torsdag 30 december 2010

Tacksamhet och fyrverkerier

När ett år passerat igen är det dags för reflektioner, det sker för envar. Jag minns när jag var 11-12 och visste att jag inte var liten längre, men inte heller stor, och satt och reflekterade i mitt flickrum framför min pigtittare fylld med smycken, pennor och annat flickkrams. Satt och skrev i min dagbok, omsorgsfullt. Jag var lycklig, funderade på vad framtiden skulle innebära, såg fram emot att få se litet fyrverkeri tillsammans med pappa på kvällen (fick inte gå ensam ut på gården och titta, men fick vaka till midnatt, så pass stor var jag redan).

Jag har alltid älskat fyrverkerierna mest - det riktigt suger i magen att se dem spraka till, oerhört vackra, och sedan försvinna i nästa sekund. Ett vanitas-motiv, verkligen... Också en liten gnista lyser i mörkret.

I dessa dagar har det varit diskussion i pressen om farliga fyrverkerier - som vanligt. Idag i HBl fanns en insändare över hur onödigt det är att skjuta upp fyrk i luften, de borde delas ut åt de fattiga istället. På allvar?! Istället tycker jag man borde framhäva fyrverkerierna som det enda, fina och rätta sättet att använda krut på! Oerhört vackert, festligt och - puff - ingen får ont, ifall det skjutes korrekt. Om någon galning börjar experimentera och skjuta som en tok, det kan väl inte 99 % av oss andra ta ansvar för. Och hur är det med vapenexporten? Det var visst en liten notis i bladet häromveckan, men den diskussionen tar aldrig liksom fyr (urk). Nej, ta till och med det allra sista av bröd och skådespel (nyårsfyrverkieriet) som erbjuds vanligt folk här i Finland, och förbjud det. På allvar? Är det snart dags för revolution? Kanske det - åtminstone blir det riksdagsval i vår...

För vår lilla familj fanns det både granna fyrverkerier och små gnistor i sorgsna, mörka stunder år 2010, men allt var lika värt att uppleva. Tacksamhet är vad jag känner. Och om framtiden vet vi ju ingenting, från och med 010111 är allting igen lika nytt, att få ta i bruk den nya, helt jungfrueliga kalendern, skinande och ren, fylld med hopp. 2011 bli ett lika spännande år som alla hittills.

onsdag 22 december 2010

Julstädning

Sedan flytten 2009 har jag inte haft tid att gå igenom mina mappar och högar med papper ordentligt. Nu inför jul, utan stress av avhandlingen som blev klar, beslöt jag gå igenom allt. Jag gjorde sentimentala fynd från gångna år: olika papper och anteckningar från Birgittajubileets 2003 tider, gamla gratulationsbrev för stipendier, som gjorde att det stack till i hjärtat (månne jag får några sådana mer i framtiden nu när jag "bara" är historiker, inte längre doktorand vid ett universitet?), gamla vykort av vänner som gått hädan, foton jag glömt lägga i album etc. etc. Lösa papper som jag arkiverat i mappar under termen "blandat". Hittade även fina saker: vår ämnesförening Historicus' tidningar i nästan komplett serie från 90-talet till början av 2000-talet, nationstidningen Terra Nova i dito serie, några resedagböcker från lärostolens historia resor under 90-talet, med bevarade inträdesbiljetter, kartor etc. Men det gav även en glädjekick - vad kul det varit, studierna och studielivet!

Varför är jag inte längre lika organiserad som jag tycks ha varit ännu för mindre än tio år sedan, och sparat fina saker? Jag är i varje fall glad att jag numera lyckas spara ens en del: en kopia av inbjudan till min disputationsfest, menyer etc. från Mikkos promotion i våras - ja, till och med hans lagerkrans har lyckats undgå barnens nyfikna fingrar. Några glada minnen kan väl dessa små ting väcka efter några år, hoppas jag.

För det är uppenbart att man behöver minnen, men tyvärr är det väl de mest osannolika som är de viktigaste, åtm. gällande en "vanlig" person som den avdankade akademikern. Först senare verkar man se vilka som var verkligt viktiga i förhållande till de andra. Man måste sålla och med god tur sållar man ut de "rätta", men det måste göras helt på basis av känslor, någon logik tycks det nämligen inte finnas. Lättast är väl ifall någon annan kan göra det, så som är fallet i de flesta bevarade arkiv jag påträffat, t.ex. Amos Andersons, som sållats efter ens död. Jag antar att han gav några direktiv för ungefär vad han ville bevara, troligen sållade han redan under sin livstid, men förvånansvärt mycket fanns dock kvar, till och med kvitton från diverse evenemang etc., som i ett större sammanhang har varit informativa.

Julstädning kan med andra ord bli en hel vetenskap om hur arkiv bildas och vilka minnen som bevaras. God jul kära ni!

måndag 13 december 2010

Barnvänligt i Stockholm

Hur kan man spendera en rolig dag med barnen i Stockholm utan att genast rusa till Junibacken? Barn kan trivas även på andra museer, nämligen.

Under vårt senaste besök, förra veckan, tog vi med bilen, vilket gjorde snabba transporter i en översnöad stad. Vi oroade oss för parkeringsläget, men det gick ganska bra att hitta p-platser nära museerna på en tisdag. Vi började med öst-asiatiska och den fina utställningen om terrakottaarmén. Utställningen är i bombskyddet under museet (ett fint ställe från 1940, förresten!) fram till 16.1 - rekommenderas varmt. Barnen på 2 och 3 tyckte det var spännande att gå in i "grottan" och se de fina föremålen. De var tillräckligt fascinerade för att även låta sina föräldrar ta en litet noggrannare titt.

Nästa mål var Nationalmuseum. Tyvärr var det så långa köer både till biljettkassan och till restaurangen att barnens intresse och tålamod tog slut. Jag gav våra oanvända biljettkort till ett par italienska turister som blev både glada och överraskade. Nästa stopp blev alltså MacD., fastän jag inte gillar snabbmat, speciellt inte för barnen. mätta och nöjda kunde vi dock bege oss vidare och vår anhalt blev Livrustkammaren, som har gjort ett stort intryck på mig själv som fyraåring vill jag minnas. Och så gick det även för barnen: vagnskällaren med ljudeffekterna var definitivt sevärd även med små barn.

Eftersom vi ännu hade gott om tid, begav vi oss till Nordiska museet och Lekstugan. utställningen är fenomenal och har utgjort en inspirationskälla för Verkstaden Vintti i Finlands nationalmuseum, där jag själv arbetat. Johannes älskade att sköta korna och sopa, Helena skötte hönor och samlade ägg. Vilken lycka! Dessutom var det roligt att rusa runt som en galning i den fina centralhallen från 1907. Föräldrarna hann till och med gå turvis på en kaffe - ensam, för en gångs skull.

Med andra ord var det en lyckad dag och jag rekommenderar varmt att besöka museer också med mindre barn, utan att behöva ta kurs mot Junibacken direkt.