måndag 20 februari 2012

Jeanne d'Arc och andra helgon - och helgonbruk


I morse fick jag äran att berätta om Jeanne d'Arc och andra helgon på finländsk tv, i FST5:s Min morgon, på rekommendation av kollegan, docent Charlotta Wolff - så ett varmt tack tillägnas henne, det var nämligen riktigt kul emellan blöjbyten, amning och sittande hemma framför datorn. Kolla Min morgon vid kl. 8:10 ungefär (länken i rubriken). Det var pirrigt och blev ganska många "så att säga", eftersom jag inte är så van att uppträda, men det var verkligen roligt - också att träffa produktionsteamet och höra dem berätta backstage om hur det är att göra Min morgon, och uppleva hur det är att vänta på sin 15 minutes of fame med övriga gäster.

I år är det ungefär 600 år sedan Jungfrun av Orlèans föddes i Domremy i Lorraine, Frankrike - ett land som då åderlåtits av pest och epidemier, den lilla istiden och det så kallade Hundraårskriget. Kronprins Karl hade politiska bekymmer med engelsmännen som ockuperat hans områden och inrikespolitiskt med hertigen av Burgund, som kontrollerade stora delar av norra Frankrike. En ung flicka av folket fick visioner av ärkeängeln Mikael och jungfruhelgonen Margareta och Katarina att rädda Frankrike och monarken. Vid befrielsen av Orlèans infriade hon sitt löfte om seger och började sin väg mot att bli en nationell symbol. På sommaren 1429 kröntes Karl VII till kung i Reims och hon närvar vid ceremonin vid hans sida. Ett år senare tillfångatogs hon av fienden och hon föll i händerna på engelsmännen. År 1431 inleddes rättegången mot henne och hon dömdes till bålet i Rouen som kättare, främst för att hon ansågs perverterad till exempel genom att hon burit manskläder. Hennes aska slängdes i Seine, men hon fick senare återupprättelse - den processen inleddes av Karl VII själv på 1440-talet. År 1920 helgonförklarades hon slutligen, efter att redan i ett drygt sekel brukats som politisk symbol för Frankrike på olika vis, men speciellt inom det militära. Den som vill läsa mer om hennes tid kan bekanta sig exempelvis med docent Hannele Klemettiläs bok "Ritari Siniparta. Gilles de Rais'n tarina" (2005), där jag främst hämtat dessa uppgifter.*

Men vi diskuterade även helgonprocesser och olika helgon överlag, t.ex. Sankt Henrik (vårt lokala skyddshelgon i Finland - hans legend spred nämligen under medeltiden genom gudstjänstlivet och liturgin), Heliga Birgitta och Edith Stein, som numera båda är Europas kvinnliga skyddshelgon sedan 1999 tillsammans med Katarina av Siena. Jungfrun av Orlèans helgonprocess tog nästan 500 år, eftersom hon tycks ha ansetts motstridig som person, men visionären och klostergrunderskan Birgittas helgonprocess var snabbare - endast 18 år efter hennes död blev hon helgonförklarad år 1391.

Och helgonförklaringar sker alltjämnt. Ifjol kanoniserades tre personer, en kvinna och tre män från Spanien respektive Italien, och i höst skall påven helgonförklara sju personer, däribland två kvinnor från USA - en av dem en Mohawk-kvinna som levde på 1600-talet. Förra våren 2011 saligförklarades förre påven, Johannes Paulus II, som avled år 2005, så även han har inlett sin väg mot helgonförklaringen. Helgonen vördas av miljoner världen om och också protestanterna i norr bör förstå deras betydelse, inte minst tack vare våra ekumeniska strävanden, men även som historiska personer som ägnat sitt liv åt det gudomliga, naturligtvis. Och många av dem har haft en viktig politisk betydelse både under sin livstid - till exempel Jeanne d'Arc och Heliga Birgitta - och senare, som symboler.

*Jag skrev en recension på finska av boken år 2006 och här kan även läsas forskaren Susanna Niiranens recension av densamma. Hörde förresten att upplagan är slutsåld, så det lönar sig främst att införskaffa boken på bibliotek.

fredag 17 februari 2012

Pengar och kultur = Svenskfinland?

Storm i ett vattenglas? I varje fall har gårdagens nyhet om att Pär Stenbäck stått i spetsen av att grunda en ny förening för förverkligande av finlandssvenska projekt väckt en rad känslor och åsikter, såväl på presens sidor som hos andra aktörer.

Den här diskussionen kunde väl relateras till det välbesökta seminariet hjag själv missade, om att det de facto finns pengar - men finns det kultur? Ett välskrivet sammandrag av semit kan läsas i Ny Tid. Den sista kommentaren konstaterar att "kristillståndet" är normalt för vår generation, och det är väl konkluderat - så är det. vi som var tonåringar under 90-talets lågkonjunktur har alltid tvingats spara och sträta - åtminstone vi som valt humaniora, vi såg ingen högkonjunktur fastän den lär skall ha funnits på andra håll i samhället här på tröskeln till 2000-talet. Museerna som hade det illa på 1990-talet, hade det också på 00-talet och nu går det ju utför hisnande hårt - det ser ut som om vi kan strunta i exempelvis det materiella kulturarvet. Kära beslutsfattare och andra aktörer, vad skall vi ta oss till? Skall vi helt dräpa de mindre eller mer statiska projekten som inte direkt är "flashiga" eller bringar vinst (detta påpekades på semit, enligt Ny Tid), eller hur skall vi göra?

Intresset är oväntat stort, anser undertecknad som ofta känt sig ganska ensam med att syssla med "bohema" projekt. Diskussionen går het - det är kanske ändå det bästa med allt!

måndag 13 februari 2012

Museifackförbundet marscherade!



Idag deltog jag i den omskrivna demonstrationen ordnad av Museifackförbundet (AKAVA) och vi som marscherade var mer eller mindre anställda av Museiverket och olika museer t.ex. Vanda och Esbo stadsmuseer, Fotografiska museet etc. Universitetspersonalen sympatiserade också - ofta är experterna visstidsanställda vid både uni och MV i dagens läge.

En skara på ett hundratal personer samlades vid Nationalmuseets paradingång till klockan halv ett och begav oss iväg försedda med plakat: jag deklarerade att "Nationalmuseum åderlåts" (se bilden) och kollegerna bar demonstrativt bilder av Eetu Istos målning "Anfall" med dubbelörnen som river lagen - en gammal god symbol som kunde brukas idag, men når budskapet fram? Nationalmuseum är till och med på synavstånd från Riksdagshuset, men det tycks inte hjälpa?! Fasaden är i så dåligt skick att stenarna trillar ner och kommer det att bli så här i framtiden: museet är stängt, gult band på dörren, som på bilden nedan?

Framme vid Riksdagshuset efter de få metrarna, ställde vi oss för att höra några talare (tyvärr hördes talen en aning dåligt, men kanske de refereras noggrannare av pressen senare). Bland annat riksdagsman Outi Alanko-Kahiluoto från de Gröna var en av dem som tog vårt parti idag. Demonstrationen avslutades med minister Paavo Arhinmäkis hälsning via sin specialmedarbetare - och det enda som framfördes var detta: "Det är beklagligt!" Punkt. Jag hade lust att bua, men det skulle ha varit oartigt - många skrattsalvor hördes dock spontant från demonstranterna - det var ju inget vidare till svar så att säga.

Jag fick äran av att bli intervjuad av radio Vegas Kulturtimme alldeles nyss och kommentera det hela, dels tack vare mitt tidigare blogginlägg om hur museernas förlust i resurser är allas förlust. Jag håller fast vid min åsikt, och den tror jag också mina kolleger representerar, dvs. att kulturarvet, "stenarna", tiger, och det är vi som kan få dem att "tala". Det behövs experter för att tolka och bevara kulturarvet, ett museum är inte dammiga föremål i vitrinerna, utan det är förståelsen av vad dessa representerar - och denna förståelse förmedlas via dem som arbetar i museet. Därför kan man inte göra nedskärningar här längre - det har gjorts tillräckligt inom branschen redan - det finns gränser!

fredag 10 februari 2012

Viva Vivica - och Roosa! :)


Utställningen Viva Vivica! öppnade igår på Teatermuseet i Kabelfabriken i Helsingfors och jag hade äran att få delta i sällskap med kollegan och vännen Rose-Marie “Roosa” Peake (se bilden ovan med en spegel i Villa Frenckell – :) tack för lånet, Roosa), som nyligen publicerat en historik om Villagatan ett, dvs. Villa Frenckell (Villagatan ett – en idylls brokiga skeden”, 2012). Villan i Ulrikasborg nära havet i Helsingfors var nämligen hem till teaterchefen Vivica Bandler (f. von Frenckell, 1917-2004), som dagens utställning handlade om. Peakes välskrivna och medryckande bok har utgivits av nuvarande ägaren till villan, Cargotec Oy, och är en riktig kulturgärning i sig. Villan byggdes av föräkringsmagnaten Edvin Kaslin 1905, men blev främst känd som långvarigt hem för stadsdirektören i Helsingfors, dipl.ing. Erik von Frenckell med familj. Eftersom jag hade äran att delta i bokprojektet på ett hörn var jag också något insatt i Vivica Bandlers liv då jag stegade in i utställningen, till exempel genom att jag i höstas ögnade igenom hennes fina memoarer “Adressaten okänd” (1992) – rekommenderas varmt för envar – och också kontrollerade en del originalmaterial som finns i arkivet på SLS. Bandlers mor var den första docenten i teatervetenskap i Finland, Ester-Margaret von Frenckell (det är konstigt att ingen ännu forskat mer i hennes liv, förresten!), och Bandler, som till utbildningen egentligen var agronom, ägnade sedermera sitt liv åt teatern som långvarig regissör och teaterchef både i Helsingfors och i Stockholm.

Utställningen är en samproduktion mellan museet och Teaterstiftelsen Vivicas vänner r.f., varför utställningen högtidligt öppnades av ordförande Raija-Sinikka Hämäläinen – vi träffades redan på Peakes bokutgivning i januari på Villa Frenckell. Bland de inbjudna fanns även Bandlers hembiträde och vän, Kirsti Poikolainen med familj, som jag också hade äran att träffa vid nämna bokutgivning. Den närvarande skaran inbjudna gäster bestod till stor del av teaterfolk och många har varit personliga vänner till Vivica Bandler, så stämningen var alldeles speciell. Bandlers kärlek till konsten manifesterades även i en dansuppvisning av en av hennes vänner, Tiina Lindfors. Uppvisningen skedde mot en oxblodsröds bakrund, en lek med ljus och skuggor, bevingat – betagande. Och jag kom också på, att jag på något sätt tidigare, när jag läst om Bandler, associerat just denna oxblodsröda nyans till henne... spännande.

Uställningens posters bestod av citat av Bandlers dagböcker, brev och memoarer – hennes röst definitivt genomsyrade allt, som ackompagnerades av nämnda bildmaterial. Utställningen hade sammanställts av Johanna Lindholm, som nyligen skrivit sin pro gradu om Bandlers tid på Lilla Teatern – intressant! Utställningen omfattar två rum och består till stor del av nämnda posters med fina bilder, en del fantastiskt material av levande bilder, samt några vitriner med intressant material som tillhört Bandler eller handlar om henne eller hennes arbete, speciellt på Lilla Teatern i Helsingfors. Posterutställnignen kommer att kunna turnera runt och är påväg till Sverige och kanske också Paris, sade Hämäläinen.

Man fick en snabbt inblick i Bandlers liv genom den varma utställningen, men visst blev man även nyfiken på Bengt Ahlfors relativt färska biografi om huvudpersonen (“Människan Vivica Bandler”, 2011) – bör väl införskaffas i vår. Bandler verkar ha varit en begåvad, slagfärdig och humoristisk person av citaten att döma. Från den här utställningen tog jag denna gång med mig följande visdomsord, som lämpar sig väl som livsmotto för en projektarbetare med konstnärliga anlag: “Ingen utopi utan kalkyl. Man skall spara på tändstickor för att kunna köpa champagne”. Så sant som det är sagt!

tisdag 7 februari 2012

Fräscht om Olofsborg

Päivi Hakanpää & Johanna Nordman: Muurien suojassa. Elämää Olavinlinnassa. Museovirasto. Helsinki 2011. ISBN 978-951-616-222-8. 40 s.

Dags för en liten bokrecension igen, eftersom det alltid är lika roligt att berömma nyutkommen litteratur. En ny utställning lär nämligen ha öppnat i höstas i den medeltida borgen Olofsborg (föranleder troligen en sommarutflykt 2012 för undertecknad med familj), som är ett av Finlands mest kända monumentala kulturarv och under Museiverkets regi – än så länge. I samband med utställningen utgav MV även en fin och luftig utställningskatalog/broschyr, som mycket väl fungerar även som en fristående, lättläst guide till borgen och dess historia samt medeltidens borgliv. Liksom författarna konstaterar i sitt korta förord: “Till Olofsborgs historia hör både kanonmuller och vardagssysslor” (s. 3).

Texterna är många, men korta och koncisa, som är kutymen på utställningar och även gör att svårighetsgraden för forskaren ökar – man måste ha ett gott sinne för att komprimera sin kunskap, vilket är lättare sagt än gjort. För den som vill veta mer finns däremot en kompensation: en ypperligt diger, men ändå tydlig litteraturförteckning på sista sidan – det är alltid positivt att besökaren/läsaren inte underskattas.

Boken inleds med en allmän presentation av vad man känner till om borgens byggnadsfaser. Därefter inleds en genomgång av borgen bit för bit, vilket troligen kommer att fungera väl då man är där på plats, men känns även logiskt som fristående läsning. Texten varvas trevligt med bilder av arkeologiska fynd, via dem får vi en glimt av vardagslivets historia utan åldersrasism, eftersom föremål från alla epoker presenteras i samband med de delar av borgen som granskas. Och det är ju sant att livet i borgen på 1700-talet är minst lika fascinerande som livet där på 1500-talet. I bildtexterna dyker även fakta om borgens ekonomi och till och med några personnamn upp – en levande kombination av skriftligt material, bilder och materiell kultur den kortfattade texten till trots. Genom kapitel borgens kosthåll, byggandet etc. väcks helheten till liv på ett fint sätt, inte bara som en berättelse om en garnision, fastän naturligtvis även detta ämne avhandlas. Allmänt om bruk av textilier och hur borgen upplystes är t.ex. pikanta detaljer, som belyser det dagliga livets sidor. Slutet av boken är en ganska ingående beskrivning av försvars- och krigstekniska aspekter, men det är väl en nödvändighet i detta sammanhang, en borg kan väl i varje fall ses som en plats för både “försvars- och bostadsbruk” (s. 34).

Ombrytningen är luftig och trevlig med fina kartor och fotografier, dock varvad med de något slitna och kännspaka illustrationerna från Olaus Magnus. Nåja, kanske de bör användas alltsomoftast för att ens i någon mån fastna på “folklig” nivå, unika är de ju förvisso och borde hingå i den illustrerade allmänbildningen hos envar. Något som är mycket förtjänstfullt med det hela är framförallt det faktum att boken utgetts på fyra språk: finska, svenska, engelska och ryska – äntligen har man satsat och det är fantastiskt att se hur väl det även fungerar i praktiken!

söndag 5 februari 2012

Runeberg bodde i Borgå...



...och i Borgå bodde jag som barn. Förutom att det naturligtvis blev många besök i nationalskaldens hem blev man även tidigt bekant med alla traditioner kring poeten och hans familj. Därför bakade vi Runebergstårtor också i lekis. Jag tror detta recept är från 1981 och det är alltså min egenhändiga kopia av det recept vi hade på dagis. Min kära mamma, som sparat allt vi barn gjort, hittade detta häromdagen och jag beslöt pröva receptet. Jag lade en kork med konjak i degen istället för bittermandelolja och lade in dem i ugnen på 200 grader i ca 15 minuter. I brist på hallonsylt toppade jag dem med en av mammas hemgjorda sylter på hallon och blåbär - hur gått som helst. :) Och sist med glasyr, förstås, fast ni inte får se slutresultatet.



Lägger upp detta fina minne här för alla och envar som vill laga sig något gott att äta Runebergsdagen till ära - och valdagen. Idag skall vi rösta vår favoritkandidat till president, n'est-ce pas? Eller i varje fall försöka delta i det som kallas "vastajytky" just nu :)

torsdag 2 februari 2012

Minus för museerna - minus för oss alla!

Museiverket skär ner i Finland: 40 får gå. Miljoner skall inbesparas ur statens budget och det sker på museernas bekostnad. Jag hörde om detta redan på fjolårets sida, men igår blev det ett offentligt faktum och ett långt inlägg i tv-nyheterna - förhoppningsvis kunde det orsaka litet rabalder. Därför får vi forskare väl även reagera med inlägg kring det hela: Nationalbiblioteket och docent Lahtinen har kommit med välskrivna inlägg kring detta redan.

Det är sorgligt att behöva stänga museerna och dra in på personalen, men vad kan man göra? Speciellt sorgligt är det - liksom Lahtinen konstaterar - att det drabbar oss "vanliga människor". Det vet jag, eftersom jag jobbade "bara" (!) som guide i Finlands Nationalmuseum 2001-2008: i tusentals guidningar mötte jag både gammal och ung, men mest kanske skolelever, vars desperata lärare tog dem till museet I BRIST PÅ RESURSER FÖR UNDERVISNING I HISTORIA! Ja, ni läste rätt: jag fick hundratals gånger dra en timmes guidning om "svenska tiden", dvs. ca 1100-1809 i utställningen och detta var enligt läraren ENDA GÅNGEN DE TALADE OM DENNA PERIOD I FINLANDS HISTORIA. Det var stort ansvar jag fick, och försökte därför göra så gott jag kunde på en mycket begränsad liten stund med eleverna i utställningen - jag hoppas jag kunde göra det väl och att ens någon av dem minns något enstaka jag febrilt berättade om helgon, reformationen och drottning Kristina... Tänk er att det finns människor i Finland som endast denna gång hört om medeltiden! Lärare som tvingas leva med detta faktum och se sina elever fördummas i brist på resurser för undervisning! Vad är vi för en "sivistysvaltio" egentligen - det håller nog på att knaka i fogarna skall jag säga er?! Och vad fick jag för ersättning för mitt kunnande och detta ansvar att allmänbilda unga? Inte många euro, nej, för det är ju inte "lönande"...

Igår nådde även det faktum rubrikerna, att 50 000 unga (män) är utslagna. "Oj, voj, voj", men återigen erbjöds inga konkreta lösningar på detta problem varken på tv eller i tidningen. Hm... Jag vet att jag är en lönlös humanist, men tycker ni inte att kvaliteten och bristen på resurser i skolorna delvis kunde ligga bakom detta? Hur kan vi förutsätta att unga personer vill göra något, hitta på något att syssla med, utveckla personens självbild etc., om de helt enkelt inte VET hur världen fungerar, vad som erbjuds. Uppfinningsrikedom kräver en viss grad av bildning. Och vi forskare är ganska dåliga också på att sprida vår egen bildning: vi bara gnatar på om att "historia är så himla viktigt per se och för vår "identitet"" etc. - men det är ofta bara vackra ord vi tillsammans tanter emellan skrockar på kaffepauserna på våra tiopersoners seminarier, vill jag påstå! Vackra ord om popularisering, men ändå ser vi ofta ner på sådana som "bara" sysslar med att popularisera vetenskap. Jag hoppas en radikal förändring sker i denna attityd, inget annat är helt enkelt rimligt.

För ett par år sedan råkade jag träffa en studiekompis i Kampens köpcentrum aprå på. Hon var himla begåvad i studierna, men ville genast ut i arbetslivet och förlagsbranschen och sysslade nu med läromedel. Jag höll då på att skriva liccen klar och tyckte hon nog också kunde göra det en dag, men hon tyckte att någon också borde göra läromedel. Javisst, tyckte självfallet undertecknad - museipedagog sedan år tillbaka - de facto gör hon ett MYCKET VIKTIGARE JOBB än jag, som forskare. Och jag anser fortfarande så. Fastän forskningen är viktig, tar det ofta tid för nya resultat att nå offentligheten, det kan man ju t.ex. läsa i Hollméns utredning - ja, därför borde vi ju ÖKA KOMMUNIKATIONEN MER EMELLAN FORSKARVÄRLDEN, FÖRLAGEN, SKOLORNA, MUSEERNA... Och det borde nå ALLA! Men, i dags dato: har vi längre råd? Blir det som i USA: privatfinansieriat? Om det blir finansierat alls. Ja jo, Guggenheim... Först lät det så bra, men vid närmare eftertanke... Urk. Prkl.