söndag 31 januari 2010

Klimatskeptikerna får bränsle... suck! Vindmöllor - ja tack!

Mina föräldrar och scoutrörelsen uppfostrade mig till att värna naturen, njuta av och uppskatta dess gåvor. I tonåren var jag en ivrig anhängare av WWF, köpte redan i slutet av 80-talet miljövänligt shampo etc. så att kompisarna ansåg mig löjlig. I början av 2000-talet blev det plötsligt mer hip att vara miljömedveten, kompostera och sortera skräp etc. Många har skrattat åt min nit, men hej - jag försöker göra det lilla jag kan för miljön.

Intresset för miljön finns kvar - julgåvan går ännu till WWF varje år. Under årens lopp har jag följt med rapporterna om jordens tillstånd, om industrialismens följder på vår miljö och värld - den enda vi har där vi susar genom universum. Redan inom bekantskapskretsen har åsikterna om vad som egentligen håller på ske - en global uppvärmning - delade: många klimatskeptiker slår bara handen i bordet och så är det slut på diskussionen. Enligt vad jag nu läst under en tid, är det faktiskt en gnutta sanning iv ad de säger - närmast är kritiken berättigad just för att uppvärmningsforskarna inte gjort ordentlig forskning! Det gör mig mycket ledsen. Och får mig själv att ytterligare inse vikten av god vetenskaplig praxis. Resultaten är nästan värdelösa nu när det uppdagats att IPCC inte följt det. Såklart att det inte får mig att bli en klimatskeptiker - trots att vi i år i södra Finland fått njuta av en "ordentlig" vinter!

Vad vill klimatskeptikerna? Är deras budskap att det är ok att bara fortsätta och förstöra miljön lika girigt som vi gjort förr - puffa på bara med kolkraftverken och låt bli att "onödigt" lägga pengar på forskning och utveckling av t.ex. vindkraft - va?! Och de löjligaste av alla är de, som anser att vindmöllor bara är FULA och har ett gräsligt oljud - nej tack! Alltså på allvar!? I alla tider har människorna "förfulat" landskapet med en massa byggnadsverk och monument. På stäppen i Kalmuckien såg jag det själv: gräset sträckte sig bort i horisonten, och så plaff, var där högar på rad som själviska människor höjt mot himlen. Kan man se det som fult? Javisst, men hej - tänk nu efter?! Såklart att jag inte såg dem som fula utan maginifika!! Ser någon av er att landskapet korsas här och där av elstolpar och telefonledningar? Nej, jag gissade väl det. Nästa gång ni går ut och går/åker bil förbi en åker - ta en titt! Ja, där vid skogsbrynet är de - men vi "ser" dem inte längre, de har "smultit in" i landskapet redan.

Tänk om vindmöllornas SKÖNHET även kunde ses? Monument resta för att RÄDDA VÅR PLANET, rädda vårt arv och låta planetens liv leva vidare för kommande generationer - men, genom att stöda utveckling och försöka upprätthålla det elektricitetsbaserade samhälle vi byggt upp idag. Våra barnbarnsbarnbarn ser på dem och tänker - vilka primitiva redskap de reste, men det var den generationen som såg till att inte allt förstördes, att vi har en natur kvar än idag!

Om våndan av att vara liten

Barnen är ett och två år gamla: varje dag lär man sig något nytt, ett ord till, förstå en till sak som mamma ber en göra - på svenska - eller som pappa har att säga - på finska. Och det är ganska mycket ibland, när man skall lära sig gå på pottan, lära sig äta själv, lära sig kasta boll, bli på och avklädd utan att förlora sin värdighet (särskilt på vintern)... Det är skönt att gå och bada och sen till sängs när dagen är all.

Mamma är trött ibland och suckar - kunde barnen inte bli stora snart och klara sig själv mer? Hundrafemtioelfte blöjan är bytt, när är det den sista? Påsarna under mammas ögon blir större när en liten flicka kryper upp i sängen varenda morgonnatt och tränger nästan ut föräldern. Och ändå: en liten hand som kramar mamma, en liten varm kind som läggs mot min - finns det något mer underbart? En liten människa som lär sig allt nytt med öppet sinne, för vilken en liten snigel på asfalten kan vara en hel värld? När mamma ser det får hon insikter som blir större än livet. Och att tiden som riktigt liten ändå är mycket, mycket kort. Och att man sedan en dag förlorar den förmågan, att så fullständigt leva sig in i snigelns liv... eller förlorar man? Gäller det bara att försöka förhålla sig öppet, att inte bli för "lat" att se det vackra, det fantastiska, i alla små detaljer? trots alla motgångar man har vuxen - att försöka dra ett djupt andetag och återigen våga SE.

onsdag 27 januari 2010

Virtualspel: ett farligt spel?

Diskussionen om Farmville, som spelas på Facebook, har även nått Finland. Farligt eller ej? Utnyttjar Zynga, som ligger bakom spelet, ungdomar och hur gör spelet profit? Ett ofarligt spel för uttråkade kvinnliga FB-användare, eller vad?

Personligen har jag undvikit att börja spela ifrågavarande spel, Farmville. Då jag började använde FB hösten 2007 lade jag till alla möjliga, löjliga spel och applikationer till min profil: wow, tänkte jag - ett sätt att hålla kontakt med folk under mammaledigheten, hitta gamla vänner, och litet tidsfördriv i form av spel och test etc. Jag måste dock ta bort hela min profil för att få bort alla de applikationer jag samlat på mig, efter några futila försök att ta bort dem från profilen. Nu försöker jag vara med sparsam, efter att ha aktiverat min profil igen 2009.

Men jag förstår väl att Farmville speciellt vill rikta sig till människor som vill "odla sin trädgård" och inte gärna spelar splatterspel. Själv var jag väldigt hooked på PC-spel i tiden - i min 286:a på 90-talet, som var re'n gammal då, hade jag version I av Sid Meyers Civilization. Det var superbt roligt att bygga städer och underverk, försöka få allt att funka. Jag lade märke till att allt dock baserade sig - ironiskt nog, en god, fastän sorglig iakttagelse - på att sist och slutligen kriga mot andra och erövra andra kulturer. Samma idé fortsatte i någon mån i följande spel, där man dessutom skulle idka handel och samarbete, i Meyers Colonization, som min 486:a (trotjänaren jag skrev min gradu på) ännu orkade snurra så sent som 2007: dvs. ifall man attackerade andra och indianerna, som var hart när försvarslösa, fick man snabbt guld nog att försnabba sitt nationsbygge med. Ja, för i spelet idkades verkligen ett aggressivt, nationellt nationsbygge.

Jag antar att det säkert redan finns ludologisk forskning kring dessa spel. Men som kvinna tilltalades jag överlag mer av dessa civilisationsspel än spel av typen Doom etc., just därför att man fick bygga och kultivera, utforska och låta befolkningen växa och utbilda sig. Civilisationsprocess - så intressant! ;)

måndag 25 januari 2010

Om Kiasma igen

I dagens HS (24.1.10) kommenteras valet av chef för Kiasma ytterligare. Chefen måste kunna finska, eftersom han har 70 underlydande och är chef för ett statligt ämbetsverk. Just det!

Eftersom det krävs en massa byråkrati av museicheferna är det omöjligt att idka någon form av skapande tänkande. Bara byråkratin tar en massa tid! Är detta allt en kvarleva från det kejserliga Ryssland, där idel byråkrater satt och fyllde i och stämplade papper. Man skriver med en viss byråkratretorik för att framföra sina planer, som på papper sändes hit och dit innan de godkänns. Maskineriet är tungt som kugghjulen i en 1800-talsfabrik.

Det är därför som den unga människa, som möter detta som nyexaminerad eller under studietiden, antingen tar sig an detta eller faller ur systemet - ur spelet att som 55 äntligen ha möjlighet att nå en chefpost. Oche ftersom cheferna utses av mninistrar, dvs. politiker, är allt även en fråga om politiskt spel: det partiet får den posten och då får det partiet den andra posten osv. Finns det någon plats för annat än konformism i detta system? Knappast. Dammet yr.

söndag 24 januari 2010

Om museibranschen...

Efter att ha varit i museibranschen 1995-2008, dvs. under praktiskt taket hela mitt vuxna liv hittills, är jag inte alls förvånad över att museet för nutidskonst Kiasma annonserat sin lediga chefsplats endast småskaligt och bara i Finland, trots att chefen mycket väl - ja, kanske t.o.m. gärna - kunde vara en internationell person! I gårdangens HS (22.1.10) lät man tysken, museichefen Nicolaus Schafhausen, kommentera det faktum att han som enda utlänning sökt platsen och vad allt detta kan betyda om hur finländare vill uppfatta sin museibransch - som en mycket nationell bransch. Samtidigt för retoriken på finska om hur "internationell" man är, fy!

Jag är benägen att hålla med Schafhausen om att det är något lurt i systemet! Att platsen uppenbarligen på basis av annonsen är upplagd för någon viss. Efter att jag själv arbetat 1996-2008 inom olika avdelningar av Museiverket i varierande uppdrag (dock på lägsta nivå) har jag ändå varit på en plats, där jag haft möjlighet att se liknande skeenden där: man annonser för en arbetsplats bara för att ha någon 1:a på lut när det redan görs. Det är i och för sig bra för den som får platsen, för jag vet att den personen ofta arbetat som t.f. en längre tid, eller på tidsbunden tjänst på nåder! Men, i princip kan ingen utomstående alltså ha en chans till platsen, fastän den kunde ha mycket att erbjuda. Och språkkunskap är inget inom branschen - det värderas lika med 0 har jag märkt - eller på sin höjd är det bra om du vill jobba "längst ner", som guide, för asdålig ersättning. Det väsentligaste är att kunna finska. Men, kanske det är ett uttryck för att branschen INTE är internationell, utan lika NATIONELL som den var för hundra år sedan. Då man grundade museer i ett led av nationsbygge, för att motverka en antinationell agenda (t.ex. förryskning)...

Ibland blir man alltså ganska ledsen av att se att den finländska museibranschen och museerna saknar innovativ och är så idéfattig som en kopp "pannstaandåt" (som man säger i Borgå, dvs. som stått i pannan för länge och börjat få starka bismaker av icke önskad kvalitet) kaffe. Om jag får chansen att bli klar med min doktorsavhandling vill jag åka utomlands för ett tag. Åtminstone försöka, eftersom branschen här i Finland verkar väldigt blodfattig, museerna så fyllda av mumier att det inte är bra för hälsan.

fredag 22 januari 2010

Om Mariaidealet - kommentar till Monica P-G

Har redan en tid följt feministteologen Monica Pensar-Granroths inlägg i HBL och har nu beslutat att även kolla hennes blogg. I dagens HBL (21.1.10) skrev hon nämligen - igen - en mycket intressant insändare om kristendomens kvinnosyn; den obefläckade avlelsen av Maria, Marias jungfrueliga habitus etc. Hon skrev att dessa bilder påverkat starkt kvinnosynen överlag, i sexuell mening mot ett mycket passiverande håll. Kvinnan skall passivt sitta och vänta på att någon rör hennes kropp, vara sexuellt passiv - eller bli en Babylons sköka. Kjell Westö berörde kort denna kvinnobild i sin roman Där vi en gång gått - för hundra år sedan blev pojken mycket chockad av att kvinnan ens gjorde en enda aktiv gest - varav hjältinnan fick öknamnet Handpåläggerskan. Ett uppriktigt tack herr Westö - det var en stark detalj!

Jag kom att tänka på hur starkt denna passiverande bild av kvinnan även påverkar kroppen - inte bara sexualiteten i kvinnan själ och kropp, utan även den bild tonårsflickorna får av hur deras kropp - även till det yttre - skall vara och hur man skall förhålla sig till den. Jag är ingen expert, men led själv av en förvanskad syn (till all tur ledde den inte ända till anorexi) på min kropp - tills jag var 29 och insåg att det inte är viktigt att vara fysiskt så som kvinnorna i reklamerna! Och då var jag redan doktorand när jag insåg att min kropp alltid hade varit perfekt - med eller utan extra kilon, som alltid kommer och går!

Kanske Mariaidealet även sträcker sig till att påverka synen på unga kvinnors kroppar - även i protestantiska länder (bilden är så djupt rotad att den omfattas uppenbarligen även i protestantismen, en del demystifieringar till trots)? De skall vara smala som vidjor, som flickor som nyss kommit in i tonåren - fortfarande vid 30, då de ju är fullt utvecklade kvinnor!! Blygt skall de stå med böjt huvud och hålla armarna passivt runt sina veka, vita midjor? Passivt bli dyrkade på håll, vänta på att bli berörda, halv nakna på bilderna... Sen när vi får barn skall vi ömt amma dem i hundra år, vara fullständigt uppoffrande mödrar osv. - annars blir vi med lätthet utsatta för spått och spe ("ja, dagis är bara för ego-mammor"). Eftersom jag inte genast fick barn när jag fick examen skyllde en av mina kvinnliga kolleger mig för karriärist bara för att jag ville ha ett jobb inom branschen!

Simone de B. skrev om passiveringen av kvinnan för snart 70 år sedan... hur vi passivt sitter och stirrar oss i spegeln i väntan på Prinsen. Och vill man påverka kvinnobilden i positiv rikting blir man genast kallad "feminist" (jag VILL bli kallad det, men ni vet, med en viss röst följd av en fnysning) och att man borde "ta det lugnt".

Kram till er alla sköna, fiffiga kvinnor som uppfyller eran öden, ha en fin dag!

torsdag 21 januari 2010

Om bloggetik

Borde Pekka Himanen ge ut en bok om bloggetik, eller finns det kanske en redan? Åtm. i elektronisk form, som man kunde ladda ner? Kommentera ifall en sådan finns, för detta har börjat intressera mig mycket!

Jag skrev ett inlägg i Amelias debatt om bloggar under pseudon "eva75" - om att vi borde vara medvetna om att det finns vissa grejer, som är mycket aktuella vid bloggandet: att det är offentligt, om man skriver på en webbplats som är öppen för alla; att man måste ta ansvar för vad man skriver, eftersom man bör följa lagen (exemplet Albäck m.fl. är aktuella i media just nu!); att man bör se det som om man skrev i något som trycks - som en följd av de föregående faktumen, alltså. På Amelias weeplats diskuteras nu huruvida man anser att en bloggare, fru Gynning, har rätt att sluta sin blogg, eftersom hon anser hon varit alltför utlämnande. Ja, det har hon väl rätt att göra. Och var och en bör ju ta ansvar för vad det SJÄLVA skriver i sina bloggar - om man varit alltför utlämnande bör man skylla sig själv, tyvärr. Och så väljer man även vad man läser - helt själv.

Ibland är ett personligt perspektiv mycket viktigt - att våga vara utlämnande. Men naturligtvis finns det risker med att berätta mycket personliga saker. För mig är bloggandet ett sätt att få utlopp för mitt behov att skriva essäistiskt och uttrycka mina åsikter. Det är nog inte många som är intresserade av dem, men det är ett andningshål i vardagen - en känsla att få vara med och påverka, fastän jag sitter här hemma.

Så ha en fin bloggdag allihopa! :)

onsdag 20 januari 2010

Digi i skolan!

Läste i dagens HBL (20.1.09) med intresse om Annette Kronholm-Cederbergs doktorsavhandling, som behandlar uppsatsskrivning i skolan. Forskaren disputerade vid Åbo Akademi och höjer nu rösten för utvecklande/införande av digitala medier i skolorna. Porten till att skriva och uttrycka sina åsikter är numera bloggen! I HBL-intervjun skrevs om en elev, som blev nedslagen av all fokus på skrivfel och så litet fokus på innehållet i texterna - och forskaren tyckte detta var som att slå huvudet på spiken. Och jag instämmer!!

Okej, jag måste motivera varför och hur. Det är förvisso viktigt att kunna uttrycka sig korrekt i skrift - det gör texten mer läsbar och lättare att förstå. Retoriken ÄR viktig, vet jag som historiker - helheten är viktig: det är inte bara VAD du säger som har betydelse, eftersom nyanser kommer till och skapas i HUR du säger det. Men, ja - ifall en människa skall slås ner ifall den har problem i formen - anser jag nog att huvudpoängen vore att försöka se till innehållet! Jag har personligen lagt märke till att ju mer man konkret skriver, ju bättre blir man. Och naturligtvis måste man läsa vid sidan om, inhämta kunskap, inhämta nyanser om formen. Jag är verkligen glad att en doktor även understryker vikten av att man måste VÅGA säga - dvs. skriva - saker och ting hellre än att hålla tyst, särskilt ifall det bara är frågan om problem i att uttrycka sig grammatikaliskt riktigt.

torsdag 14 januari 2010

Slutet?

Världens undergång, the end is neigh! har det ropats så länge mänskligheten med sitt nuvarande kollektiva minne funnits till. Religiösa kulter kan använda sig av detta faktum för att slå på ödesmättade strängar och kan verka ack så tilltalande, och under olika historiska epoker har temat ploppat upp allt emellanåt (se t.ex. Lopun leikit 1999, http://www.helsinki.fi/hum/hist/yhd/julk/arviot/leikit.html). Än är det Nostradamus (http://sv.wikipedia.org/wiki/Nostradamus) som har sagt si och så, än står det i Johannes uppenbarelser i Bibeln.

Googlar man Mayakalenders ödesår 2012 kommer det fram en hel del. Första länken är dock till Roland Emmerichs end-of-the-world-scenario (http://www.whowillsurvive2012.com/ , han har filmat det flera ggr, t.ex. Independence day 1996 osv!). Vi såg rullen och man måste medge att det var fart på och riktigt god action på vita duken. Men nog var det ju komiskt: den lilla medelklassfamiljen rymde från totalt FYRA domedagsscenarion under bara två timmar! Tala om att ha tur... men vad är en god berättelse om världens slut, om den inte har med sig en god portion hjältar och romantik? Vad skulle vara mer tröstlöst än att konstatera: jaha, alla dog då?! Och kommer verkligen jorden att gå under om dryga två år? Det kan man ju inte veta. Men vi drog på munnen, för inspirerade av filmen, såg vi hur vår lilla familj kör i full fart mot Lappland i vår minililla röda Ford Fiesta med gasen i botten, undan en jättemegavåg... Och ändå, skulle det inträffa är det ju uppenbart att vi vanliga människor inte skulle ha en chans.

Millennieskiftet 1999-2000 spenderade jag på en hemmafest på en stuga i Savolaxsskogarna. Stämningsfullt med köld och snö, alla i fina kläder, raketer och champagne. Det talades då om Y2K, då alla datorer skulle go nuts och flygplanen dimpa ner. Det gick inte så, dock. Min gamla 486:a fick dock problem med tiden - den var tillbaka på datumet 1.1.1980 av någon anledning. Men inget värre. Jag skrotade den trogna spelmaskinen först 2007.

Nu har det återigen förestpåtts att - kommer inte slutet 2012 - så kommer det, åtminstone för internet som vi känner det idag, senast 2038. Nu har det då ploppat upp info om 2038bug. Men det lär finnas sätt att undvika kraschen igen. men emellan idag och 2038 har det också förespåtts en massa annat, himlakroppar i nära-ögat-situationer osv.

Så, gott nytt år allihopa! :)

T.ex. här har det skrivits om 2038-buggen:
http://www.peppar.fi/article/Systemet-kraschar-om-28-ar/
http://www.guardian.co.uk/technology/2008/mar/13/microsoft.internet1
http://www.2038bug.com/

lördag 9 januari 2010

Picasso!

Tog ett par timmar ledigt, laddade med sushi och såg Picassoutställningen i Ateneum i Helsingfors. Grandiost, massivt! Många klassiker som man fick se med egna ögon, ganska tätt med folk. Slutligen märkte man att man fått nog - en ganska tung utställning att ta till sig.

Rummen hade olika teman som arrangörerna försök lyfta fram, men det var sist och slutligen mycket porträtt. Jag saknade en del av Picassos produktion som var mer av massproduktionsstil, t.ex. lertavlorna med fredsduvan etc. (Min mammas väninna råkade äga en av dessa, så jag hade sett detta så att säga i privatsamling). Fredsduvan i tusch var dock härlig - fågelns min är obetalbar! Och speciellt krigstidens verk gjorde ett intryck! För att inte drabbas av Stendhals gick vi ganska snabbt igenom utställningen och stannade bara vid de verk som gjorde ett starkt intryck redan på långt håll. Starka färger, kvinnornas runda bryska bröst, flera porträtt med gitarrer - vilken härlig symbol i sig.

Men sist och slutligen blev jag inte så berörd som jag hade väntat mig. Jag tyckte nästan bättre om den småskaliga, inhemska utställningen om Tapio Wirkkala på EMMA. Men kanske det beror på att Wirkkalas studier i trä och glas som material tilltalar mig personligen mer. Det finns något av matematisk precision i det, en precision och ett lugn som gör intryck. En doft av skog och myten om den klara lapplandskällan? I all ära.