måndag 30 augusti 2010

Var var du när kyrkan brann?

Finlands nationalmuseum har en mycket intressant utställning, som pågår ännu i ett par veckor. Utställningen presenterar dels restaureringen av Tyrvää kyrka (numera Sastmola), dels verk av de två konstnärer (pietetsfulla, grafiska Osmo Rauhala och känslosamma, expressiva Kuutti Lavonen) som fick i uppgift att skapa ny konst för kyrkans sakrala utrymmen.

Frågor vår generation kunde ställa är: var var du när WTC tornen kollapsade 11.9.2001? Minns du hur det kändes, minns du hur det gick till? Finns de andra dramatiska händelser i vår samtid som påverkade oss då de hände? För min del minns jag precis hur det kändes att få höra att min konfirmationskyrka, Borgå domkyrka, brunnit i maj 2006. Jag var påväg hem från en biologisk exkursion med Naturvetarklubben i Borgå till Kalmuckien i Ryssland, när jag fick ett sms av en vän - "bli inte chockad nu, men..." Just så. Det är något förtvivlat hemskt att mer eller mindre medvetet bränna byggnader som kyrkor, som både är sakrala rum och fornminnen i samma gestalt. Deras symbolvärde har varit, och är, enormt - de berör oss djupt.

Jag minns även dramatiken när jag fick höra att Tyrvää kyrka brunnit 21.9.1997. Jag var även då påväg hem från en exkursion, denna gång en arkeologisk resa till Åland med ämnesföreningen Fibula ry. Vi hade levt i vår lilla bubbla i en gemenskap, knutit band och delat fina upplevelser, när vi steg ombord på båten och till vår förfäran såg de hemska rubrikerna på gula pressens första sidor. Diskussionen i gruppen rörde sig ganska långt kring händelserna under resten av kvällen.

Den medeltida stenkyrkan i Sastmola stod länge som ett mycket sorgligt skelett, med sitt inre av trä fullständigt förtärt av elden. Det är ett fantastiskt resultat av ett enormt projekt, att vi nu kan få se hur stor mödan att restaurera kyrkan var, att putsa upp den från allt sot, bygga om interiören... Att nu få se den fantastiskt vacker, prydd med ny sakral konst - med teman som är eviga, som handlar om evigheten - är fenomenalt. Det är en viss idé i att inte restaurera den som den var, som ett historiskt minnesmärke, utan att behandla den som en levande kyrkobyggnad, som fått ny konst istället för den som försvann. På det viset har kyrkan behandlats så som man alltid behandlat kyrkors sakrala rum: nytt får stå sida vid sida med gammalt - inte så, som 1800-talsforskarna och medeltidsvurmarna ville ha dem: som döda utställningar av en viss epok, tysta, tomma såväl som på föremål...

Jag anser att man behandlat kyrkan med pietet, som tillfaller ett heligt rum och att det är mycket bättre än om den bara behandlades som ett fornminne. Följande projekt för mig blir definitivt att resa till själva kyrkan och se resultatet in situ.

söndag 29 augusti 2010

Kvinnornas Helsingfors

Idag är/var det sista dagen sommarutställningen L. Onerva på Statens konstmuseum, Ateneum, var öppen för allmänheten. Som kurator för utställningen verkade begåvade feministen och konsthistorikern, doktor Anna Kortelainen, som är en mycket produktiv författare av vetenskapliga och populärvetenskapliga verk om konst och kvinnor.

Jag besökte utställningen under en ledig stund under senaste veckan och jag blev heller inte besviken på denna utställning! Det var dags för författaren och krönikören L. Onerva att få en utställning, som samtidigt tangerade hennes tid - sedd som genom Onervas lins. Utställningen verkade först litet som blandgodis - grann och litet av det ena och det andra, även sådant man inte förstår sig på eller gillar - men efter en stund öppnade sig helheten medan man vandrade vidare. På slutändan kände jag mig mycket upplyst och berörd av Onervas liv och kvinnornas liv för hundra år sedan vid universitet, i kulturlivet, i vår huvudstad. Vitsord: berömlig, definitivt!

Läste nyligen i HBL att Anna Biström och Maria Vainio-Kurtakko med flera skall ge ut en antologi om kvinnornas Helsingfors genom Schildts förlag: det ser jag fram emot. Min vän och kollega Elisa Garritzen skall även snart doktorera med en avhandling som behandlar historikernas debatter för hundra år sedan och däribland forskaren Liisi Karttunen (Karttunen var en nära vän till Onerva, vilket även fick litet uppmärksamhet på utställningen). Det kan med andra ord bli intressant med fortsättning på detta tema.

fredag 27 augusti 2010

Historicus 50-årsmatrikel

Historicus r.f., ämnesföreningen för historiestuderanden vid Helsingfors universitet, laddar upp inför sitt 50-årsjubileum år 2012 med en ny historik. Doktor Derek Fewster och undertecknad är medlemmar i redaktionsrådet jämte yngre, ännu aktiva medlemmar, och måste även dra vårt strå till stacken. Jag beslöt mig för att för bokens matrikel försöka vaska fram så många gamla studiekamrater som möjligt, även sådana som bytt huvudämne från Historia (svenskspråkig inriktning) senare eller varit biämnesstuderanden. En gång historicussare - alltid historicussare, nämligen! :)

Med andra ord, om någon av er som inte ännu anmält era uppgifter till vår matrikel läser detta, och vill vara med - vänlig fyll i blanketten på föreningens webbsida!

Och om någon har någon anekdot från studietiden att dela med sig av eller vill skriva något till boken i fråga, ombedes man ta kontakt med redaktionen! Deras kontaktuppgifter finns även på webbsidan. Länge leve föreningen!

måndag 23 augusti 2010

Hösten är här med nya planer - härligt!

Min kollega och jag har sedan i våras närt idéer om någon form av seminarium kring "arkeologipedagogik", som vi kallat det, på nationell och - kanske - internationell nivå. Det vill säga, för att dryfta hur arkeologin kan möta publik i alla åldrar via institutioner som universitet, föreningar eller museer och vad som var part kunde vinna på det hela - i frågan om insikter och upplevelser (ej business... åtminstone rent och skärt).

I någon mån har det lååångsamt blivit aktuellt i Finland med nätmaterial för skolbarn och unga, museipedagogik etc. sedan 1990-talet. Men det tycks mig oroväckande, att detta tills vidare frustas åt från forskarhåll (arkeologer och historiker!) och ofta ses som en bisyssla inom museerna! Åtm. vid de institutioner och museer jag haft glädjen att få arbeta under de senaste 15 åren. Verkstäder där barn (och vuxna!) konkret t.ex. har fått gräva eller skapa med händerna tycks ha mottagits med mycket positiv feedback. Och ändå är det de vackra (hmpf) utställningarna med distanta, "estetiska" föremål i vitriner som tycks dra mormor till museet där hon kan känna sig trygg bland gamla ting som samlar damm - och dessa utställningar som mest uppmärksammas i media. Nå, väl mött - jag hoppas dessa ting i någon mån består - men satsningarna på pedagogiken verkar ganska lama. Ergo, något borde göras!

Under årens lopp har jag personligen blivit allt mer intresserad av vilka verktyg webben kan erbjuda för oss alla att nå varann. Min dröm är att en dag stolt kunna producera material för e-learning av kvalitet, som fritt kunde få brukas av envar, bl.a. lärare. Hur fint skulle det inte vara att få ut ett digert material om finländsk (europeisk) medeltid på detta vis, med senaste forskningsrön i populär form, rikligt illustrerat?! Eller något liknande om förhistorien? Javisst, sån't finns, men är det lockande? Och hur är det copywrites? Detta betyder ju inte att böcker inte skall få finnas - de skall ju givetvis stå som grund - och materialet kunde uppmuntra till bruk av olika källor, såväl elektroniska som materiella.

Några glädjande undantag kan väl nämnas. På Glims gårdsmuseum (Esbo stadsmuseum) var det redan mycket viktigt i slutet av 1990-talet med ett ordentligt programutbud för såväl barn- som vuxenbesökare (jag bara VÄGRAR att skriva "kunder"!), och även skolning för mötet med publiken. I våras besökte jag med glädje Ekenäs museum som presenterade resultaten av sin kurs i "kulturmiljöpedagogik" öppet för en bredare allmänhet, så jag hoppas att t.ex museet kunde ställa upp och berätta mer om sitt projekt för alla hågade (se en tidigare blogg av den avdankade akademikern). Enligt statens senaste vision från i våras (se en annan tidigare blogg av den avdankade akademikern) lär det skall bli viktigt att inse att vi lever i en mångkulturell värld där konst och kultur är en del av vårt varande. I hope so.

Nå, i varje fall bör vi "proffs" med andra ord gå med facklan. Min och kollegan Suhonens mål är nu att bygga upp en plan för (och finansiering för, hoppeligen!!) ett seminarium där idéer kring arkeologi och pedagogik i olika form kan ventileras. Seminariet bör förvisso även kunna locka glada amatörer (min erfarenhet är att de har mest ärlig entusiasm och verkligen goda idéer!). Nu får vi hoppas att vi får intresserade parter som lovar ställa upp att tala vid seminariet, så att vi kan fortskrida med planerna. Eller är jag bara en avdankad idealist? Men visioner och planer är fina att ha ifall de kan delas och ifall de en dag kan realiseras, hur snyftigt det än låter :)

Så vad göra? Hittills har jag försökt nå alla kära gamla och nya kolleger inom såväl museer som universitet för att försöka få ihop intresserade parter och skapa någon form av stomme av program och innehåll för seminariet. Nästa steg vore att göra upp en slutlig plan och budget och börja skriva ansökningar om finansiering. Ur vitrinen, till handling! Jag skriver mer senare ifall saker och ting framskrider. Förhoppningsvis! Ta gärna kontakt om ni har idéer där ute!

måndag 16 augusti 2010

Ett par filmer om kvinnliga intellektuella förebilder i historien

Igår höll vi en rejäl filmkväll här hemma. Vi såg först en film om filosofen Hypatia (d. 415 e.Kr. i Alexandria), Agora , och sedan en tysk film om påven Johanna. Mikko tyckte båda filmerna visade hur galen kristendomen är, men all fanatism (även ateismen) är väl det? Jag tyckte nog snarare jag kunde se dem som monument över två historiska kvinnor som verkat som intellektuella i mycket mansdominerade världar. I båda filmerna rann blodet och båda kvinnorna straffades slutligen för sin vilja att kunna tänka och agera etiskt och fritt. Upplyftande? Inte, inget tycks ha förändrats. Men nog kändes det som motiverande med tanke att fundera litet över det hela och på ens eget liv, trots allt.

Om påven Johanna i forskningen och om den medeltida myten kan man läsa t.ex. i Tuomas Heikkiläs artikel i Päivi Setäläs festskrift (Meillä Euroopassa, 2003). Heikkilä ser myten som en spegel för de medeltida männens med makt värsta rädslor eller som en ridikularisering - påven innehade ju en ställning som var (och är) unik, särskild, helig och reserverad enkom för män än idag.

Det som slog mig efter att ha sett filmerna, var att den eviga kampen som kvinnor fört fortfarande förs: att få synas och få välja fritt, att få tillgång till kunskap och att få undervisa. Att få agera i offentligheten. Med erfarenhetens djupa stämma kan jag instämma: det är inte lätt heller idag - vår jämlikhet i samhället är närmast teoretisk. Ifall man kan få barn och ev. vill det, är det bara bäst att dra sig till hemmet och härden och lämna det intellektuella eller det politiska fältet till dem som (frivilligt?) väljer att leva som medeltida munkar, i (teoretiskt) celibat, utan barn. Eller till män, som inte "drabbas" av att vara "tvungna" att föda och ta hand om barnen. Eller att få högst ett barn i stil med politikern Sinnemäki, eller adoption först som 40+ i stil med Lindén. Än idag är det bara att foga sig inför detta: vill en kvinna ha barn kan hon inte agera på det offentliga fältet. Eller går det? Jag hoppas det ännu inte är uteslutet...

Blogg om Hypatia och påven Johanna även här:
http://heritage-key.com/blogs/ann/agora-film-life-philosopher-hypatia-alexandria
http://joann.se/annika/?p=4429

söndag 1 augusti 2010

På Porkala udd



Idag beslöt vi att göra en liten tur till friluftsområdet i vår hemkommun Kyrkslätt: Porkala udd. Vägen dit var välhållen, men kanske lång och krumbuktande - inget för en åksjuk kan jag säga. Som känt är var det s.k. Porkalaområdet ockuperat av Sovjetunionen under efterkrigstiden fram till 1956 - ett stenkast ifrån Helsingfors (s.k. Porkalaparentesen), så klipporna på udden är här och där täckta med ett antal ristningar gjorda av ryska soldater. Men idag tog vi oss en tur inne i skogen, plockade litet blåbär och njöt av sensommarvädret. Området är välhållet, har kokplatser, utedass och vandringsstigar, så man kan ta sig en välbehövlig kaffepaus vid behov.

På området finns även fem bronsåldersrösen (bilden) som vi tog oss en snabbtitt på under vår vandring. Ställvis var det ganska besvärligt att gå för små ben och dessutom Helena beslöt plötsligt att rusa iväg som en vilding - till all tur hann Mikko ifatt henne (bild nr. 2.). Men, hon lugnade sig avsevärt när hon insåg att det inte går att bete sig så här på okänd mark - hon lämnade inte vår sida igen under tillbakavägen. Inalles en fin eftermiddag ute i skog och mark, med en nybångad fornminnesplats och några dl blåbär i bagaget tillpåköpet.