söndag 30 maj 2010

Vilken fest, vilken bal!



Otroligt vad trötta vi var igår när vi vaknade och visste att vi ännu måste samla krafter inför Filosofiska fakultetens avslutande fest, den stora balen på Gamla Studenthuset. Men, när man vet att något fint är att vänta känns det som om man fick superkrafter. Mikko tryckte än en gång ner magisterskransen på pannan, vi klädde oss i frack och vit klänning och begav oss iväg på cocktails till professor Kolbe. Hon bor i Kronohagen - vetenskapens stadsdel, eftersom där bor tätt med vetenskapsmän än idag och flera av Universitetets institutioner fortsättningsvis är belägna här. Vi fick äran att flanera bland de eminenta hedersdoktorerna och träffa jubelmagister professor Klinge hos Kolbe, innan vi med lätta steg begav oss iväg mot Studenthuset i det strålande sommarvädret.

Balen blev precis vad vi väntade oss: polonäser, magistersfranses, mousserande vin och buffé i glada vänners lag - underbart! Emellanåt drog man sig till något bord och slog sig ner och vilade fötterna en stund innan man fortsatte att flanera eller dansa. Talet till gratisten följde varpå hyllningarna till de i promotionen speciellt uppmärksammade personerna vidtog: övermarskalken doc. Tuomas Heikkilä tackades varmt och bars omkring i salen i hedersstol, varpå följde hde andra speciella deltagarna i festen. Jubelmagister Klinge, som under sin karriär så varmt talat för Finland i Europa, bars upp till toner av Beethovens s.k. Europahymn - det var otroligt underbart och rörande, han leve! Hedersdoktorerna och slutligen vår härligt leende gratista magister Mirja Komulainen bars även hon i hedersstol runt salen - hon fick ackompanjeras lämpligt av vinsången Crambamboli (hon skrev sin pro gradu om akademisk sång på 1930-talet, se bilden)! Vilken stämning!

Vid slaget tolv avtackades promotor Gahmberg som avlägsnade sig genom en spaljé av doktorsvärjor (se den andra bilden) - efterfesten tog vid. Så småningom samlades man utanför huset i det nattliga centrum av Helsingfors, för att tåga tillbaka till Alma mater. Traditionellt tilltalades statyerna på vägen - vi vandrade sedvanligt genom Esplanadparken, för att nå Universitetets trappa klockan 4.13 för att hylla den uppstigande solen. Välkommen nya dag, välkommen framtiden - den är vår!

lördag 29 maj 2010

...till promotion


Fredag 28.5.2010

Den stora stunden infann sig snabbare än väntat. Efter bara några timmars sömn var vi på Universitetet på fredagsmorgonen klockan 9 och ställde upp oss i led inför processionen in i solennitetssalen. Frackklädda herrar och vit- eller svartklädda damer flockades i aulorna och stämningen var tät. När allt var klart satte ritualen igång: vi marscherade in i solennitetssalen - avecer, hedersdoktorer och jubelmagistrar fick sätta sig som publik och doktorerna ställde sig längst fram invid parnassen, medan magistrarna bildade en krets runtom det hela genom att ställa sig i dubbla rader runt salen längst bak. Rektor, kansler och professorerna tågade in festklädda med mantlar och hattar. När alla var redo inledde promotor, professor Carl Gahmberg, sitt hälsningstal - ett mycket inspirerande tal om vikten av utbildning, tvärvetenskapligt samarbete och chans att få förverkliga sina idéer och inspiration till att flitigt arbeta för att förverkliga dem, bland annat. Det är viktigt att studeranden från början kan känna sig delaktiga i UNIVERSITAS, i gemenskapen. Det var även dagens tema i andra tal, och faktiskt ett mycket, mycket viktigt tema! Promotionen är ju just den ritual där tvärvetenskapligheten är mycket framträdande - kanske detta kunde förverkligas allt starkare av oss också i praktiken!

Först kröntes magistrarna med sin segerkrans, varpå doktorerna fick sin hatt och värja: hundraåttio närvarande magistrar och drygt hundra doktorer! Magistrarna och doktorerna spenderade hela akten stående, uthärdande allt inför denna stora ära och känsla av heder och gemenskap! Men visst var man trött, fastän man var lycklig, då man kunde sätta sig ner till festgudstjänst och lyssna på biskop Björn Vikströms kloka ord om betydelsen av att även ha hjärtat med i detta universitas: att trots all konkurens och hårdhet, som ses idag, även orka visa mod och medmänsklighet till sina kolleger. Väl talat - jag hoppas många tog dessa ord till sig!

Efter en paus på några timmar vidtog firandet med middag i Finlandiahuset. Stämningen var solenn, men mycket avslappnad - sorlet och skratten steg från borden i salen, de magnifika talen avslöste varandra! Modiga doktor Tero Halonen talade till Universitetet och framhöll i ganska skarpa ord sina åsikter om förändringarna i vår ekonomi, i förändringarna i vår administration, som kanske inte alltid gynnar medlemmarna av detta universitas: utmärkt, man måste även få vara provokativ, gå med facklan! Och professor Klinge talade i sitt jubelmagisterstal just för att verka aktivt som filosofer: att fakta och vishet hör ihop, men att visheten har ett viktigt element av moral - man måste leva som man lär. Magisterskransens betydelse är stor: vi är segrare, vi är Apollons efterträdare. Klinge är ett levande exempel som vi yngre väl kan hålla som förebild i detta hänseende!

Alltför snabbt ebbade talen ut och sorlet tystnade: det var dags att gå hem och vila. Men festen är inte slut än, detta var kanske högst "the end of the beginning", som promotorn Gahmberg konkluderade i sitt tacktal. Vilken fantastisk kväll!

Från kransbindning...


Torsdag 27.5.2010

Vilket underbart veckoslut: det är filosofiska fakultetens vid Helsingfors universitet 95:e magisters- och doktorspromotion (sedan 1643) - och vi deltar (Mikko som promovend och jag som avec)! Mikko inledde festen med övning av promotionsakten i solennitetssalen på torsdagseftermiddagen, medan jag åkte ut till Kabelfabriken för att binda hans krans (jag är alltså så att säga hans krandsbindare). När jag anlände till kransbindningstillfället väntade jag mig på något sätt se bord med damer som syr och pladdrar, men när jag steg in i rummet var det fullt med frackklädda män! Under två sekunder trodde jag att jag kommit fel, innan jag insåg att detta ju är precis rätt ställe: numera är damerna magisterspromovender och herrarna binder kransen! Några undantag fanns ju förstås.

Det var en fin upplevelse, att äta choklad, dricka mousserande vin, välja lagerblad och ömt sy dem i krans för sin kära. Och verkligen rörande att se hur fru, magister Klinge sydde en krans till sin kära, professor Klinge, för andra gången - hon var hans kransbindare år 1960 och fick nu binda också hans jubelmagisterskrans 50 år senare!

Kransbindandet gick snabbare än jag väntat mig och det var ganska skönt att bege sig ner från det fuktiga växthusliknande utrymmet (jag antar att det var de fuktiga bladen som påverkade atmosfären), för att vänta på promovendernas ankomst. Och snart började festsalen fyllas med doktors- och magisterspromovender ur olika generationer! Förväntan var definitivt det som betecknade stämningen under middagen - förväntan inför morgondagens stora stund med bekransning och hattpåläggning.

torsdag 27 maj 2010

Aktuellt att diskutera "finskheten"

Jag är mycket glad att man börjat dryfta och dekonstruera vår finländska identitet alltmer synligt. Och att jag kan sitta på paradplats där tankarna kretsar: i forskarsamhället, på webben. Min professor Laura Kolbe har nyligen utgivit en fyndig samling essäer om "finskheten" (suomalaisuus, Finnishness). Bokens essäer granskar hur vår finskhet egentligen skapa(t)s och vilka symboler som ingår i vår kollektiva identitet. I en av essäerna skriver hon om skapandet av en minneskultur kring Finlands självständighetsdag 6.12. Hon ådrog sig i minnet hur hon höll en lieux de mémoire-kurs (minnespltaser) för oss studeranden våren 1998 - då knappt någon annan i Finland ännu intresserat sig för denna synvinkel i Finland (fastän den var mycket aktuell i Europa med Pierre Noras verk etc.)! Enbart vår professor Matti Klinge, uppebbarligen influerad av Foucaults tankar, hade skrivit redan decennier tidigare om Finlands symboler etc. som skapade i syfte att bygga nationen. Klinges och Kolbes intresse för forskning i minneskultur har burit frukt - min kollega och vän Tero Halonen redigerade ett verk om Finlands symboler, Aapo Roselius forskar i kulten kring minnet av 1918, jag forskar kring minneskulten kring birgittinerna i Nådendal etc....

Men, Kolbe framför alltså mycket fräscha tankar i sin nya essäsamling: minnen, myter och symboler och dekonstruktionen av dem är mer aktuell än någonsin! Inte minst för att vi finländare verkar helt avtrubbade av alla historiska jubileer som firats under början av 2000-talet: Topelius 1998; kulturstadsåret i Helsingfors 2000; Lönnrot 2002; Runeberg 2004; Finlands kristnande/kyrkans jubileum 2005; Agricola 2007, "märkesåret" av minnet kring 1808-1809 år 2008-2009... Och det är verkligen frågan om politik! Kolne konstaterar att vi tagit steget mot Europa allt kraftigare i vår kollektiva identitet, som skapats just genom allt detta firande: "Eurooppalaisuus näkyy siinä, että Suomessakin yhteisöllisyyttä luodaan nyt sivistysperinteen, historian ja kulttuurisen osaamisen avulla"(s.38: "Det europeiska ses i att man även i Finland nu skapar en bildningstradition genom historia och kulturellt kunnande."). Just via utbildning - och bildning - har finländarna haft möjlighet att bygga sitt land, det är verkligen sant. Vi tog steget till en mer integrerad europeisk identitet genom t.ex. Birgittajubileet 2003, då man även i Finland lyfte fram Birgittas minne stort: ett närmande till det katolska Europa tycks ju uppenbart!

Docenten och medeltidsforskaren Helena Edgren poängterade en gång för mig att medeltiden var vår mest internationella epok förrän EU-inträdet år 1995 och jag måste hålla med om detta, men visst finns det även någonstans inbyggt i Finlands moderna historia också - en strävan mot väst! Via Birgitta kunde detta ses tydligt: helgon och handel förband oss under många sekler, och förbinder oss via historiebruk igen på 2000-talet. På något sätt är detta alltså inte atypiskt! Kolbe konstaterar att numera är interaktion viktigare än någonsin - igen: "Useat rinnakkaiset maalliset ja hengelliset äänet, historiat ja myytit kietoutuvat toisiinsa. Siitä rakentuu suomalaisuus edelleen" (s. 139: "Många parallella världsliga och andliga röster, historier och myter blandas med varandra. Av detta byggs fortfarande finskheten."). Detsamma har jag även konstaterat i min egen forskning: att det funnits urbana och borgerliga forskare och aktörer som haft ett västorienterat historiskt (politiskt) intresse under 1800-talet, 1900-talet etc. - Finland är inte enbart Karelianism, så att säga! Men som Kolbe anser: låt renarna och de andra klichéerna frodas kvar - det är ju OCKSÅ Finland.

fredag 21 maj 2010

Dag 1 efter inlämningen

Igår lämnade jag in manuskriptet för min doktorsavhandling till fakulteten. Jag hade jobbat som en galning med rättelser sedan tisdagskvällen, mer eller mindre klädd p.g.a. den rådande värmeböljan här i Finland. När vi kom till fakultetens kansli fanns det en lapp på dörren som meddelande att kansliet var stängt eftersom det var hobbydag för personalen! Jag bara bröt ihop av trötthet och satte mig i en soffa invid dörren och snyftade, försökte trösta mig med att det ju är en dag imorgon också. Dörren öppnades plötsligt: p.g.a. för mycket jobb hade inte alla kunnat delta i hobbydagen! Jag fick alltså lämna in min avhandling jag hade släpat dit, 405 sidor utskrivna i tre exemplar (i en låda), trots allt, hurra!

Nåväl, igår somnade jag framför tv:n dödstrött och idag har jag stigit upp med en konstig känsla: jag skall fundera på vad jag skrivit under sommaren, förvisso, men jag behöver inte peta i texten på tre-fyra månader! Med andra ord lever jag nu i dag 1 efter inlämningen till förgranskning och texten har förflyttats vidare att granskas och kritiseras av någon annan. Det är inte så märkvärdigt, men visst känns det som om sommaren kan börja nu - ett riktigt sommarlov för första gången på otaliga år!!

onsdag 19 maj 2010

Historikern och monumenten

Idag önskas min lärare prof. Henrik Meinander många hjärtliga gratulationer på sin 50-årsdag. I HBL (19.5.2010) och i HS figurerar han på intervju, men jag vill här lyfta fram hans betydelse som debattör - och att hans historiesyn varit aktuell redan länge. Han sade i HS idag att Finland definierar sig genom sina krig och jag kan definitivt hålla med om detta, tyvärr. Krigen har blivit som monument i vårt land, synliga genom de tusentals böcker som utkommit och utkommer, som lyfter fram hur "folket stred" etc.

Meinander har nu beslutat tala varmt för ett kommemorativt monument i Helsingfors över den svenska tiden i Finlands historia (fram till 1809). Det vore fint i sig att ett sådant projekt verkligen genomfördes - det skulle betona fred och samarbete, men jag skulle hellre se en uppluckring av vår krigsfixerade historieskrivning. Tänk om man kunde skriva mer om svenska tiden, t.ex. medeltiden etc. och verkligen lyfta fram den litteraturen populärt!! Henrika Tandefelt kunde exempelvis skriva många populära verk om den gustavianska tiden i Finland både på finska och svenska och de kunde ställas fram på paradplats i bokhandeln, föreslås som fardagsgåvor etc. Varför sker det inte? Är vi krigsgalna i Finland? Behöver vi ett verkligt nytt krig för att återigen kunna älska freden och således intressera oss för fredligare epoker i vår historia?

fredag 14 maj 2010

Floradagen år 2010


Igår var det dags att inleda den akademiska, filosofiska fakultetens promotion vid Helsingfors universitet år 2010 med firandet av Floradagen i Gumtäckt. Traditionen har pågått vid vårt finländska universitet sedan år 1643 (universitetet grundades 1640 i Åbo och flyttade 1827-28 till Helsingfors).

Själva promotionsdeltagarna, magisters- och doktorspromovender med kransbindare och avecer, inledde dagen med att välja den allmänna kransbindaren - barnet till en eminent, omtyckt och promotionsvänlig professor vid Universitetet. Denna gång gjorde man ett radikalt ställningstagande: man valde underbara professor Ulla-Maija Forsbergs enda son, Ilpo Korhonen - alltså en ung man! Promotionens traditioner fortgår (de fortgick t.o.m. radikala tiderna till trots på 1960- och 1970-talet), men modifikationerna är en del av att kunna anpassa festligheterna till tidsandan!

Kransbindaren med förälder förevisades för folket på Studenthusets trappa - numera är detta Helsingfors absoluta centrum (se bilden). En glad kvinna intill mig tog foton och vände sig om, när hon hörde att vi diskuterade på svenska med några kompisar. Hon frågade, med en svag brytning, vad som pågick. Vi underrättade henne om promotionstraditionen och det unika hon nyss sett (det händer bara med 3-4 års mellanrum och pågår på denna plats bara ca 20 minuter), det som nyss börjat för oss som skall delta. Kvinnan, som berättade att hon hade varit tillbaka i Finland för att fira en klassträff, var överlycklig när hon sade att hon nu kunde åka till flygplatsen och återvända till sitt nya hemland Tyskland och ha något verkligt roligt att berätta för sina vänner.

För oss fortsatte festen med att vi marscherade till spårvagnen som körde oss till Gumtäckt. Medan vi gick förbi ändrade gatumusikanten sin melodi: han började tuta Gaudeamus igitur! Gumtäckt ligger numera som en liten grön oas inklämd mellan motorvägen mot öst och det nya området Arabiastranden - här finns Konstindustriella högskolan och Yrkeshögskolan Arcada och studentbostäder som grannar, vilket dock är tacksamt för denna park, som har så stor betydelse som lieux de mémoire för Universitetet. Studenterna samlas här varje år 13.5 och firar fosterlandet, våren och bildningen, allt sedan 1848 då man här uruppförde vår nationalsång Vårt land. Idag log vårsolen åt oss då vi fick höra lyrikern och sångaren och den forna studeranden M. A. Numminen hålla tal och sjunga den fria viljans lov. Och budskapet var tydligt: molluskforskare behövs! Molluskerna i styret borde inse att man bör forska vad de sysslar med, nämligen. Och Numminen konkretiserade det, som borde vara studenternas och kårens, de bildades roll än idag: att kunna framföra lärda gissningar om världen, att kunna kritisera vid behov...

Senare, efter firandet i Gumtäckt, åt vi lunch på min gamla studentnation, Nylands Nation, i den anrika Vikingasalen och åhörde lysande tal. Med glädje över en lyckad dag och lyckad festlighet, kunde vi vända oss till våra bordsgrannar och säga att vi ses om ett par veckor på promotionen! Promotionen är en hyllning till bildningsvägen, en hyllning till lärdom, leve den!

söndag 9 maj 2010

Webbsidor som monument!

I min forskning har jag kommit fram till att webbsidor, "sites", väl kan fungera som minnesplatser om de har en bestående natur och är "monumentala", skapade för minnet. Detta kan röra t.ex. historiska webbsidor, men likaväl naturligtvis minnet över de avlidna.

I dagens Helsingin sanomat (9.5.2010) har man tagit fasta på dessa minnessidor över avlidna nära och kära - att det blir allt vanligare, t.ex. på Facebook. För en tid sedan lanserades virtuella gravstenar på webben och webbsidan fick tillåtelse att bli permanent (http://www.lepopaikka.fi). Forskaren Anna Haverinen från Åbo konstaterar att webben är en allt viktigare och mer permanent del av livet och ger också möjligheter att behandla döden, som numera är en samhällelig tabu.

Tänka sig att man kunde tända ett virtuellt ljus vid graven! Hedrandet av avlidna har t.o.m. spritt sig till helt virtuella världar - i HS påstås det att minnesstunder anordnas även i virtuella spelvärldar.

Monument reses ständigt, fastän man kunde tänka sig att pengar för det kunde användas till bättre ändamål! Webben är dock så gott som gratis, så kanske all monumentresningskultur så småningom flyttar hit?! T.ex. idag avtäcks Jylhäs monument donerat av Kesko: Väntan, i Helsingfors! Tala om att kvinnan, här den gravida kvinnan, får upprättelse inte enbart som metafor! Å andra sidan har ju Jungfru Maria varit stark i alla tider inom den katolska traditionen om än förminskad inom den protestantiska... (SE http://www.hs.fi/kulttuuri/artikkeli/Odottava+%C3%A4iti+-veistos+t%C3%A4n%C3%A4%C3%A4n+Helsingin+Kaivopuistoon/1135256699915).

lördag 8 maj 2010

En värld utan religion?

En bloggare på Helsingin Sanomats webbsida väckte nyligen livlig diskussion i sin kritik av påvarnas strategier (barnporrhärvan). Nu skriver han att han inte kan se att en sekulariserad värld är alternativet till religioner - och dessutom håller han med Habermas om att att religionerna håller på att göra comeback. Jag håller definitivt med om detta!

Ingemar Lindaräng, som forskat i Birgittabjubileerna under 1800- och 1900-talen, har påpekat att religiositeten är en viktig del av det postmoderna jubileumsfirandet och kanaliseras i ett land där majoriteten är protestantisk till att fira historiska helgon, så som Birgitta (Ingemar Lindaräng, Helgonbruk i moderningseringstider, Linköping 2007). Jag har kommit till samma resultat då det gäller motsvarande firanden av birgittinerminnet i Finland, dvs. i Nådendal. Under det senaste jubileet 2003, var det religiösa inslaget, ett dominerande tema under hela jubileet, vid sidan av feministiska perspektiv och historieintresset. Kanske jag inte kan generalisera att ett nytt intresse för religion och religiositet kan skönjas i vårt sekulariserade västerländska samhälle överlag, men jag måste alltså påpeka att ett dylikt intresse starkt fanns med i Birgittajubileet i Sverige - och också i Finland!

Att ny teknologi, effektivare kommunikationssamhälle etc. skulle öka sekulariseringen i samhället måste ifrågasättas! Jag är inte luddit, men det är intressant att konstatera att människorna ställer frågor av evighetsnatur som starkt motsätter sig myten av framsteg och "utveckling": att vara "utvecklad" är inte samma sak som att vara sekulariserad. Kanske det kunde vara dags för ett erkännande av vårt behov av myter och mystik? Allt fler kan använda webben och dess verktyg - är det dags att börja producera innehåll så att säga?

tisdag 4 maj 2010

Internet är fritt och tanterna klagar, voj voj!

Jag har hört att det är fint att finländare läser mycket. Nu har finländarna aktiverat sig på webben och delar med sig av sina läsupplevelser i sina bloggar. Vad händer? Applåder? Glädjetjut?

Nix. Kulturtanterna i HS (Sirpa Pääkkönen i "Alaviite", HS 4.5.2010) gnäller att det ju inte är professionella konst- eller litteraturkritiker som skriver och sidu, sidu, nej, nej. Usch, det är ju "äckligt" när folk skriver personligt om böcker och vad som helst, huj. Och publicerar det helt fritt på webben i sina bloggar, dessutom!! Nej, vad menar Pääkkönen? Var det bättre förr när bara få och utvalda fick framföra mördande kritik eller hylla sina supkompisars svammelverk. Va?!

Jag trodde det var ett aprilskämt innan jag förstod att det är maj - och att dylika förlegade åsikter faktiskt får sättas på pränt i vår största dagstidning!! Gissa om jag fick fart med mitt bloggande igen!? Hurra för friheten, leve den! Här kan jag få läsa vad folk VERKLIGEN tycker om böcker, filmer och konst. Här kan en avdankad anka även på publicera sina tankar fritt!

söndag 2 maj 2010

Soulmate

På Vappen blev det så otroligt sant för mig - i likhet med alla andra helger som varit under de senaste snart tre åren: jag vill vara hemma med barnen och min soulmate. Jag saknar inte festen i parken, verkligen inte fiilisen av att vandra hem ensam när den sista droppen skumpa sköljts ner. Att ibland vara otroligt ensam, i sällskap. Och nu: jag har aldrig haft så roligt hemma som under de senaste åren. Numera är vi fyra till bordet vid middagsdags, och vad är bättre än det? Inget!

Hela mitt liv har jag känt en enorm ensamhet. Mina föräldrar var från storstan i den småstad vi bodde, så jag passade aldrig in - jag var ju inte släkt med någon! Det skall man vara i en småstad, ha ett nätverk av kusiner och alla möjliga som ställer upp för en, försvarar en, mer eller mindre tvingar sig på. Jag är sladdbarn, så jag hade syskon - men ingen "nytta" av dem, eftersom de var vuxna när jag ännu gick i skola. Det var alltså predestinerat för mig att bli mobboffer: enkelt, hon hade ju ingen som tog henne i försvar! Men jag vägrade huka mig, utan började försvara andra istället som en galen feminin form av en 1980-1990-tals Robin Hood. Men det var ingen skillnad hur lojal man var, hur stark, alltid var man ändå otroligt ensam. Det fortsatte i någon mån under studietiden. Ett par lojala vänner har dock fått mig att orka vidare, visat att det går att bry sig om varann - inte bara alltid så att den ena ger tills sista droppen pressats ur.

Och sen en dag hittade vi varann - soulmates. Och jag uppskattar honom desto mera, eftersom jag ännu kommer ihåg hur olidlig ensamheten är. Jag har inte vant mig ännu, och vill inte heller. Man är ju ingen möbel :)