minne.

Myten om "frihetskriget" var dock problematisk, eftersom den innehöll en tudelning, de röda och de vita. Inför ett nytt måste nya symboler skapas. Vinterkriget 1939 gav upphov till en ny hjältemyt och t.ex. marskalk Mannerheim hänvisar inte längre till Frihetskriget i sina tal under Fortsättningskriget, som tidigare gjorts. Roselius kunde dock konstatera att denna fråga skulle kräva mer forskning. Det samtycker jag i, vid sidan av att jag anser att Roselius från sin avhandling kunde särskilja ett antal goda teman för artiklar.

Summa summarum var det än en gång en intressant disputation om myter och minne vid Helsingfors universitet! Skål! :)

tisdag 18 januari 2011

"Doktoressa" eller litet om kvinnobilden

Deltog förra fredagen i ett ypperligt seminarium av och om serietecknare, kvinnliga sådana. Publiken var rätt kvinnodominerad, men inte helt - glädjande. Speciellt glädjande var dock själva initiativet och utställningen om kvinnobilden i serier, arrangerad av Päivälehtimuseet - bra gjort! Utställningen hör ihop med ett bredare nätverk av samarbete med Arbetarmuseet i Sverige, som hade en utställning i samarbete med serietecknargruppen "Dotterbolaget".

Seminariet inleddes därför med en talare från Arbetarmuseet. Det var verkligen trevlig att höra hälsningar från Sverige - tyvärr dock på knagglig engelska! Men summa summarum var inläggen intressanta (övriga inlägg var en panel, ett föredrag med "tantenergi" av H. Pyystinen som fick Puupäähatten ifjol, och ett inlägg av bl.a. Kaisa Leka, som talade om bilden av handikappade i serier - det var för övrigt mycket tankeväckande; ofta är en funktionsstörning ett straff för någon ond karaktär...).

Panelen diskutera många frågor, förebilder etc., men även vad de vill "kalla sig", dvs. "kvinnliga serietecknare" (fi. "naissarjakuvapiirtäjiä" - "serietecknarinnor" eller "serietecknarskor" på svenska?). Det slog mig att det är ju så vi kallas om vi är kvinnor som "gör" något - "konstnärinnor", "författarinnor"... Ifall man blir seriöst tagen, hoppas man väl bli kallad "konstnär" eller "författare". Gäller segregeringen även för kvinnliga doktorer? Borde vi heta "kvinnodoktorer" i så fall (fi. "naistohtori"), eller skulle det betyda att vi doktorerat i genusforskning? "Doktorinna" kan vi ju inte vara, för då är vi "doktorns fru", men kanske "doktoressa"? Det skulle i varje fall låta bättre än "kvinnodoktor"... Min italienska lärare 2004 ansåg att en kvinnlig lärare skulle kallas "professoressa" på italienska, eftersom "professora" är "professorsfru". Nåja, jag hoppas dock att bli kallad bara "doktor", eftersom jag hoppas yrket i sig, i idealfall, borde vara könlöst. Borde.

fredag 14 januari 2011

Vetenskapens natt i Kronohagen och glädjen att få vara med

Vetenskapsdagarna i Helsingfors har tydligt varit en succé. Igår hade jag av en händelse ett möte i Vetenskapernas hus (redaktionen/redaktionsrådet för Historicus 50-årshistorik - fortsättning följer!), och insåg att jag nästan missade Vetenskapernas natt och hela evenemanget, vimlet.

Och det verkar vara något magiskt över "natten"... :). Då jag besökte fakultetens kansli i Universitetets huvudbyggnad, efter att lyckligt fått stanna och bläddra i böcker i aulan (många förlag hade bokförsäljning där), råkade jag av en händelse stanna vid Finlands vetenskapsredaktörers förbunds stand och blev glatt överraskad över att dessa just sysslar med sådant jag är intresserad av: popularisering! Jag hade inga nya visitkort med mig, men lämnade min avhandling till dem istället - som en sorts digert visitkort, alltså. Med andra ord kunde jag mycket lycklig över en ny kontakt fortsätta mot Vetenskapernas hus och det instundande mötet.

På vägen till Kyrkogatan ringlade en tiotals meter lång kö fram utanför Finlands bank, som presenterade sina konstskatter för allmänheten. Tur att det inte var särskilt kallt igår! Jag styrde stegen av och an till Nationalarkivet, som förberedde en debattkväll om historia (med bl.a. prof. Matti Klinge som talare) och beställde fram några godingar ur arkivet, medan jag träffade vänner och bekanta.

Väl framme i Vetenskapernas hus fick jag min efterlängtade kaffekopp och en lugn stund att läsa en bok jag lovat recensera. Där kunde jag dessutom hälsa på bekanta som presenterade olika föreningars verksamhet, som står nära mitt hjärta (t.ex. Glossa ), och laddade upp inför kvällens många programpunkter och föredrag. Överallt spriade en glädje över att få vara där, vara "med och medverka", för att citera en nationsvän. :)

Summa summarum: en underbar dag!

tisdag 11 januari 2011

Att vara Marta och Maria

Det är en gåva att få vara hemma med barnen, sköta hemmet och syssla med allt som därtill hör. Men det har även sina tunga sidor, med mycket att stå i och tillfällig stress och trötthet.

Idag fick jag möjlighet att få delta i en utbildning och ha en annorlunda dag, utanför vårt hem. En grupp personer med olika expertis samlades idag och berättade om sina erfarenheter och sin livssyn för varann, och jag fick vara med. Det var mycket skönt att få berömma, och få beröm tillbaka. Jag fick alltså lyssna, och även berätta om min passion: historia och miljö. Det är viktigt att arbeta, men mycket mer viktigt att trivas med det man gör, och med sig själv.

Vi hade också en förhandsuppgift: att presentera en bok som betytt mycket för oss. Vi hörde om alltifrån guider till naturen, till guider för ledarskap och verktyg mot burnout. Jag presenterade en av mina klassiker - och många andras - Coelhos Alkemisten, som gjorde ett starkt intryck för många år sedan. Inför uppgiften bläddrade jag igenom den igen, och kom att tänka på hur bra boken är. Man kan söka sin skatt länge, men den är ofta alldeles framför en, i en. Bibeln har alltid betytt mycket för mig, och jag kom faktiskt inte ihåg att Alkemisten inleds med ett av mina favoritcitat, det stycke som handlar om Marta och Maria (Luk.10:38-42). Det är fint att vara allt-i-allon Marta, men även fantastiskt att ibland få vara den lyssnande Maria, som får sitta och lära sig. Om jag inte minns fel, poängterade även Heliga Birgitta på sin tid just detta: att man kan vara båda.

Läs fin blogg om wellness på arbetsplatsen här: http://elinvoimaayrityksellesi.blogspot.com/

måndag 3 januari 2011

I Farmville är vi alla goda

För att fira det nya året och att jag har fritid till övers, har även jag börjat spela Farmville på Facebook. Det är mycket trevligt att "odla" litet i väntan på att få odla i verkliga livet, ute på landet (som nu ligger snötäckt) - satisfaktion gratis, med andra ord.

Det som slog mig, är även att man i Farmville faktiskt blir belönad för att man är snäll och hjälpsam - först och främst får man poäng, för det andra får man ofta hjälp i retur. Det är minsann annorlunda i vår icke-virtuella värld. Sällan får man tack för vad man gör för det allmänna goda, sällan får man hjälp i retur om man hjälper någon, sällan får man uppskattning för vad man gjort, sällan får man tillbaka något som man gjort pro bono. I dagens HBL var det en god artikel om en italienskfödd psykolog verksam i Finland. Han, i likhet med mången annan, anser att vi blivit för självcentrerade i Västerlandet, bryr oss inte om varann eller miljön längre etc. etc. Liknande tankar har ju framförts även av t.e.x. Stefan Einhorn med flera. Jaha, det är alltså inget nytt. Men det betyder inte att det inte vore aktuellt. Det tar mycket ont att gång på gång bli avvisad, negligerad, snarare ridikuliserad än uppskattad för en engagemang i vetenskap och kultur. Det vet väl alla som söker jobb, utbildar sig, kämpar på. Om man bli trampad på får man inte ens höja rösten, men det är rätt att hugga tillbaka i ryggen. Sådant har jag erfarit, säkert som så många andra. Det verkar liksom inte längre vara vår "plikt" att vara hjälpsamma och arbeta för något gemensamt mål. Alla skall ha en egen agenda, ta sig framåt och - hups - ibland behövs det att man klättrar på andra. Till all tur har man inte blivit alldeles förfördelad och fått - ibland oväntad - hjälp i svåra situationer - det finns med andra ord fantastiska vänner och goda människor också, men det är sällan det händer. Tur att det händer, annars skulle man inte orka vidare. Det motiverar även till att fortsätta försöka hjälpa andra, kämpa för allmänt väl.

Därför är det skönt att spela Farmville. Jag tar tillbaka att jag ridikuliserade spelet tidigare. Det är belönande.

Kolla artikeln i HBL här: http://www.hbl.fi/text/inrikes/2011/1/3/w57036.php