söndag 30 september 2012

Nytt på Nylands!

Bakom denna dörr finns Nationens ny(gaml)a kansli - välkommen, säger den.

Kära Nylands Nation har fått ett nytt kansli och vi fick besöka det i lördags på Öppna dörrars dag - tack! För den oinvigde bör det sägas att utrymmet i det 111 år gamla huset alltså var uthyrt i många år till Primula (i likhet med "restaurang Karl XII", "Kalle", som än idag i slutet av veckan håller hus i vår nationssal i övre våningen, därav kan man ibland felaktigt tro att huset är deras...). Innan dess låg här i portgången mot innergården alltså "klubben", dvs. det man under de senaste 20 åren kallat "gamla klubben", eftersom man år 1991 byggde en ny vindsvåning längst upp (som fick överta nationsfesternas tradition under namnet "klubben", vilket vinden alltså kallas ännu). Blev det krångligt? Nå, summa summarum restaurerades det nyöppnade utrymmet, den gamla fina målningen och det mesta, och det tapetserades om. De gamla fina skåpen restaurerades även och flyttades ner från köket hit - tack Mico för att du såg till att de inte fördes till soporna!

Ordförande för ESOs seniorer inspekterar trappan till hyllan med tre blivande nylänningar.

Egentligen är utrymmena i sig alltså inte "nya", men det hela är ändå "nytt", eftersom de gamla på plats skrockade att det naturligtvis inte är samma "klubben" som förr. Styrelsen har nu ändå ett fint mötesutrymme över vilket den nyländska anden svävar lycklig, inrett med de hundraåriga, ursprungliga stolarna. Uppe på "hyllan" finns två Mac-stationer samt en gemytlig soffgrupp. Och konsten, den täcker väggarna som sig bör och andas fornstora dar allom till glädje. Gamla och unga nylänningar har i sanning fått fina utrymmen, jämte kanslisten, som sitter vid ett stort bord med trevlig utsikt mot Kaserngatan. Ett litet kök finns även till hands som sig bör. Strålande!

Nationens gamyler och lucianer verkar nöjda. Skål!

lördag 29 september 2012

Borgå du gamla...

Igår åkte Emil och jag till Borgå för att träffa två goda vänner. Vi var ute i god tid och hade en stund över att shoppa godis på Brunbergs och ta oss en promenad i Gamla stan. Och allt var sig likt. Ja, en del saker, men sedan fanns det mycket som INTE är sig likt. Jag kunde konstatera att min barndomsstad delvis finns, men mycket är försvunnet och existerar enbart i mina minnens landskap. Det handlar om en plats som alltså inte mera finns, utan bara i minnet. Här skall ni få ta del av vad vi såg.

Detta fanns inte förr: Viking pizzeria. För alla som gillar historiebruk. Bredvid denna finns en nepalesisk restaurang, men förr fanns här Borgås första riktiga pizzeria (Rosso kan ju inte räknas): Topkapi, dit man ibland skolkade på lunch från BoGy. Och gott var det.

Här finns nu en frissa och Ladyline. Förr var här Elantos "varuhus" i två våningar. Till jul fick jag en liten peng att köpa julklappar för och då gick jag bland annat hit och köpte glasföremål i övre våningen. Samtidigt kunde man ta sig en titt på leksaksavdelningen intill - med tanke på sin egen önskelista. Ett annat "varuhus" att shoppa julklappar i var fantastiska Simolin vid Gamla stans rand. Där verkar nu Rundradion. Tur att huset åtminstone inte revs - tack.

Här är nu - inget för tillfället. Här fanns legendariska Söderströms bokhandel, som man kunde gå och titta i länge. Härifrån måste sedermera även inhandlas samtliga böcker för gymnasiets kurser. På kort. Det var ett blått namnförsett pappkort och på det viset fick man kredit, som pappa emellanåt gick och betalade av på. I husets andra våning fanns Borgå stads bibliotek. Här kunde man sitta i timmar med Jenny och läsa serier (Johan och Pellevin, Adèle Blanc-sec etc.) och lyssna på lp-skivor i hörlurar, klassisk musik som vi skulle lära oss känna igen för Musikinstitutets kurs "Allmän musikkännedom".

Här är lapp på luckan. Till vänster finns en ingång till en restaurang (?) numera, förr låg här en karnevalsbutik, eller hur säger man - "pilailupuoti". Luckan till höger var legendariska "Frysarn", dvs. där den berömde korvgubben sålde sina hotdogs med smarrig senap. Då vi hängde hos kompisarna på Berggatan ett kvarter härifrån, var det ibland skäl att bege sig hit för ett skrovmål på kvällen. Klassiker som nu inte finns kvar mer, förutom i minnet.

Nå, men mycket finns ändå kvar, frapperande! Naturligtvis skolorna och museerna, såklart. Men vid sidan av dessa en del kära små ställen: först och främst Missionskyrkans ståtliga, renoverade hus ritat av Engel. Det var mycket luggslitet innan den lyckade reparationen, men trots sitt slitna yttre hyste huset världens roligaste scoutkår: FMU scouterna i Borgå. Min storebror drog med mig hit då jag var lågstadieelev och jag lämnade stället först under abiåret. Vi var i patrull Uven, Bävern, Svanen och vad det nu var tillslut, som scouter och senare patrulledare: Anna, Cissi och jag allra längst, men även Jan och många fler. Stefan var vår härliga ungdomsledare och Cicki, min nuvarande svägerska, mötte sitt livs kärlek här då hon var vår ungdomsledare.

Norrut härifrån ligger den medeltiden kyrkan, vars 200-åriga tak tragiskt brann år 2006. Här konfirmerades vi - jag och så många kära vänner, som nu kan utbyta hälsningar på FB. Det var så roligt att många av oss blev barn- och skribahjälpisledare och höll på några år till. I Lilla kyrkan, den röda i förgrunden, vigdes mina bästisar Camilla och Mats för tre år sedan och för 37 år sedan blev jag döpt här. Kyrkan är från 1700-talet och hyste en gång den lilla finska församlingen.

Kyrkans altare med krucifixet är sig likt.

Den fina medeltida kalkmålningen föreställande enhörningen - Kristus - brukade jag stirra på mången gång under de obligatoriska gudstjänsterna i samband med konfirmationen, men också senare. Då Musikinstitutets kör i samarbete med andra Borgåkörer uppträdde med Johannespassionen våren 1991, stod jag under den och sjöng med de andra alterna. Numera sysslar jag inte med dylikt, men det var roligt så länge det varade.

Kejsar Alexander står fortfarande kvar vid sydväggen av kyrkan. Han var ganska uppmärksammad under jubileet 2008-2009, men turisterna var också här en vanlig fredag i september - trevligt!

Utanför kyrkan finns Albert Edelfelts huvud. Det var länge stulet och basen patetiskt tom, men för några år sedan kom äntligen ett huvud på plats på nytt.

Det finns få kaféer som är långlivade - kanske några i storstaden, så som Fazer och Ekbergs - så det var mycket trevligt att se att Café Helmi ännu fanns kvar på sin sedvanliga plats längs Mellangatan i Borgå. Trevligt så! Mitt emot finns dock nymodigheter så som restaurang Timbaali, som kom hit kanske för drygt tio år sedan. De bjuder på sniglar. Det är ju fint att det ännu rullar på för dem, uppenbarligen.

Riimikko är ännu kvar och fönstren har fina installationer för förbipasserande barn att titta på. Det var en upplevelse att bara gå in i butiken som barn - med alla gammeldags leksaker, speldosor, pappersdockor med mera. Fint att den ännu finns kvar! När vi gick förbi, tog sig en liten familj in här - hoppas det finns tillräckligt med kunder för en dylik, pittoresk butik. En butik som är som ett litet äventyr i sig.

onsdag 26 september 2012

Döingar på torget

Min vän och kollega, arkeologen och doktoranden Kati Salo, leder just nu utgrävningar mitt i hjärtat av Helsingfors - på Senatstorget. Hon är expert på människoben, med andra ord osteolog, och ett område måste denna gång undersökas på grund av dragning av fjärrvärmerör på platsen. Då jag åkte spårvagnen förbi, konstaterade en liten pojke i sin mammas famn: titta de gräver där! Mamman kommenterade att de säkert lägger rör. Jag måste såklart påpeka för dem, att där gräver min vän och hon är arkeolog. Där finns skelett av gamla Helsingforsare! Både pojken och mamman tackade för den spännande infon, innan jag hoppade av för att själv ta mig en närmare titt.

Kati Salo ville gärna berätta mera och visa vad de hittills grävt fram: endast ytan till några gravar, men likväl fanns redan ben och rester av 1600- eller 1700-talskistor synliga - till exempel ett tydligt handtag i rostig metall. Grävningarna skall pågå ännu ett tag, så stanna upp en stund om ni råkar gå förbi och tänk efter - här låg förr en begravningsplats för helgingforsarna invid den lilla Ulrika Eleonora kyrkan, vars konturer nu finns utmärkta litet norrut på Senatstorget i sten. Bara för några dagar sedan åkte Mikko med barnen häst och kärra här utanpå. Helatiden vilade - och vilar - de forna helsingforsarna, som fanns före dem, sin eviga sömn här under.

tisdag 25 september 2012

Optimisten som forskare

Forskningsarbetet är inte endast källanalys och litteraturläsning dag ut och dag in - de facto är det en försvinnande liten del av det hela i förhållande till det faktum att det måste finnas välformulerade tankar och idéer bakom, annars är det lönlöst att gå framåt i en fråga. Ett projekt uppkommer ofta av att tankar tar form och bollas av och an i hjärnan, sedan av och an mot medmänniskorna, så småningom tar de sig äntligen en fysisk form.

Hemma i en barnfamilj kan tankar få en första mindmap eller skriftlig form exempelvis en lördagskväll, då man lagar middag tillsammans. Barnen ritar och pysslar vid matbordet, som är hjärtat i vår lägenhet, så Mikko och jag tyr oss till köket och diskbänken. Litet vin är inte heller till skada en sådan här kväll, för att få kreativiteten och diskussionen att bölja - idéerna att omsättas verbalt och slutligen till pappers. Det kan te sig bohemt, men jag skulle inte byta ut det mot något i hela världen! Även den minsta idé kan leda till ett fint projekt, så inga gnistor får slockna genast utan ett gott försök. Ifall förslagen till samarbetspartners nappar på, ja, då har vi redan tagit ett steg framåt. Man måste vara optimist, det är ett som är säkert.

måndag 24 september 2012

Musikhuset - äntligen!

Igår besökte Mikko och jag det nya musikhuset i Helsingfors, mittemot Riksdagshuset - äntligen! Huset har stått klart och fyllts med musik sedan förra hösten, men vi har varken tagit oss tid eller rentutsagt haft möjlighet att gå på konsert här förrän igår. Orsaken till att vi äntligen tog oss i kragen och begav oss dit var att Mikkos vän inom ESO:s seniorer kunde erbjuda biljetter, eftersom hon verkar som orkesterns producent. Det kändes lätt och snabbt att få biljetter på detta vis för en familj, som bara inte orkar lyfta det där extra fingret varje gång.

Och det var nog ståtligt, vårt nya hus med en akustik som heter duga. Vi gillade genast konstverket i taket när vi kom in, sedan stora konsertsalen, som var som en arena, med scenen i mitten och plats för många, många. När konserten började, halades luckor ner för fönstren, så att mörkret - och ljuset på musikerna - tilltog. Sedan var det bara att luta sig tillbaka och njuta av Helsingfors Barockorkesters (härlig webbsajt med musik, förresten!) utbud ikväll - magnifikt, pompöst som sig bör i tidens anda. Hela resten av kvällen kände man sig utvilad, efter att för en stund ha fått koncentrera sig på ljuva toner, alldeles tyst och lugnt. Det är som meditation för föräldrar i "rusningsåren". Jag associerade även till livet i musikinstitutet i Borgå genom de olika instrumenten och glada minnen värmde själen. Det var som jag konstaterade när vi tog oss ut i regn och rusk igen: "Vad gör det om det regnar, solen skiner i själen efter en sådan upplevelse!"

fredag 14 september 2012

Djupdykning i Raumos historia

Dagen kunde inte ha varit mer lyckad och den började redan med en god portion tur: då jag begav mig av till ett historieseminarium i Raumo idag tog jag mig först till Böle station i väntan på Åbotåget. Jag hade anat att min kära kollega och vän, doc. Anu Lahtinen, också var påväg till seminariet, men visste inte att hon skulle ta exakt smma tåg, från exakt samma station vid exakt samma tidpunkt - perfekt! Jag hade nämligen reserverat både tid och pengar för bussresa i all ensamhet från Åbo till Raumo och bekymmer med att finna platsen för själva seminariet också, väl framme. Anu kunde dock glädja mig så tidigt som 5:15 på morgonen med att Åboborna fixat en gemensam busstrasport till semit från Sirkkala och jag var välkommen att hoppa på - härligt! Det var nämligen även fantastiskt fint att få växla några ord med kolleger face-to-face och inte enbart face-book, däribland Marika Räsänen (TUCEMEMS)som snart skall doktorera om reliker, och docent Kirsi Salonen (Tammerfors) och eminente docenten Knut Drake. Bussresan blev därmed något helt annat än jag först tänkt mig - en stund av äkta nätverkande i god stämning.

Dagen började solig, men senare fick vi regn över oss. Det störde oss inte så värst mycket, vi alla ca 200 som samlats i det enorma auditoriet, Raumosalen, i yrkeshögskolans utrymmen i kanten av stan. Denna vecka firar församlingen med sin kyrka, Heliga korsets kyrka, som på medeltiden var francikanernas, att det gått 570 år staden grundandes. Klockan tio inledde Ville Niittynen med att hälsa oss alla välkomna och han ville poängtera att medeltiden var en andlighetens tid, som lystes upp av den medeltida människans "klara tänkande" - det var fint sagt! Snart därefter drog det tvärvetenskapliga programmet igång med docent Tuula Hockmans redogörelse över nya forskningsfynd gällande Raumos historia. Hockman leder en historikredaktion, där bland annat Salonen och käre kollegan Jesse Keskiaho från Helsingfors även ingår, som ämnar ge ut sitt digra verk om stadens historia inom de näraste åren - fantastiskt. Hockman kan bland annat datera staden på nytt - privilgiebrevet har tidigare misstolkats - och det nya datumet för stadens privilegier är 16.4.1442. Hon betonade 1400-talet som bakgrund till både klostergrunandet och stadens upphov, vilket säkert var nyttigt för den stora mängd gymnasieelever som uppenbarligenäven hittat hit (troligen uppmanade av sina lärare?). Fastän källorna ger vid handen att klostret (konventet alltså), skulle ha innehaft endast få landegendomar etc., ställde sig Hockman tvivlande till detta - det måste ha funnits fler inkomstkällor, fast kǘi saknar källor till dessa. Raumo var en rik stad som i början av 1500-talet hade två stenkyrkor (stadskyrkan och klosterkyrkan).

Docent Markus Hiekkanens föredrag behandlade byggandet av stenkyrkorna närmare. Han daterar Heliga Treenighetens kyrka till slutet av 1400-talet och klosterkyrkan i sten till 1510-talet. Uppenbart är dock att kyrkorna haft föregångare i trä. Jämförelser gjordes till kyrkan i Saloinen som tyvärr brann ner 1930 - det var den enda resterade träkyrkan i Finland i medeltida stil, lyckligtvis var den dokumenterad. Hiekkanen önskar dock få göra djupare nedslag i materialet kring klostergrundandet och stadens tidigare historia ännu i framtiden. Han lekte även med tanken på att staden har en äldre bakgrund i 1400-talets början och att privilegiebrevet snarare hör ihop med det senare grundandet av franciskanerkonventet - en intressant poäng.

Efter lunchen var det dags att höra ett konsthistorisk föredrag av doktor Tuija Tuhkanen om epitaferna från 1600-talet i Raumo kyrka. De var personligen bekanta för mig från Natioanlmuseets utställning, men det var mycket nyttigt att höra ett grundligt föredrag om dem där de ingick i en bredare kontext. I tavlorna från 1600-talet avbildades i katolsk stil familjen Finno i början av 1600-talet knäböjande inför Kristi kors. De avlidna markeras med kors. I Soncks epitaf från mitten av 1600-talet är famliljen avbildad redan mer som porträtt, mer uttrycksfulla och i skilda fält i jämförelse med Kristi kors. Kyrkans män ville nog även ge varaktiga minnen av sig till sin kyrka, menade Tuhkanen.

Professor Jorma Hannikainen från Sibelius-Akademin avslutade dagens program genom att inleda sitt föredrag med sång. Föredraget handlade om rekonstruerande av Mathias Johannis Wesths handskrivs från 1546 med liturgiska sånger på finska! Det var sannerligen ett skönt föredrag för trötta öron och själar, då regnet trummade på auditorietaket. Gruppen Populus Sion från Helsingfors stod för sången tillsammans med Hannikainen och det var mycket intressant att få följa hur han rekonstruerat sångerna i Wesths bok i jämförelse med andra bevarade liknande böcker från tidig reformatiodstid i Finland och Sverige. Ett drag i Wesths, som var hemma från Raumo, bok bar till exempel franciskanska drag - i "introixtus"-benämningen, som på andra håll kallas "ofiicium" enligt den allmänt dominikansk-finländska traditionen. Agricola lär tala om både introixtus och officium i sina egna verk. Dagen avslutade så även med sång och en psalm av Luther (190 i finska pslamboken), som hela publiken fick stämma in i. Vad härligt!

Påväg hem i bussen slumrade jag in, trygg och lycklig påväg tillbaka mot Åbo efter en mycket givande dag. Nu sitter jag i tåget och skall ännu fördjupa mig i litet litteratur jag släpat med mig innan hemkomsten. Vilken fin dag för en forskare och en mycket uppfriskande dag för en stressad mor!

onsdag 12 september 2012

På fortbildning - även jag

Via FB rekommenderade en vän en länk om fortbildning inom resebranschen, närmare bestämt med tyngdpunkt på kultur och producentskap, så jag klickade och fann mig själv ansöka till linjen, som arrangeras av Haaga-Perho. Jag blev antagen till denna vuxenutbildning med 16 andra och vi började vår skolning igår - åtminstone hade jag nära till "skolan" denna gång, eftersom Haaga-Perho är en del av Haaga Instituutti -säätiö, som även är delägare i yrkeshögskolan Haaga-Helia vars utrymmen alltså är belägna här i Södra Haga.

Jag har studerat vid yrkeshögskola förut, då jag år 2003 blev antagen till linjen för kulturproducentskap vid yrkeshögskolan Sydväst (nuv. Novia, antar jag), men då studerade jag ännu vid ungdomslinjen, vilket var alldeles för stressigt eftersom jag samtidigt var doktorand. Därför slutade jag då efter ett år, men flera vänner och goda råd rikare. Linjen jag nu började med, vars första närstudiedag gick lyckligt och väl förbi fylld av info om själva studierna och presentationsrunda av studiekamraterna, är dock annorlunda, eftersom alla på linjen har år av arbete bakom sig och alla har specialkunskaper från förut. Nu är det också meningen att vi vid sidan av arbetet skall avlägga studierna och få stöd av både och i att gå vår egen väg så att säga. Det är alltså frågan om enbart några närstudiedagar per år och sedan självständiga studier och kurser vid sidan om arbete, låter lovande och spännande.

Dagen inleddes med presentation av själva kursen av vår kurssekreterare Ulla-Maija Alanne. Därefter presenterade en av lärarna sig, ped.dr Vesa Heikkinen, som är expert på frågor kring gastronomi och urban kultur. Han har disputerat i Jyväskylä 2004 och är forskare på Haaga-Heliga för tillfället. Hans föredrag var inspirerande och erbjöd en del tänkvärda aspekter på turism och Finland. Ordet "bränd" är t.ex. helt föråldrat, fick vi höra, då man numera tycks tala om "mood" om man är riktigt hip. Och uttrycket är ju bra i och för sig, eftersom termen beskriver en anda mer än bara yta, vi får se hur mycket vi kommer att se ordet brukas i media i framtiden - bränd är ju ganska slitet allredan.

På eftermiddagen fick vi mer praktiska råd om själva kursutbudet och också om hur vi arrangerar vårt arbete i förhållande till studierna etc. trevligast var dock pauserna, då man kunde få lära känna sina nya "studiekompisar". Många arbetar inom museibranschen på olika håll i landet, andra håller redan på med projekt som tangerar kultur, turism och miljö.

Det intressantaste nu är definitivt att få träffa nya människor. Inom kulturbranschen är nätverk a och o vilket troligen kommer att vara det största utbytet av att studera igen. Och i dagens läge är det viktigt att kunna utveckla sitt eget kunnande åt olika håll - en rullande sten samlar ju sällan mossa så att säga. Det hoppas jag gäller även för den avdankade akademikern.

tisdag 11 september 2012

Till Stockholm for Eppu-neppu-tepp...

Helena och Johannes beundrar fiskar i akvariet på Djurgården i Stockholm.

Under veckoslutet gjorde vi en kort tur till Stockholm, eftersom jag ifjol hunnit samla en massa reseförmåner med mitt ivriga arkiv- och konferensresande. Vi tog spårvagnen till Ulrikasborg och Olympiaterminalen i regnigt väder, men framme i Stockholm nästa dag sken solen skönt. Vi beslöt att ta tunnelbanan till Östermalmstorg och gå längs Storgatan mot Narvavägen och därifrån till Djurgården, där många museer och sevärdheter ligger så lättillgängliga i närheten till varandra - det går bra att också med små, korta ben ta sig från en plats till en annan här. För lilla Emil var detta första gången på främmande mark - de andra barnen hade varit i Sverige redan ett flertal gånger i hans ålder, såp det var minsann dags också för honom.

Den här gången började vi med Vattenmuseet eller akvariet, vars ingång med vattenfall redan gjorde stort intryck. regnskogen var spännande och det fanns mycket att beundra fastän stället inte är lika stort som exempelvis Sea Life i Helsingfors. Hajar såg vi även, naturligtvis, och lunchen vaqr god men billig, vilket var tacksamt för en barnfamilj.

Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm från år 1997.

Från akvariet spankulerade vi vidare mot Junibacken, där vi aldrig varit förr, varken vuxna eller barn. På vägen stannade vi ändå vid ett sorgligt minnesmärke, eftersom jag aldrig hunnit besöka det ordentligt förr: Estoniamonumentet från september 1997. Katastrofen var fruktansvärd och det är liksom en hel generation människor i flera länder som minns den fruktansvärda dagen: "var var du när detta hända" eller "hur fick du höra...?" Själv hade jag nyss inlett mina efterlängtade studier vid universitetet, när jag väcktes av hallåans förfärliga meddelande på morgontv:n. Det var med stor förskräckelse man fortsatte med sina sysslor den dagen, litet som 9/11 senare (i skrivande stund visades nyss ännu en dokumentär om detta på tv)... Jag drog mig till minnes, hur man i arkeologkretsar på 1990-talet fasades över en estnisk arkeologs öde, Priit Ligis. Han forskade i skålgropar i Sverige och Estland och reste uppenbarligen ofta mellan länderna. Också han försvann i havets djup den dramatiska natten 1994. På grund av de små cirklarna i både Sverige , Estland och Finland, berörde hans öde många. Monumentet väckte verkligen tankar också denna soliga dag, speciellt hos dem som själv brukar resa med båt på Östersjön än i denna dag.

Astrid Lindgren i egen hög person sitter som en okrönt drottning utanför Junibacken i Stockholm. Väntar hon för evigt på ett postumt Nobelpris månntro?

Junibacken fick oss snabbt att glömma våra dystra tankar. Inträdesavgiften var ganska dyr, men snart förstod vi varför: i biljetten ingick sagotåget, som var en fantastisk upplevelse både för stora och små - wow! Villa Villerkulla var också pop bland de yngre, som orkade leka, leka och leka ännu mer där.

Både då vi skulle gå in och sedan lämna museet var det roligt att "fiska" utanför Junibackens byggnad - nästan en av de roligaste lekarna lektes här.

Efter en kort kaffepaus gick vi till den gamla klassikern från så många tidigare besök: Vasamuseet. Så länge nu skeppet finns här innan det ruttnar bort, ja... I museets dunkla inre var det mycket spännande för en 5- och en nästan 4-åring att undersöka utställningen och förundras över skeppet. Emil sov, precis som de båda andra före honom i samma ålder. Hit lönar det sig alltså att komma för att få babyn att lugnt slumra in i dunklet. Vakna brukar man sedan när det är dags att ta sig tilbaka till tunnelbanan och båten igen.

Emil sover i Vasamuseet, precis som sin äldre syskon i tur och ordning före honom.

torsdag 6 september 2012

Heliga Birgitta i Helsingfors

Då jag besökte Cygnaei Galleri i Brunnsparken här om dagen tog jag mig för att titta in i S:t Henriks katedral, de katolska finländarnas medelpunkt från och med mitten av 1800-talet och domkyrka sedan 1955. Jag har besökt kyrkan förr, men det var kanske snart tio år sedan! Då jag tittade in mitt på dagen möttes jag av en guidening av en grupp ungdomar - fint att se! Jag ville främst dock ta mig en titt på kyrkans minnen och konsten. Sankt Henrik är alltså Finlands skyddshelgon sedan medeltiden och naturligtvis därför katedralens viktigaste helgon. Efter en del polemik - var det en relik eller ett fornminne? - försvaras hans ben också här sedan år 2000.

Till Sankt Henrik hör därför många konstverk och minnen i kyrkan vid sidan om reliken: t.ex, en minnesplakett med en bild över slädfärden före det dramatiska dråpet på Kjulo sjö, då en finne enligt legenden gjorde biskopen till martyr omkring år 1157.

Till legenden hör även en annan martyr, Sveriges kung sankt Erik, som skulle ha gjort ett korståg mot öst, i vars följe även biskopen ingick. Således finns både Erik och Henrik representerade tillsammans i ett magnifikt glasfönster på norrväggen.

Då man blickar mot altaret möts man av triumfkrucifixet, men här flankeras Kristus inte av Johannes och Maria utan av Sankt Henrik, Finlands skyddshelgon, och ett av Sveriges mest betydande helgon genom tiderna, Heliga Birgitta!

Birgittinerna fanns ju även närvarande i Nådendal under medeltiden och deras minne hade inte falnat, tvärtom kanske återuppväckts både på akademiskt och religiöst håll under 1800-talet. Birgittabilder fanns ju på förvånansvärt många håll i Åbo stift under medeltiden, det bör man inte heller glömma. - Här finns nu en modern bild av helgonet också i Helsingfors. De övriga ordnarna som funnits i Finland på medeltiden var dominikanerna och franciskanerna - deras ordensgrundare finns även som fönstermålningar, på vars sin sida om långkeppet, på syd- och norrväggarna. En modern Birgittabild finns även i en annan kyrka i Helsingfors, nämligen i en protestantisk, men högkyrklig - Olaus Petri i Tölö. Där är hon som skulptur och den är en kopia av "den extatiska Birgitta" (en medeltida träskulptur av Birgitta) i Vadstena.

Det lär ska vara så att senaste påven, salige Johannes Paulus II, även var en vän av birgittinerna, kanske eftersom han delade ordens mariologiska betoning. Till minne av påvens besök i Helsingfors 1989 finns även en minnesplakett på sydväggen - även värd att spana in trots sin ringa ålder (1989).

onsdag 5 september 2012

Konst i konst?

Den avdankade akademikern fick "ledigt" idag och galopperade genast iväg till två museers utställningar hon sett fram emot: Helene Schjerfbeck på Ateneum och Matti Klinge (1936-) på Cygnei Galleri. Ateneums storsatsning är öppen in i oktober, men Klinges utställning är öppen endast nu i september 2012, så det lönar sig att besöka det pittoreska Cygnaei Galleri intill Brunnsparken i södra änden av stan i god tid. Utställningen öppnade faktiskt på Klinges födelsedag, kunde man notera. Vad jag har förstått har historieprofessorn målat i hela sitt liv och har haft åtminstone en utställning i sin hemstad tidigare. Själva utställningen bestod av några trevliga verk ur Klinges stora produktion, däribland några bekanta från utställningen på Bulevarden i början av 2000-talet (t.ex. den jag lekfullt kallar 'det rosa berget' - en av mina favoriter), men även kompletterad med nya verk och verkligt trevliga teckningar i 1700-talsstil av stormän så som Runeberg och Topelius. Man blir på verkligt gott humör av att se dessa konstverk, så det lönar sig att ta tillfället i akt.

Samtidigt kan man ta sig upp i Cygnaei villas övre våning och beskåda den fina basutställningen av professorns, författarens, estetikerns och den kosmopolitiska fosterlandsvännens samlingar. En verkligt gripande tavla är ju Edelfelts Den brända byn, som man inte kan låta bli att stanna upp inför. För övrigt var det ju klart att Klinges utställning skulle vara i just denna villa, eftersom Fredrik Cygnaeus (1807-1887) är hans förebild. Likväl bor professorn även i närheten och har även ofta målat i Brunnsparken - det såg man också i utställningen.

Helene Schjerfbecks (1862-1946) 150-jubileum till ära har ju en fin utställning ordnats i Ekenäs och också en stor utställning i Helsingfors. Hon var också aktuell i veckan, eftersom man bakom en av hennes målningar i år faktiskt har funnit en annan målning och detta offentliggjordes nu.

Ateneum har gjort en grandios utställning med hundratals verk från hela Schjerfbecks livstid. Det har gjorts olika tv-dokumentärer om konstnären, så jag minns inte i vilken av dem man även betonade hur hennes stil förändrades från impressionism till nästan tvådimensionellt på 1900-talet. Och hur hennes självporträtt även förändrades tills hon nästan "smälter in i duken", menas det i broschyren. Javisst, det gick rakt in i själen att beskåda dessa bilder. Likaså var upphängingen fin: man kunde jämföra skisser och verk samt verk, som sällan kan ses, eftersom de ingår i privata samlingar. Museet har alltså gjort ett enormt detektivarbete i jakten på verk, vilket är imponerande.

Det är mäktigt att inse att den halta flickan Helene på något sätt "återkommit" upp för trapporna (i två etage dessutom) på Ateneum. Under 1900-talet återkom hon ofta till sina favoritmotiv, det verkar som om de ofta varit från utlandsvistelserna på 1880-talet till exempel. Då jag var barn gjorde tavlorna med motiv från Finska kriget stort intryck (Den döende krigaren, Wilhelm von Schwerins död), men nu tilltalas jag mer av porträtten från mellankrigstiden och främst självporträtten. Tyvärr missade jag Gyllenbergs utställning om Andligheten i Schjerfbecks konst, det hade varit en intressant aspekt. På Ateneum lyftes dock fram många verk med religiöst tema, studier av bibliska teman, helgon och annat genom El Greco, Fra Angelico med flera.

Se nyhetsklipp om jubileumsutställningen här. Läs om utställningen i Ekenäs här.