onsdag 30 maj 2012

Besök i (ut)bildningens stadsdel

Igår, påväg till vetenskapernas stadsdel i Helsingfors, Kronohagen, passerade jag först studenternas storsits på Senatstorget. Hurra! Som medlem av "Sillis 2000"-kommittén, som skulle ordna världens största sillis under Kulturhuvudstadsåret för 12 år sedan, var jag väldigt glad att se att ett dylikt studentikost evenemang nu förverkligades, på "designåret". "Helan går" löjd på torget, som alltför ofta fylls med allt möjligt annat än dylika demonstrationer av finländarnas bildning och vi-anda. Tack till arrangörerna, säger en avdankad förbipasserare: detta verkar ha varit toppen och fick också synlighet i media! Och viktigast av allt: åtminstone syntes glädjen och gemenskapen på långt håll på plats.

Mitt mål i Koronohagen var dock inte sitsen denna gång, utan Finlands facklitterära författare r.f.:s kväll för nyligen antagna medlemmar i Vetenskapernas hus på Kyrkogatan - jag är en sådan som blev medlem för drygt ett år sedan, så detta var en välkommen gest å föreningens sida. Kvällens tema behandlade också förläggare, vilket var mycket intressant och något som är aktuellt för mig just nu, inte minst på grund av att jag som redaktör eller projektmedlem ofta måste övervaka förläggarfrågor (närmast avtal), eftersom jag sällan publicerar på stora förlag, utan gör det med mindre samarbetspartner vars egentliga verksamhet inte är förlagsverksamhet (t.ex. föreningar). Till min glädje såg jag genast ett bekant ansikte: fil.dr Satu Lidman, som nyligen utkom med en bok om skam, som fått god publicitet. Lidman och jag verkade sida vid sida i många år i Glossas styrelse.

Programmet för de nya bestod i några intressanta föredrag, som inleddes av ordförande, professor Markku Löytönen. Jag har även äran att känna Löytönen, eftersom han var en av nyckelpersonerna under Filosofiska fakultetens promotion 2003, i vars kommitté undertecknad satt. Professorns dotter valdes nämligen (för att hedra honom) till allmän kransbinderska, vilket gjorde att dessa båda personer var eminenta gestalter under festligheterna. Ikväll ville Löytönen hälsa alla nya medlemmar välkomna till fackboksförfattarnas stora skara - vi är nu ca 2800! Fackboksgenren innefattar alltså allt utom skönlitteratur och föreningen har funnits sedan 1983 i sin nuvarande form (då gick läromedelsförfattarna och fackboksförfattarna ihop). Fackboksförfattarna är synliga i samhället: vi delar ut Fakta-Finlandia och stipendier - och nu skall den första professuren i ämnet skapas (äntligen, eftersom dylika professurer är mycket vanliga utomlands). Löytönen ville också framhäva att vi inte kan uppmuntras att vara fackboksförfattare p.g.a. lönsamheten (som är snarare symbolisk), men att vi borde kräva mer synlighet i samhället, eftersom vi behövs. Vilka andra resurser har Finland? frågade sig Löytönen. Detta är inte ett oljeland och det är svagt med annat - än bildning! Utbildning och forskning är våra trumf och vi har hittills gjort bra ifrån oss i PISA-undersökningar. Löytönen har rätt - knowhow är vårt globala trumf och vi måste satsa resurser på denna resurs även i framtiden - utveckligen får inte ta lika oroväckande vägar som det ser ut just nu!

Jukka-Pekka Pietiäinen är docent i historia och fackboksförfattare. Han höll föredrag för oss härnäst om trenderna inom förlagsbranschen. Digitaliseringen har förändrat vår värld och vi är i början av en lång väg - vi måste förhåplla oss positiva till att litteraturen fått "nya kläder". Instämmer helt. Pietiäinen varnade dock för att "diginativerna" eventuellt har ett annat sätt att läsa och ha läsning som hobby än tidigare generationer. Hm... jag har två barn som just nu introduceras i både läsning från bok och bruk av dator - hittills har vi lyckats få dem att bruka båda. Således vet vi helt enkelt inte ännu hur de kommer att bruka webben och böcker, men förhoppningsvis lika simultant som nu. Hemma hos oss kan det gå till så här: Johannes läser dinobok, kollar app på paddan och har för säkerhets skull även ett dinospel framme på telefonen - och mamma försöker hjälpa till i detta vid matbordet, det tar ju en hel del utrymme i anspråk...

Det sista anförandet om förlagsbranschen hölls av Mari Koskinen, som gav mycket goda råd om förläggarna och avtalen. Jag samlade på mig mycket nyttig info under detta föredrag - och insåg att dylik info borde ges redan på uni, åt graduskribenter inom en litterär vetenskap, inte åt doktorer tio år senare... Kvällen avslutades därefter med samkväm på föreningens office i Riddarhusets övre våning på Regeringsgatans sida. Det var roligt att utbyta nyheter om kommande böcker och också få föreningens 20-årshistorik från 2003. Och det är något som är pinsamt gemensamt för de flesta författare och litteraturfreaks - vi tar gärna emot ännu en bok i vår samling.

Påväg tillbaka hem passerade jag återigen Senatstorget där sitsen ännu var i full gång tre timmar senare. Bildningens stadsdel, där jag bodde själv i åtta år på Estnäsgatan, hade återigen erbjudit mig mycket att tänka på. Och att glädjas över likaså.

onsdag 23 maj 2012

Sjuka vuxna, sjuka barn!

I parken. En skolklass kanske 8-åringar. Bus och dåligt beteende i rutschbanan. Två små fick det svårt och slog sig. Min reaktion: vem övervakar? När damen, som stått långt ifrån med ryggen åt och flirtat med en privat pappa, infann sig så röt jag till. Och hennes försvar var att påpeka att man inte får ryta framför barn! Är jag den enda som tycker HON var omoralisk, inte jag? Finland är som Japan, här får man varken uttrycka glädje eller förargelse, eller försöka bry sig och uppfostra. Pappan tog ju parti för den sexiga pedagogen och de måste få fortsätta flirta. Jag insåg att alla rapporter om att barn far illa är sanna. Uppgiven. Det är ju aldrig någon som visar dem vad känslor är, engagemang, att man ser dem, bryr sig om hur de beter sig... Nej, här får barnen vara vind för våg i det tysta och pedagogerna får låta bli att bry sig. Bara ingen är varken glad eller arg. Vuxna kan sedan, då de lärt sig som barn, tyst och stilla hur man bäst sticker knivar i ryggen på andra. Man får ju inte ställa till med en scen!!! Man får bara höja rösten om man är full och då får man fast ta livet av någon. Och så är straffet inte så hårt i detta alkoholismens land, man var ju inte tillräcknelig. Men fy om man täcks kritisera någon och höja rösten!! Pedagogerna har ju dessutom betyg på sin utbildning, något äkta engagemang finns bara i filmer. Från Hollywood. Så välkommen 26.5, dagen i finsk FB som är dagen 'då vi skall bete oss vänligt och bry oss' - är det faktiskt ingen annan som ser även detta som enbart en sorglig sak? Vi borde ju bry oss VARJE DAG!!!

torsdag 17 maj 2012

Träd

Så här vackert blommade körbärsträdet i år på morsdagen i söndags. Det påminner oss lika underbart om ifjol 2011, då vi flyttade hit till Södra Haga i maj. Träd är en påminnelse om livets kraft.

I lördags fick min far plantera ett träd, se den andra bilden, då husbolaget Hauenevä i Gäddvik fyllde 50 år. Mamma, pappa och mina två äldre syskon var de första som flyttade in i detta paradis i Esbo. Detta nya lilla äppelträd får heta Lotta, vars namnsdag inföll då det planterades, och förhoppningvis lever det länge och blommar vackert och ger goda frukter för invånarna här i framtiden.

tisdag 15 maj 2012

Fältdag i gott sällskap eller högar i näromgivningen

För ett tag sedan tog en italiensk doktorand i Finland, Stefania Chirico, kontakt med mig via Johanna Enqvist, för att diskutera sin blivande doktorsavhandling som berör kulturarvsfrågor. För att diskutera avhandling, forskning och kulturarvet - och lära känna varandra, såklart - föreslog Johanna en fältdag i fredags med besök på fornminnesplatser i närheten av Helsingfors. Vilken befängd idé kunde det ju tänkas, men där har man fel! Trakten är full av intressanta fyndplatser ända från stenåldern fram till modern tid, och platser av varierande karaktär och typ. Johanna sände oss i förväg ett detaljerat program och vår tidtabell höll - kan ni tänka er! Om man vill granska huruvida det finns fornminnen skyddade av Museiverket i närmiljön, kan man kolla i fornminnesregistret. Infon är dock enbart på finska, torr och besvärlig och t.ex. gatuadresser för fyndplatserna saknas. Närmast är registret användbart för proffs, men ifall man orkar tolka uppgifterna kan man hitta basinfo om en plats man vill besöka, alltså.

Vädret var inte det bästa, men humöret på topp. Dagen inleddes med att besöka Lövöns bronsålders röse (se bilden ovan). Jag hade ingen aning om att ett så fint röse finns så här mitt bland höghusen och relativt nära centrum. Röset verkar ganska välbevarat och skyddat i sitt läge - med en vy som fortfarande återstår - mot havet (se bilden nedan). Röset har undersökts och man har funnit ben här, så det är en grav det rör sig om - någon begravdes här kanske 1000 år före tideräkningens början och den döde fick blicka ut mot en havsvik i väster från sin viloplats högt uppe på berget.

Vår färd fortsatte till Esbo och Mankby, där arkeologerna årligen gräver i stadsmuseets regi i samarbete med Helsingfors universitet (läs den fina bloggen bara som exempel). Platsen ligger nära Finns stenåldersboplats, där ett legendariskt "älghuvud" av sten hittats (det finns numera i Finlands nationalmuseum). Finns är även berömt för sin folkhögskola från slutet av 1800-talet och platsen är inte heller långt från Esbo gård, som har anor i senmedeltiden och 1500-talet. Området är alltså mycket intressant och minst sagt pedagogiskt som kulturmiljö och mycket fin information finns numera att tillgå även om en större nyländsk by på medeltiden. Stora strandvägen passerade även detta område, vilket troligen påverkat byns betydelse, anses det bland annat. Om de fina fynden kan läsas i böcker och i rapporter på webben.

Utgrävningsområdet i Mankby är för tillfället täckt och inväntar nästa grävningssäsong i juni 2012. Notera hur mycket husgrunder i sten och troliga ugnsrester det finns synliga här.

I Mankbyskogen finns gott om troliga stugbottnar och ugnsrester att bevaras för kommande generationer av arkeologer.

Färden fortsatte till en annan gammal byplats, som utgrävts av doc. Georg Haggrén. På detta område var även Johanna och jag med som grävare och vi undersökte både husgrunder och ett gravfält från medeltiden här. Det var frågan om en "räddningsgrävning" i Museiverkets regi år 2003, eftersom området skulle bli kapell. Det kändes ganska underligt att besöka platsen nu, med det fina kapellet på plats och endast en del av bergsklacken, där vi satt och skvallrade på pauserna, synligt. Buskaget hade även decimerats i omfång och där satt inte längre parkkemisterna på rad - de var våra bästa kritiker och kommentatorer under utgrävningens gång. Området för gravfältet är delvis bevarat och har även försetts med ett monument! På monumentet citeras Psalm 90 och överlag blev jag förvånad av hur enkelt och litet det var (se nedan). Respektingivande inför de dödas vilorum. Fint!

Vi fortsatte därefter på det sakrala temat och stannade en stund vi Esbo medeltida kyrka (se nedan). Den är inte öppan till vardags så här års, men vi gick runt den fina byggnaden och dryftade över kyrkobygge och kyrkans roll i Åbo stift under medeltiden och senare.

Snart nog tog vi oss över till Vanda via Malmgård och på gränsen passerade vi enorma höghusområden. Här har en gång legat en stenålderboplats med bland annat husgropar från båtyxkulturens tid. Främst minner området Johanna och mig idag om timläraren i arkeologi vid HU på 1990-talet, fenomenala och litet skrämmande Elvi Linturi, som varit grävningsledare på dessa utgrävningar på 1970-talet och alltid talade om utgrävningarna med passion. Hon är borta idag, så även området, men vissa minnen finns kvar. Kanske jag skriver något om detta senare... Vår färd i fredags gick dock litet norrut till Gruvsta, där det legat ett dagbrott för järnmalm under förindustriell tid. Vanda stad har bekostat fina palisadlika skydd av trä, eftersom dagbrottets gropar i berget är mycket djupa och vattenfyllda (se nedan).

Slutligen åkte vi till vårt sista besöksmål på fastlandet: Sockenbacka Lekparken (se bilden nedan), där vi mötte legendariske utgrävningsledaren Jan Fast. Jan är fortfarande aktiv som dragare av grävningar för unga, skolelever och amatörer (främst Ango ry.), det har han varit nu i mer än 20 års tid. Denna plats är en stenåldersboplats som varit en ö och vi kunde se att platsen legat på en fin sandstrand. Vi fick även höra om själva utgrävningarna, som hade både spännande stunder och roliga fadäser - inte minst då nämnda Elvi Linturi hade infunnit sig med en elevgrupp och ordnat huvudbry för Jan. Men, den historien får han själv berätta en vacker dag. När Johanna, Stefania och jag avlägsnade oss stannades Jan av två dagistanter från lekparken intill - de och barnen måste absolut få höra om vad här funnits i frona dagar. Jan var i sitt esse - och tack än en gång för att du visade oss platsen! :)

Dagens program var ännu inte över. Vi tog oss vidare med färja till Sveaborg där vi träffade Pirjo Häro som vänligen bjöd oss på fenomenal middag och visade oss runt i befästningsverken. Kvällen avrundades i regnigt väder, men i gott sällskap på Officersklubben. Mycket nöjda kunde vi återvända till fastlandet och hem för att begrunda det fina vi upplevt om kulturmiljön nära oss. Dagen var mycket inspirerande - jag skall nu börja bearbeta en artikel och jobba vidare med ett projekt som legat på is ett tag. I så fall återkommer jag snart även om dessa ämnen. Läs Johannas blogg om denna resa - hon vill gärna förbättra fornminnesregistret, nämligen. Förhoppningsvis kan kanske ett av mina nämnda projekt hjälpa till, det återstår att se... :)

lördag 12 maj 2012

Gammelstaden revisited

Gammelstadens fors i Helsingfors tämjdes för vattenverket på 1800-talet. Sedan Kulturhuvudstadsåret 2000 är byggnaderna delvis gjorda till Tekniskt museum. På en liten bro kan få sig en fin dusch av forsens vatten. På ön mitt i forsen förlades på 1500-talet en kungsgård och troligen även en örlogsbas och garnison. Här utgrävdes sedermera en källarruin till gården. De nuvarande industribyggnaderna i röd tegel är också fina, från slutet av 1800- och början av 1900-talet.

På grund av en arbetsrelaterad grej fick jag orsak att bekanta mig med Helsingfors Gammelstad, som jag förvisso alltid intresserat mig av på grund av de enorma arkeologiska utgrävningar som för ett tio-tjugotal år sedan arrangerades där. Det var verkligen nyttigt att uppdatera stadens historia och återigen inse, hur mycket den har att ge för den som är intresserad av medeltiden och 1500-talet. Området bildar dock en intressant "minnespark" numera, med platser för ruiner och utgrävningar och nutida monument som uttrycker intresset för platsens historia. Man kan alltså se hela området som en "kommemorativ anatomi" med nutida monument, över stadens stolta förflutna. Fastän det inte var särdeles stolt, alltså.

Utgrävningarna, som under olika perioder gjorts här, gav en massa information om stadens tidiga historia på 1500-talet och till och med om dess föregångare, Forsby, från 1400-talet. På 1990-talet uppstod ett större intresse för medeltiden och historisk arkeologi, vilket dels berodde på dylika stora utgrävningar i Åbo, Helsingfors Gammelstad, i olika byar på landsbygden etc. Många myter om "den fattiga landsbygden" etc. har dekonstruerats sedan dess, inte minst tack vare docent Georg Haggréns och hans arbetsgruppers och projekts arbeten under de senaste tjugo åren. Gammelstadens utgrävningar 1989-93 ledde till en mycket fin bok (Narinkka 1994, i Helsingfors stadsmuseums serie), som presenterade historia och fynd ur den historiska arkeologins synvinkel. Boken blev som en Bibel för oss som studerade och började idka historisk arkeologi på 1990-talets slut. Museiverket, i samarbete med Helsingfors stadsmuseum, har numera fina sidor på webben som presenterar utgrävningarna, deras historia och en del av de finaste fynden (tyvärr enbart på finska - åtminstone fann jag inga sidor på andra språk).

Utsikt från Kvarberget mot Gammelstadens forna område med kyrkoruinen.

Detta är alltså området där byn Forsby låg och där staden Helsingfors grundades av Gustav Vasa 1550, vars inrikes- och utrikespolitiska intressen riktades mot att göra den sydfinska kusten till en konkurrent till Hansans Reval (Tallinn) och Ryssland både ekonomiskt och militärt. Så där i korthet. Därför tvingade han borgarna från Borgå, Raumo och Ulfsby att flytta till den nya staden och bygga upp den. Detta skedde motvilligt från borgarnas sida. Kungen besökte själv staden år 1557 och var inte heller nöjd. Staden drabbades av diverse motgångar, pestvågor, bränder. Då Per Brahe blev generalguvernör över Finland flyttades slutligen staden längre söderut, till en bättre hamn vid Estnässkatan (nuvarande Kronohagen-Senatstorget). På Hans Hanssons karta från 1645 syns de nya kvarteren i söder, men även de gamla i norr har avbildats. Ett monument, som avbildar denna karta, har år 1950 till stadens 400-årsjubileum rests på "platsen där staden grundades" norr om Kvarberget. En enorm "vägg" som högtidligt minner om Gustav Vasas förtjänst ståtar även här (se bilden nedan). Ja, om ni undrade, så var det alltså "precis här" som staden "grundandes"!...

Staden lockade även utländska köpmän så som Hans och Jakob Greek samt holländaren Hans van Sanden. Sedan istiden har det flyttat folk hit till Ultima Thule och processen pågår ju självfallet ännu idag. Ofta är de dessa "nyfinländare" som ger ett viktigt tillägg i landets kultur, i detta fall var det ekonomiskt, kanske politiskt, åtminstone i lokal skala. Högtidligen har Hans van sandens fina gravsten även rekonstruerats och finns som ett monument i själva kyrkoruinen, vars grund lämnats synlig sedan utgrävningarna på 1930-talet. Utgrävningarna på området under 90-talet, där den lätta trafikleden nu går, lär ska ha omfattat 3000 kvadratmeter och materialet består av 70 000 nummer! Även andra områden grävdes ut, t.ex. Annala i söder, och man kunde konstatera att fynden var mer enkla i detta område - kanske bodde den fattigare befolkningen här, längre från kyrkan? Intressant. Det är synd att man ofta talar om Åbos historia och utgrävningar och sällan lyfter fram allt man kommit fram till under undersökningarna här i Gammelstaden. Den här platsen har ett ganska tydligt terminus ante quem, eftersom staden flyttade 1640. Viken var för grund för skeppen, staden hade fört en tynande tillvaro under krig, sjukdomar och nöd. En ny stolt stad byggdes längre söderut och området återgick till det bylandskap det varit på 1400-talet. Och kom att förbli landsbygd i många sekler innan forsen tyglades. Mer om detta kan läsas i de många historieverken om staden. Själv bläddrade jag i Eino Suolahtis Vår stad, som utkom till jubileet 1950. Just därför...
Rekonstruktion och monument över Hans van Sandens gravsten, som påträffades i kyrkoruinen på 1800-talet.

Uppe på den högsta punkten är vyn söderut mot havet magnifik. Forsen blir en havsvik som kryllar av liv: fisk, fåglar, aldungar vid stränderna. Kollegan rekommenderade varmt områdets fina naturskyddsområde på Viks sida(det som förr var Helsinge socken, dvs. Vanda), men sedermera annekterades till Helsingfors. Här finns även ett minnesmärke, som jag ser som politiskt: ett minne över den herredag som Gustav II Adolf sammankallade i Helsingfors år 1616. Monumentet är inte rest 1916, utan 6.11.1932, till 300-årsminnet av kungens dödsdag. "Svenska dagens" historia och firande i Finland är mycket speciellt och det var slående att se dylika manifestationer antyda en möjlig politisk koppling. År 1932 firade även Estland kungens minne stort med kronprinsens besök, monumentresningar och mycket mer. I den här regionen av de forna östra delarna av det svenska riket fanns under mellankrigstiden alltså ett politiskt intresse att binda sig, genom historiska kopplingar mot väst, anti-sovjetiskt. Överlag anses mellankrigstiden varit monumentresningarnas tid. Och den återkom igen från och med 1990-talet, anser forskarna och jag håller med.

Monument till minne av herredagen som Gustav II Adolf ("den gode" i finsk historieskrivning?...) sammankallade 1616. Stenen resten år 1932.