söndag 28 februari 2010

Mer om klass och litet om stjärnskådande

Äntligen har jag lyckats plöja igenom även den andra finländska klassboken som utkom ifjol. Frustrerande, att inte riktigt vara a jour med litteratur, men tillvaron med familjen tar mycket tid och energi i anspråk. Jag vill dock inte falla ihop som ett urblåst ägg bara för att jag är hemma med barnen... bli någon form av klasslöst vrak på drift, utan kontakt till samhället och de gamla nätverken jag hade som studerande/doktorand.

I den andra boken om klass (Obs! Klass, 2009) berördes jag främst av Maria Antas text om sitt borgåursprung, och även av Kim Gustavssons (från Pellinge) text som var härligt optimistisk. Antas slog huvudet precis på spiken för hur jag känner det/har känt mig i Helsingfors, men det finns även skillnader. Mina föräldrar är gamla Drumsöbor och "barfotahelsingforsare", så jag är varken stadilainen eller borgåbo - i min födelse- och uppväxtort Borgå är man inte "äkta" borgåbo om en föräldrar inte är det!

Ja, alltså, i en småstad är man inget som individ, kanske på de första klasserna i grundskolan, men redan i 10-årsåldern började klasskompisar reda ut vem som är släkt med vem - och då föll ju jag utanför hela baletten. Så i detta fall liknar inte min uppväxt den Antas haft. Men, mötet med helsingforsarna var inte heller problemfri: eftersom jag växt upp i Borgå var jag ju borgåbo i deras ögon. Många höll på att "skicka hem" mig till Borgå varje jul, fastän mina föräldrar hade flyttat tillbaka till huvudstadsregionen. En av mina kompisar i Helsingfors påstod ännu för två år sedan, när vi talade om våra föräldrar, att min pappa lekt som barn i Borgå. What?! Hade han ännu inte heller förstått att mina föräldrar var helsingforsare, efter alla år vi känt varann?

Med andra ord, mitt utanförskap är dubbelt - evigt? Jag var ingen i Borgå och är inte heller någon i huvudstadsregionen. Kanske det därför har varit lätt att i alla år bege sig till Sverige, och studera och bo där. Min bror har bott i Sverige i snart trettio år nu... och jag har börjat inse varför. Där är man bara finne överlag, får inte den ena eller den andra stigman av mer eller mindre småsjäliga människor! Nå, det är inte heller problemfritt att vara finlandssvensk i Sverige. man är en "finne" (jfr. Alakoskis roman Svinalängorna, 2006, där ju finnarna uppenbarligen bildar/bildade det lägsta skiktet i samhället) - resultat: man får sig om man snackar svenska i metron i Hfors - man får sig om man snackar svenska med sin finlandssvenska brytning i t-banan... Suck.

Kim Gustavssons artikel var mer upplyftande: individen har rätt att känna sig delaktig i många identiteter. Det här är ju självklart. Så epitetet klass är bara en av många epitet en människa borde ha (få?!). I hans värld är det bara fint att stå ut, vara annorlunda. Men inom konstnärskretsar är det så hip att vara annorlunda, att det nästan kan tänkas vara "annorlunda" att vara hederligt "borgerlig"! Huruvida det gäller vetenskapsmän är sedan en annan fråga. I Finland är vetenskapen mycket konformistisk - en historiker skall gärna forska i politik eller krigshändelserna, annars blir man aldrig utgiven.

Jag försöker dock höja blicken från gräsrotsnivån högre upp. Vi har skaffat oss ett teleskop. Med det skall vi sikta mot stjärnorna i vår familj. Himlen är mycket stor sedd från det norra halvklotet, och nedanför horisonten finns stjärnor jag ännu inte ens sett, på andra sidan världen.

fredag 26 februari 2010

Om myterna kring identitet och pengar

Klassdiskussionen blommade upp under 00-talet och förhoppningsvis kommer den att fortsätta ett tag till: inget är så intressant som att dekonstruera myten om det egalitära, nordiska samhället! Och det bloggas nu även ivirigt om pengar i förhållande till klassfrågan, bra (t.ex. Rosa Meriläinen, som diskuterar konstelitens syn på ett fattigdomsideal m.m.)!

I Finland diskuterade Laura Kolbe och Katriina Järvinen klassfrågor redan 200b (http://www.kirjapaja.fi/index.php?option=com_catalog&Itemid=38&mode=prod&prodid=1803&catid=82), men jag har tyvärr inte lyckats få tag på opuset tills vidare. Jag förstod dock av professor Kolbe, att en viktig poäng i fråga om klass är föräldrarnas betydelse. Det belägg för detta t.ex. i mitt liv: jag blev akademiskt utbildad liksom min far. Min föräldrars syn på bildning som något viktigt och något som gör människan unik har väl uppenbart speglats i även min kärlek till filosofin, konsten, kulturen, musiken och – bildningen överlag, alltså.

Jag fick dock nyss läst boken De andra (2009), där många mycket intressanta artiklar ingick. Jag försökte se, vilket drag som kunde finns gemensamt i de flesta artiklar, och ett var just frågan om pengar och klasstillhörighet. Mycket pengar öppnade förvisso överklassen för Herlins, men å andra sidan var de storbönder redan innan de stora klippens tid, läste jag i Niclas Herlins välskrivna beskrivning. Som barn skämdes han även av att vara markant annorlunda, genom att skickas till skolan i ett vrålåk med privatchaufför – men kanske det bara beror på den finländska mentaliteten, som baseras i stort sett på avund av grannen, och det faktum av att han och syskonen kanske blev just – avundade. Det som betydde medelklass förr, har sedermera blivit epitet för överklass, t.ex. som Merete Mazzarella beskriver i det faktum att hennes far köpte ett hem på borgerliga Villagatan, där hon nu bor – och området nu stigit till överklassområde. Som barn var det inte något speciellt för Monica Fagerholm att förknippas med Botby gård, medan det nu kan vara ett yttre tecken på lägre klasstillhörighet. Och i J.P. Roos analys av sin egen klasstillhörighet framkom mycket tydligt, att man något kan växla klass (här var det frågan om över medelklass – överklass – lägre medelklass – övre medelklass, så det var väl inte så radikalt…), utan att det handlar så mycket om pengar.

Det känns ibland som om det vore ett genuint amerikanskt mentalitetsdrag att mäta framgång – och klasstillhörighet – i pengar, medan det i Europa även hört ihop med utbildning, och kanske mer om det som ligger bakom: bildning per se. Kanske kontot inte är så späckat med fyrk, men det ligger något av övre medelklass i att t.ex. äga (och kunna spela på!) ett piano, ha akademisk utbildning, vara något (kvasi)intellektuell etc. Detta tycktes mycket tydligt i just Roos text, Westös text och även Kreetta Onkelis inlägg.

Min farfar gjorde en klassresa neråt efter revolutionen 1917. Född och uppvuxen i S:t Petersburg och uppfostrad i en borgarfamilj med hembiträde lär han inte ha kunnat ens bre sig en smörgås själv förrän han fyllt 22! Han togs som gisslan och satt i Peter-Paulfästningen, men hade turen att bli utväxlad mot en rysse 1918 och kunde resa efter familjen som flytt till Helsingfors. Han kunde svenska och ryska, men hittade inget arbete som bokförare, vilket han var utbildad till, eftersom han inte kunde ett ord finska. Efter många fåfänga försök måste han bli fabriksarbetare när han fick familj, och försörjde dem tills han fyllde 71. Hans son, min far, däremot, fick en helt ny chans: han är smart och kunde söka till Tekniska högskolan. På några år blev han byggnadsingenjör och småningom tjänsteman med stor familj. Vår familj bodde i egnahemshus och barnen fick god utbildning, och allmänbildning med musikskolor, hobbys etc. För min far fanns det en god orsak till att försöka sträva tillbaka till borgerligheten: som krigsbarn i en övre medelklassfamilj i Sverige – hans fosterfar var ingenjör och det blev således även min fars drömyrke. Med andra ord gjorde en möjlighet till gratis högskoleutbildning en chans för min far att nå sina mål i livet. Därför är jag även mycket orolig över turerna i universitetsdebatten som just nu pågår: kommer det att bli avgiftsbelagt att studera och kommer studierätten att begränsas? Blir det som i USA där det räcker med en måttlig begåvning om bara ens föräldrar har råd att betala? Hur många smarta faller utanför i ett dylikt system, istället för att få utbildning som motsvarar deras begåvning och en möjlighet att få tjäna sitt samhälle?...

Det finns många, många andra aspekter jag skulle vilja diskutera här, bl.a. Sofi Oksenans syn på hur det var att växa upp som finne i Tallinn och est i Jyväskylä på 80-talet och mycket, mycket mer. Nu skall jag dock öppna följande epos i genren, Obs! Klass (2009) och se vad mer diskussionen har att erbjuda.

tisdag 23 februari 2010

Klagomål på tåg- och busstrafik - finns det inget annat att skriva om?!

Jag måste blogga om detta, men kritiskt mot kritikerna. Varför klagar alla på snön,. varför klagar alla på vår kollektivtrafik? Annars fungerar den väl helt gott, det är väl förståeligt att det inte kan vara perfekt - åtminstone inte just nu? Klimatskeptikerna gottar sig åt vår supervinter, men jag hoppas att "vanligt folk" förstår att ett snökaos inte gör en vinter... Och åtminstone är det väl inte VR:s eller Matkahuoltos fel?

Det kostar VR miljoner att ta in all arbetskraft som man bara kan nå, att arbeta med att hålla rälsen fri etc. dygnet runt just nu, i snön. Samtidigt ser jag en notis i tidningen (HBL 23.2.10) att elpriset är skyhögt tack vare snön och kylan och Fortum kan väl dela ut megalomaniska dividender! Jaha. Så det har lönat sig att privatisera samhället? Jag är ingen nationalekonom, men hur kan det nu gå ihop - kommer Oy Suomi Finland Ab att duka under? Och skattebetalarna får betala skillnaden, då VR går enomra summor på minus och Fortum på plus. Om de båda vore statsägda kanske skillnaden kunde kompenseras, va? Kanske det inte är så enkelt, men nu ser det ju ut som om det skulle ha lönat sig att äga i Fortum och definitivt inte i VR...

Kanske VR måste dra in sin tågtrafik för resten av året? Vill ni pendla någonstans gott folk? Dra på er ludiskuffaren och plocka fram skidorna, VR har rasat! Och på sommaren kan man ju cykla...

onsdag 17 februari 2010

Lurade på vårt s*kit!!

Här är vi vanliga människor lurade, och skuldbeläggs och får betala dyra avgifter helt i onödan! Det är uppenbarligen så, att privathushåll tvingas sorteras sitt skräp så in i attan, men sedan bokstavligen s*kiter kommunen i allt! Skräpet dumpas alltihop iallafall på samma tipp!

Och sedan skuldbeläggs privathushåll, igen: aja-baja, ni måste sortera! Och dyra avgifter, igen. Man blir ju så arg att man inte vet om man skall gråta eller skratta!! Och så får vi alla höra hur vårt konsumtionssamhälle förstör miljön!! Tänk om de verkliga bovarna sitter i Riksdagshuset och i kommunstyrelserna?! Och i firmor där overallgänget skrattar, och lyfter löner och arvoden av sophantering, men bryr sig inte ett skvatt. Det är med andra ord eliten och arbetarna som styr. Medelklassen kan väl anses stor i Finland, men ändå har vi tydligen inget att säga till om - vi är bara en grå massa som blir lurad stup i kvarten! Det här med sophantering är väl bara toppen av ett isberg... argh! Är det inte politik som påverkar här? Och var dröjer vindmöllorna??? Ajo, jag glömde att de skymmer fint folks vy i Barösund... :(

fredag 12 februari 2010

Birger jarl - ett jubileum igen!

Trender har lagts för länge sedan och varje år har man en god orsak att bruka historia i form av ett jubileum igen. I Finland kanske man gärna drar andan efter 1809-joppehjdiet, men i Sverige är man igen redo att lyfta fram följande "jätte" ur historien - nu Birger jarl. och det är hans födelse som firas - hurra, en kung är född. Igen.

Men jag är inte överkritisk till jubileer - att få folk att intressera sig är alltid en bra sak. Jag tycker bara att det är synd att fokus och stohej skall ordnas just vid en viss tidpunkt anknutet till en viss person. Är inte all hsitoria intressant? Jubileer ger även tillfälle att ventilera forskningen i och för sig, men sedan när havet svallat är det få som orkar kolla efter litet noggrannare.

Jag tycker jag skönjer detta med Birgitta: det var ett himla liv 2003 och ännu kanske 2004, men nu är det knappt någon som orkar lyssna på en Birgittaforskare längre. Och jag tycker det är verkligt synd! Jubileer gör ju att intresset ökar, men sedan faller allt ihop som ett korthus ifall inte intresset ger några resultat! Vi brukar med andra ord historia i dag som vi förbrukar miljön - som tetrapacks, de köps i färgglad föropackning, vi suger i det hypea innehållet och slänger sedan resten. Kanske vi köper en ny nästa dag. Birgitta out, Birger in. Fart på skall det vara. Det korrelerar dock illa med forskning, som måste få ta tid, måste få mogna. Man måste få tid att tänka också, inte bara marknadsföra i granna färger!

torsdag 11 februari 2010

Mycket lyckat seminarium om studenthistoria!

Igår hörde vi ett antal mycket goda och informativa föredrag om student- och universitetshistoria på Nylands Nation. Och seminariet var även ganska väl besökt - säkert mellan 50-100 personer var från och till på plats! Det med befog - diskussionen om synen på studentidentitetens variation i tid och rum var verkligen nyttig och aha-upplevelserna följde på varandra! Det var verkligen skönt att även se ett seminarium av samarbete över språk- och vetenskapsgränserna!

Professor Kolbe lyste sin vana trogen i sin analytiska öppning av seminariet - hennes digra arbete med HU:s studentkårs historia är ju välkänd. Docent John Strömberg presenterade sin forksning kirng Vasa nation och när de följande talarna framförde sina egna undersökningsresultat blev det evident att studenternas verksamhet på många sätt bär liknande drag - särdragen är enbart detaljer. Studenternas självbild granskades både ur synen på deras ideal, men även i jämförelse med praxis. Uppenbart är att hembygdsarbetet varit avgörande för studenterna under 1800- och 1900-talet - en verkligt viktig del av ett större nationsbygge och identetsskapande process i Finland! Senare har man allt mer börjat betona utländska vänkontakter - det internationella har även varit en ytterligare sten i identetsbygget. Michaela Bränn framhöll hur den "nyändska kollektiva identiteten" manifesterade i fysiska uttryck - monumentbygge, ett husbygge, ett hus som inte enbart fortfarande är ett hem för studenterna utan även blivit ett nationellt kulturarv!

I Mia Kopriolas och Sari Aaltos undersökningar av jurister och medicinare, ses den ständiga närvaron av synen på kollegialismen och kamratskapet hos studenterna, som även mycket medvetet lever mellan synen på deras yrkesroll som antingen generalistisk eller specialiserad! Och jag kunde påstå att detta även ses inom humaniora - enligt Kolbe redan från och med 1950-talet. Borde man ha en bred allmänbildning eller en tydligare expertis för ett krävande arbetsliv, t.ex. vid insitutioner?

Seminariet väckte med andra ord även frågor i åhörarna - tankar som kunde resultera i mer forskningen och ge orsak till en fortsatt debatt om studentidentiteten! I vilken mån måste en humanist arbeta vid sidan av studierna? Och varje generation måste återgå till samma frågor: finns det tid för att verka i de nätverk nationerna/ämnesföreningarna erbjuder? I paneldebatten på slutet svarade ordförandena för studentkårer på frågor om sin syn på studenterna roll. Det finns nämligen ett hårt tryck att enbart "gå i skola" numera, på bekostnad av att studera/agera ung vuxen, i samhället.

Seminariet lyckades verkligen i sitt syfte: dekonstrueringarna av olika stundetidentiteter ur olika synvinklar, belysta såväl från kårhåll som ur enskilda ämnesföreningar eller nationer var mycket givande! det är uppenbart att identitetsbygget baserar sig på en stark historiemedvetenhet och studenterna roll i nationsbygget är inte enbart universitetshistoria, utan tillhör den stora nationella berättelsen på många vis.

tisdag 9 februari 2010

Myter om Sverige, men vilka är myterna om Finland?

Artikeln i Aftonbladet kommer naturligtvis inte med några nyheter: isbjörnar går omkring på gatorna, kvinnorna faller som käglor (nämns redan i Moment 22: Sverige är ett sex-Eldorado soldaterna drömmer om), tomten bor där, alla är långa och blonda, svenskarna gör flest självmord, är det dyraste landet i världen etc. etc.

Det som slår mig är att det förefaller som om myterna om Finland är exakta de samma! Förstås ingår väl att alla bär puukkokniv. Och att renar går omkring på gatorna. Det hörde jag själv av en dansk kille i Århus år 1996, så den myten kan jag själv påstå att någon trott på. Och i Rom kunde de inte tro att jag var finlandese, jag var så liten och mörk och talade italienska med en viss accent och därtill god engelska - jag var såklart americana ty alla vet ju att finnar är långa och blonda.

I pressen har vissa myter förstärkts och dyker upp nu och då. Finland är definitivt det dyraste landet i världen - Guud vad vår matkasse kostar. I sverige verkar de slänga mat efter en i förhållande tillv ad vi har här. Läste en dylik artikel för inte så länge sedan! Och nu och då kommer en "ny" larmrapport över hur finska (män) leder självmordsstatistiken - om inte i världen, så åtminstone i Europa.

Och de här myterna kan bara räknas till de populära och folkloristiska. Om man börjar dekontruera myter i den finländska identiteten och i historieskrivningen börjar det roliga! Men det är projekt som är för stort för att kommenteras här - kanske jag kan dra mitt strå tills tacken i min blivande avhandling; en kort dekonstruktion av identitetsskapandet i Nådendal, om hur myterna kring klostret använts för historiebruk under modern tid. Men det får ni förhoppningsvis läsa mer om senare, ha en bra dag: akta er för isbjörnarna/renarna! :)

söndag 7 februari 2010

Det var ju trevligt att ni hade det trevligt...

...men, ni får oss (troligen inte så många, men i varje fall) som INTE var där att verkligen känna oss som de persona non grata som vi då uppenbarligen är. Och ingen frågar oss heller varför: jag blev t.ex. lurad av SLS år 2003, då jag skulle börja jobba vid ett projekt där, som professor Setälä övertalat mig till. Jag lovades dator och arbetsrum och all hjälp jag kunde tänka mig, men plötsligt minerades all mark jag skulle stiga på. Det finns säkert många andra, som råkat ut för samma öde som vi, men vi tystas ner, stängs ute och bör försvinna.

Det skulle vara skönt att helt och hållet byta språk och identitet ibland, bli en del av det finska Finland istället - en mycket större pool att simma i än den unkna ankdammen. Men, för finskspråkiga är och förblir jag ändå finlandssvensk - redan ens namn gör ju att man ertappas på direkten. Så om man inte lämpar sig i ankdammen, lämpar man sig ingenstans. Men jag kan ju inte sluta andas heller. Så, fastän jag alltid älskat historia över allt annat - det har varit mitt yrkesval sedan jag var 4 år, när blev det ditt förresten, i förrfjol?? (jag har märkt att strebers söker sig till just historia - då de inte vet vad annat de kan hitta på, men vill "bli någon") - är det väl dags att jag så småningom ser mig om efter en annan utbildning. Jag har nämligen börjat längta efter en arbetsplats - vilken som helst - så att jag ens emellanåt kan få ha egna pengar på kontot. Hu, låter jag som en 1800-talskvinna? Så illa är det verkligen. Persona non grata - persona non exista.

torsdag 4 februari 2010

Hur kunde vi hjälpa tiggarna?

Det har redan tidigare talats om de romska tiggarna som under de senaste åren börjat ses i gathörnen av centrala Helsingfors, och det faktum att de utpressas av maffia. Och varför skulle vi ge då dessa tiggare pengar, som går rakt till någon maffia? det är lyckat att Pekka Haavisto tar tag i saken än en gång, men vi måste verkligen komma på ett sätt att verkligen hjälpa dem konkret istället för en massa snack eller helt fel åtgärder.

Jag har undvikit att ge dem pengar - det är fel sätt att få pengar, att tigga, i Finland och fel sätt att ge: här betalar vi skatt och försöker se till att kommunalt hjälpa dem som behöver. Det förefaller som om det dock inte numera skulle fungera, då gruppen utslagna bara ökar och ökar i likhet med inkomstklyftan! I Rom var det en annan sak, där gav jag slantar och tiggare ibland. Säkert tog väl maffian där även sin beskärda del, men på något sätt är tiggare - och har alltid varit - en del av samhället på många håll i Europa. Varför har vi inte haft tiggare här på flera decennier? Åtm. inte öppet, i gatubilden?

Är det för kallt här i Finland eller beror det på att vi någon gång haft en fungerande välfärdsstat? Och tecknet på att systemet fullständigt rasat för länge sedan syns uppenbart nu: tiggare, brödköer... och det är inte enbart den nya "lamans" fel skulle jag våga påstå - jag tycker vårt samhälle blivit hårdare och mindre vänligt mot medellösa redan under början av 2000-talet. Ja, det var många branscher - så som museibranschen - som de facto aldrig hann repa sig efter laman på 90-talet, aldrig hann få en ny "högkonjunktur" innan det brakade igen. Sedan jag varit i branschen (från 95) har det bara sparats och sparats och nu sparas också av det lilla som fanns kvar. Nåja, museitanter är det ingen som saknar. Men tiggare på gatan och mer och mer utslagna är det väl ingen som önskar? Eller är det bara att täppa till ögon och öron och passera dem. Bry sig om sig själv och "my family" som i retoriken i det stora landet i väst.

onsdag 3 februari 2010

Leder museidiskussionen någonstans?

Museichef Arell svarar på Arkios kritik mot Kiasma. Kommer denna diskussion dock sist och slutligen att leda någonstans? Eller blir det konsensus som vanligt, och ännu en konformismens seger?

Att verkligen våga vara annorlunda är ett stort problem i finländsk mentalitet och även ett problem i museibranschen, skulle jag vilja påstå. Maskineriet snurrar trögt och när något görs är det mycket besvärligt att få "igenom" något uppbyggande och "nytt". Jag har själv erfarit det då det gäller museipedagogiken. Ofta får pedagogiska projekt komma någonstans i mapp Ö när en utställning planeras - fastän det just vore ett sätt att "locka besökare under 35". Eller bör de kallas "kunder"? Esbo stadsmuseum var i tiden mycket väl inriktad på museipedagogik redan vid mitten av 90-talet - men kanske det var pga att museet var litet, med en engagerad (relativt ung!) personal som inte skydde nya utmaningar. Museet vann en stor seger när det godtogs att Esbo verkligen hade en längre historia än bara Poly, TKK och Nokia i Otnäs. ett stort steg var att slå samman museiverksamheten i EMMA. Så det är väl inte så konstigt att ett besökarvänligt ställe som EMMA verkligen är på topp i siffror? Här har månget statligt museum något att bita i!

tisdag 2 februari 2010

Let it snow, let it snow, let it...

Snökaos i Helsingfors - jag är lyckligt lottad av att få bo i norra delen av Kyrkslätts centrum: plogbilarna kör runt husen varje morgon och det är inga problem med att "få bort" snön. Och det har inte varit så här mycket snö sedan 1980-talet! Ja-a, då skidade man, åkte man skridsko och lekte "bergets kung" på den megalomaniskt höga snöhögen på skolgården! Under flera snöfria år - år 2002 begav jag mig ut på en första joggingtur 5.2 i små träningsskor! - tyckte jag ibland att det var extremt deprimerande med mörkret och regnet som aldrig ville sluta. I mars började man se de första vårtecknen och det var som att känna solen gå upp efter en evig natt!

Under de senaste jularna och nyåren, från 2007 till 2009, då jag skuffat barnvagn, har det funnits något med snö, några köldknäppar och just det - "riktig" vinter! Visst är det ju "hemskt" med snökaos, men det är ju vi människor som måste ta ett djupt andetag och ta HÄNSYN till detta. Vädret är ju en av de få saker man inte kan göra så värst mycket åt! Och är det nu lönt att klaga, vem hjälper det? Nej, snälla medmänniskor - andas djupt och njut nu av att ljuset reflekteras i den vita snön. Att barnen får åka ordentlig pulkabacke i Tölö!! Kanske det är bara svart lera nästa år igen?

måndag 1 februari 2010

Kiasmadiskussionen fortsätter

Diskussionen kring vem som borde leda museet för nutidskonst Kiasma - och hur - fortsätter. Det var med andra ord bra med en utländsk provokatör, rentav lysande! Nu har förre chefen Tuula Arkio rytit till i Helsingin sanomat (30.1.10) att Kiasma måste bygga upp en klar profil. Just nu har över 50 personer kommenterat inlägget på nätet och många kritiserar just språkfrågan i det hela - man anser (befogat) att chefens syn på konst är viktigare.

Det som folk kanske inte känner till är att statens museer är institutioner och ämbetsverk med all den byråkrati som ingår (sedan Kejsartiden, vågar jag påstå!), och valet är cheferna angår även de politiska partierna. Om ett parti "får sin" chef där, skall ett annat "få sin" här, vilket jag tidigare konstaterat här i min blogg.