måndag 26 maj 2014

Abi -94 på jubileum - höjdpunkter i maj del II


På besök efter 20 år. Borgå gymnasiums huvudbyggnad uppfördes 1850, men gymnasiet hade redan verkat i över hundra år i en byggnad nära domkyrkan. Hit flyttade skolan från Viborg, där den ursprungligen grundades 1641.

I fredags fick jag min svarta doktorshatt, men i lördags var det återigen tid att ta på sig den gulnade studentmössan, eftersom det i år gått 20 år sedan jag fick den. Om någon då skulle ha sagt att jag får en hatt om tjugo år, hade jag nog inte kunnat tro det helt och hållet, men fint så. Därmed var det dags för återblick och en suveränt fint arrangerad Abi-94 träff i Borgå - tack till kommittén! Det var också 20 år sedan jag flyttade från min födelsestad och mycket har ändrats, fastän något ändå är sig likt. 74 abi -94:or av drygt 110 infann sig och vi började med en drink och att samlas i vår gamla skola. Byggnaden är gammal, men nyrenoverad inuti, och eleverna idag behöver inte njuta av det bruna 70-talsstuket i klassrummen längre.


Gymnasiets bibliotek är en skatt, som vårdas av gymnasiet och historieläraren. Just nu pågår digitering av samlingarna. I förgrunden ses även unika föremål ur samlingarna, däribland en himmelsglob.

Att vår skola är anrik visste vi redan under skoltiden, eftersom vår generation hann börja i årskurs 1 då vi firade 350-årsjubileum med pompa och ståt (1991). Gymnasiet har dessutom en unik juvel, som varje elev får se och som vi fick se igen: biblioteket som grundades 1721 i samband med flytten till Borgå. Vad som eventuellt fanns i Viborg är inte känt, men skolan lär även ha haft ett eget tryckeri. Tyvärr tog kriget och den röda hanen Viborg, men samlingens äldsta pärlor är i varje fall tre inkunabler och många andra verk från 1500-talet. Det nuvarande biblioteket är inrett i huvudbyggnaden så sent som på 1950-talet, men här har även en del renoveringar genomförts under senare år. Samlingarna presenterades för oss, liksom för andra intresserade besökare, av historieläraren och bibliotekarien Stefan Hagman. En utställning i rummet bredvid förevisade också många fina skatter - fint!


År 1994 fick jag gå två gånger upp på parnassen - efter min mössa och sedan även efter den oväntade hedern att motta det så kallade Kraftmanska stipendiet för goda insikter i historia. Stipendiet grundades på 1700-talet, så det var en stor ära för Eva 19 år. Och historia blev mitt liv, här framför parnassen i min gulnade mössa år 2014.

Vi fick även ta oss en titt i festsalen med alla fina konstverk och den fina parnassen med en av skolans rektorer och landsfäder på lis de parade: skalden Runeberg. Det var tjugo år sedan vi steg upp här och fick våra mössor i tur och ordning - mycket vatten har runnit under bron och ändå känns det som om det var alldeles nyss. Efter svalkan i skolan tog vi oss ner till ån och de stora terrasserna där, som inrättades på 90-talet, varefter det blev middag i funkishuset Grand intill torget. Jag hade äran att få sitta med min klass B och mittemot vår klassföreståndare magister Esteri Lähderanta, lektor i finska och ryska. Det var många goda minnen vi kunde skåla för den kvällen - tack för gott sällskap! Vår historielärare, numera pensionerad, magister Folke Nyberg var även på plats i skolan och han deltog även en stund i vår middag - tack för goda minnen! Stämningen var lika varm som sommarnatten och vi ser säkert alla fram emot nästa jubileum, kanske redan om fem år?


På fest i Rafael's Steak House i Grand-huset - stämningen i topp!

lördag 24 maj 2014

Hemming och promotion - höjdpunkter i maj 2014 del I


På aktövning i Helsingfors universitets huvudbyggnad på torsdagen. #filpromootio2014

På torsdag var det 500 år sedan salige biskop Hemming av Åbos skrinläggning i Åbo domkyrka. Jag fick stipendium av Niilo Helanderin Säätiö för att promovera detta i år och skall göra mitt bästa. Docent Osmo Pekonen skrev en kolumn om Hemming i torsdags på finska, som kan läsas här.

Jag hade tyvärr inte tid att fokusera så mycket på firandet av Hemming, eftersom jag fyllde 39 samma dag och deltog i Filosofiska fakultetens promotion 2014 och aktövningen på torsdageftermiddagen. Vi var nästan 200 doktorer och cirka 300 magistrar som skulle få våra insignier, se bilden ovan.


Magisterkransarna läggs i alfabetisk ordning för att magistrarna skall kunna ta sin egen krans inför akten.


Selfie före promotionsakten med doktorerna och kollegerna, vännerna Jukka Relas och Johanna Vuolasto.


Framför Alma mater försedd med min hatt och mitt svärd, redo för nya utmaningar.

Den stora promotionsdagen var igår, då vi samlades klockan 9 i Universitetets huvudbyggnad för att ställa upp oss i procession, doktorer i svart och magistrar i vitt. Männen i frack. Flera jubelmagistrar och några jubeldoktorer blev även promoverade, däribland professorerna Päiviö Tommila och Anto Leikola samt Antti Ahlström. Det var verkligen rörande. Promotor Arto Mustajokis tal kritiserade det återkommer snacket om 'innovationer', och poängterade att det viktiga är att skapa förutsättningar för tvärvetenskaplig verksamhet. Och det är sådant som vi är bra på vid universitetet. Så snart primusmagistern besvarat sin fråga kunde vigandet av magistrar med lagerkransen inledas. En efter en steg de fram och blev krönta, medan våra grupper av vitklädda magistrar och svartklädda doktorer långsamt vandra runt i salen och intog våra nya positioner. Efter att primusdoktorn besvarat sin fråga och godkänts, kunde vigandet av doktorer ta vid. Det inleddes med jubeldoktorerna och de 13 hedersdoktorerna, däribland konstnären M. A. Numminen, som fick sina insignier vid denna promotion. Därefter var det vår tur, 'de unga doktorerna', att få vår hatt och våra svärd.

Efter akten gick vi till kyrkan på gudstjänst i procession längs Unionsgatan och likaledes tågade vi åter igen tillbaka till Universitetet där vi fick våra intyg. Solen gassade, men kunde inte hindra oss från att le nöjt åt vår fantastiska prestation att än en gång iscensätta en nästan 400 år gammal högtidlig tradition. Varma gratulationer till alla som deltog och idag fortsätter festa med utflykt och bal!


Med min svärdsslipare, Mikko, påväg på en efterlängtad middag som avslutning på en fantastisk dag.

torsdag 15 maj 2014

Lante 2004 och 2014 - forskaren är äldre, Birgittaintresset detsamma


Villa Lantes Vänners stipendiat, magister Eva Ahl, i Rom 2004 på Villa Lantes terrass.

Det var verkligen en trevlig resa till Rom för två veckor sedan, på IRF:s jubileum. Då jag var stipendiat på Villa Lante hösten 2004 ville jag låta ta en bild av mig på terrassen, där stipendiaterna och de som bor i huset brukar torka sin byk och vistas. Mikko fick också dricka limoncello på terassen på vappen 2014, det var en glädje att bli inbjuden av de nuvarande stipendiaterna och studenterna där.

För mig har Rom alltid varit viktigt: 1997 gick lärostolens resa hit under ledning av Matti Klinge och Derek Fewster. Jag skrev essän "Heliga Birgitta i Rom", som kom att bli startskottet för min karriär - det är Birgitta och birgittinerna jag fortfarande arbetar med år efter år, trots några mindre avstickare i andra (ofta helgonrelaterade) ämnen. Vi fick även besöka Lante, där Päivi Setälä (1943-2014) då var direktör. Klinge och hon var goda vänner och kolleger, vilket naturligtvis öppnade dörren även för hans grupp studenter. Jag talade med Päivi under detta besök och sedermera kom vi att arbeta tillsammans, Päivi, Matti och jag, under Birgittajubileet i Finland 2003. Under den resan var det många, som önskade återse Lante, men jag vågade inte ens hoppas.

Men en dag gick önskningen ändå i uppfyllelse och jag fick även vara stipendiat här. Under de månader jag vistades i Rom 2004 fick jag ordna de snurriga tankarna i mitt huvud. Jag hade varit doktorand redan i två läsår, men närmast avverkat artiklar etc. på basis av gradun, hade inte förmått gå vidare. Här fick jag chansen att ta till mig nya tankar och här gav jag således avhandlingen en ny disposition, som dock inte höll till slut, men förde mig ändå vidare, genom att fokusera på synen på klostren i Finland. Jag utnyttjade även stipendiattiden att grundligt bekanta mig med Casa di Santa Brigida och följa så många forskares fotspår i Rom. Forskares, som följde i Birgittas fotspår. Bland annat besökte jag alla de sju kyrkorna i Rom, som Birgitta besökte, och insåg att det är möjligt numera att göra denna runda i staden under en dag. Kanske jag gör den igen nästa gång i staden. Under tiden fortsätter jag med två-tre Birgittarelaterade projekt år 2014 - intresset sinar aldrig.

Doktor Eva Ahl-Waris som gäst på IRF:s 60-årsjubileum 2014, fotograferad av maken i den klassiska loggian där man har kunnat se ut över Rom sedan 1500-talet.

måndag 5 maj 2014

Snart är våren, skålar och hyllningar här - och filosofiska fakultetens promotion 2014!


Nästa vecka, 13.5, inleds firandet av den Filosofiska fakultetens promotion 2014 i och med Floradagens val av den allmänna kransbinderskan och firandet av vårens ankomst, traditionellt i Gumtäkt tillsammans med Studentkåren. Tillbaka på den minnesplats där universitas skapade Finland så att säga. Jag kommer inte att delta lika aktivt i denna promotion som i de två jag tidigare deltagit i (2003 som magisterpromovend och medlem i promotionskommittén, 2010 som kransbinderska), fastän jag varit medlem i promotionskommittén i år – jag hinner inte på grund av så mycket annat program och som trebarnsmor och företagare. Naturligtvis är jag med i andan och på själva akten, där jag får stoltsera med hatten och värjan. Där får jag vara del av gemenskapen inom alma mater än en gång, men mest av allt finns ju gemenskapen kvar i alla de vänskaps- och kollegiala band jag knutit vid universitetet under de senaste tjugo årens lopp (ja, hösten 1994 inledde jag historiestudierna efter studentexamen samma vår!).

I dagens läge är det många studeranden som redan är ute i arbetslivet under studietiden, men det var även vanligt då - jag började arbeta inom branschen redan hösten 1995 (som guide i Esbo). Kanske det även är en bidragande orsak till att studietiden möjligen drar ut – man måste försörja sig, men ägnar sig kanske även åt en mycket viktig del av studielivet – den akademiska verksamheten utanför kurserna, inom studentpolitiken, vid nationerna, i ämnesföreningarna. Själv är jag mycket tacksam för att jag tog mig dit då och senare att engagera mig i Historicus och Nylands nation. Universitetet är nämligen inte enbart kurser och tvång, en oerhört viktig del av vårt universitas, vilka vi är, vad vi gör, är hurdana nätverk vi bygger – hurdana vi de facto blir påverkas av vår krets inom det akademiska. Ofta är det just dessa nätverk som ger oss arbete i framtiden, efter examen. Så gick det även för undertecknad, bara som ett exempel – via nätverken förverkligar jag de flesta projekt som jag arbetar med idag.

Att knyta vänskapsband inom universitetet är lika gammalt, minst, som universitetet självt. Promotionen är ett ypperligt tillfälle att knyta band på, träffa gamla vänner, lära känna nya, fira målet för våra strävanden, börja något nytt – livet efter examen. Det är inte meningen att vi enbart skall bildas för att bli gråa tjänstemän mot den gråa betongväggen – det har aldrig varit så. På 1800-talet skulle vi bli ”patrioter”, men det finns vissa tankar som inte klingar obekanta heller idag.

Ibland när man som forskare letar efter något, stöter man på något annat som får en att ta sig en funderare. Så gick det för mig en dag, när jag bläddrade Lännetär utgiven av Vest-finska afdelningen på 1800-talet. Walfrid Alftan (1832–1873) från Vestfinska afdelningen skrev redan om betydelsen av de akademiska nätverken år 1874:
”Universitetet har till uppgift icke blott att utbilda vetenskapsmän eller dana mer eller mindre dugliga tjenstemän. En annan och icke mindre vigtig sida af den akademiska verksamheten är studenternas utveckling till en god son af sitt land, en varm patriot och en sjelfständig karakter. Härtill bidrager i icke ringa mon kamratskapet och särskildt de institutioner vid universitet, vilka fordom kallade nation, numer bära namn af afdelningar. Det är särskiltunder de veckomöten, till hvilka samlas medlemmar af samma afdelning, närmast förenade genom gemensam fosterbygd, som studenten blir i tillfälle att genom utbyte af åsigter och tankar i allmänt menskliga och särdeles i fosterländska ämnen vinna en mognare och fastare öfvertygelse; det är inom detta kamratskap, som hans ungdomliga kärlek till fosterland och frihet värmes och uppeldas, hans afsky för det lumpna och usla vinner näring och han sjelf manas till arbete för något högre och ädlare, än sin egen tillvaro; det är slutligen här, som de första fröen till så många herrliga frukter på andens gebit vårdats och omhuldats af kamratkretsen, för att en dag bringa lycka och ära år ett älskadt fosterland.” (s. 157)

Alfthan var känd som orator, till utbildningen historiker och specialiserad på Sveriges politiska historia vid tiden för det moderna genombrottet, han var liberal och aktiv inom den Vestfinska avdelningen och även ordförande för studentkåren. "Busen" deltog även i Lunds universitets 200-årsjubileum 1868. Vid tiden då han avled på 1870-talet hade avdelningarna idkat sina historiska insamlingsresor – materialet från dessa blev basen till universitetets museum, som sedermera blev grunden för Finlands nationalmuseum. Studenterna deltog aktivt i det pågående nationsbygget.

Fastän vi sällan ser oss som nationsbyggare idag, är det ändå de vi deltar i som akademiska medborgare – vi bygger våra nätverk, som bildar finländarna på 2010-talet. En stor årskull möts i den solenna magisters- och doktorspromotionen 2014, en årskull som kan arbeta, men även ha roligt. Man kan också fortsätta att låta sig styras av promotionens anda genom att engagera sig i Promootion ystävät - Promotionens vänner, såklart.
Läs mer om Alfthan, studentkåren och vad mera de hade för sig i:
M. Klinge 1967: Ylioppilaskunnan historia II. Porvoo: WSOY.

fredag 2 maj 2014

Att uppleva och äta tillsammans - Lantepartiet på utflykt


Gårdagen började tidigt och på ett helt annorlunda vis än hur vi i allmänhet brukar fira Första maj: vi vaknade i Rom och begav oss ut på utflykt arrangerad av Finlands Romintitut. Två busslaster gäster tog sig från Marcellos teater iväg mot Subiaco uppe i Lazios berg. Hit tar sig sedan länge den vetenskapliga kursen på utlfykt. På vägen guidade Simo Örmä och Tuomas Heikkilä oss i respektive bussar och vi i Tuomas buss fick höra om omgivningen, de frodiga bergen, att C. A. Ehrensvärd kommenterat dem: han tyckte skogarna här var fula, men inte lika fula som i Åbotrakten.


Vi var påväg mot klostret Sacro Speco, ditt grundaren av den medeltida klostertanken, Benedikt av Nursia, drog iväg för att meditera i grottorna. Han grundade klostret här innan han drog iväg mot Montecassino längre söderut. Efter svängiga småvägar I det alloändliga var vi framme och tog oss upp den sista biten till fots och behövde inte bli besvikna: klostret på klippväggen var fantastiskt! I sal efter sal öppnade sig fantastiska målningar, av vilka den äldsta var Madonnan med Jesusbarnet i bysantisk stil från 700-talet, upplyste oss lektor Ria Berg. Det var nära att få Stendhalsyndromet!


Snart nog måste vi ta farväl att det vackra klostret och ta oss mot vårt nästa efterlängtade utflyktsmål: lunch i Olevano Romano: Saro Maria & Arcangelo, som Jaakko Suolahti 'hittade' under sin tid som direktör för institutet år 1970. Staden ligger även den mirakulöst hängande utför en bergssluttning och det var en fröjd att få gå litet omkring här innan det var dags för den mest fantastiska lunch jag någonsin varit med om. Vi åt gott, rätt efter rätt, bland annan vildsvin och cikuria, njöt av lokala viner (Malvesino vitt och Cesanese rött), sjöng och njöt i sex timmar! Snart nog var det dags att tacka och värdinnan för vår jubileumsvecka, docent Liisa Suvikumpu, avtackades med 'Kristallen den fina' sjungen av några nylänningar. Men vår lunch kunde inte sluta förrän vi sjungit en version av 'Fuksilaulu', dvs. 'Lantelaulu', däer vi gick igenom när envar första gången besökt Lante: 'Ken ol' Lantes'... och vi kunde lyckligt ta oss tillbaka ändå till år 1952!


På vägen tillbaka åkte vi mot den nedgående solen glada i hågen och varma av den sista grappans tårar. Vid solnedgången var det dags att lätt i sinnet tacka, ta avsked av gamla och nya vänner, och dra sig tillbaka till hotellet. Det var en magnifik vecka – en vecka att minnas gamla minnen och skapa nya!

torsdag 1 maj 2014

Helgonens Rom och Valborg på Villa Lante 2014


Idag fick vi sova en stund, men snart var det dags för rundvandring i staden igen. Vi gick förbi Forum Romanums konstruerade forntid och Vittorio Emanuele II:s enorma "skrimaskin" som bänt bort halva Palatinen mot Fontana di Trevi, som så underbart svalkade med sitt brus i den stigande värmen. Därefter drog vi oss mot Vatikanen, men där var det stopp. Helgonförklaringen av Johannes XXIII och Johannes Paulus II och påven Franciskus tal på Piazan framför San Pietri, gjorde det omöjligt att ta sig fram där och det var ingen chans att varken ta sig in i helgedomen eller museerna. kanonisering från i söndags syns stort i stadsbilden, i mängden turister och pilgrimer, i mängden reklam och banderoller på kyrkor runtom i staden. Jag förskansade mig pilgrimens uråldriga och ständigt nya symboler i Vatikanen: märken för Franciskus respektive Johannes Paulus II och Johannes XIII.


Vi tog oss en glass och gick via Ponte Sant'Angelo tillbaka till andra sidan Tibern, där vi strosade omkring till Campo dei Fiori och såg torgets dagliga marknadsyra, varefter vi fortsatte till Largo di Torre Argentina. Där undrade vi litet över det katthem som ruinen numera hyser sedan mer än tjugo år tillbaka och tidens förgänglighet. Hit brukade jag gå ibland under min stipendattid då jag kände mig beklämd. Det frivilliga arbetet och hjärtligheten för att förbättra några stackars djurs livskvalitet gjorde mig alltid bättre till mods.

Mikko fick åka både metro i Rom och spårvagn nummer 8 till Trastevere, därifrån det inte var lång väg till vårt hotell. Efter en liten stund blev det dags att ta del av kvällens program på Villa Lante: en konsert med violin och piano, där Kai Nieminens (f. 1953) verk uruppfördes av Duo Teos och vi fick även höra Sibelius, Kuula, Strauss med mera. Efter konserten fick vi delta i Lantes traditionella valborgsprogram: att klä hatte3n på den finländska garibaldinin Herman Liikanen utanför muren - toppen! Vi sjöng, han fick sig en tvätt att prosecco och sedan sin fina mössa. Enligt traditionen är det studenterna som deltar i den vetenskapliga kursen som drar programmet: tack för en fin kväll! Glad valborg!