måndag 20 september 2010

Fint om Ötzi och hans tid!

Härom veckan var familjen och besökte utställningen i Esbo stadsmuseum om Ötzi och hans tid. Och man behövde inte gå hem otillfredställd: det fanns både ett och annat intressant att lära sig!

Det kändes först konstigt att inte Ötzi själv var närvarande, men snart hittade jag en skärm med en direktkontakt till var han bevaras iskall i Syd-Tyrolen - utmärkt! Tack vare goda rekonstruktioner av hans klädedräkt med uttömmande förklaringar samt många välskrivna, men tillräckligt kort, texter som presenterade vem han kunde ha varit på basis av hans lekamen, var detta ett mycket fint sätt att få en glimt av hur livet på stenåldern var i Europa! Min lilla 3-åriga dotter fascinerades redan av de fina möjligheterna att titta litet noggrannare på olika fyndgrupper genom mikroskåp: löss och makrofossil. Via en skärm ovanför mikroskåpet kunde även mamma se vad som var under lupp - strålande! Man får inte ha för snäva aktiviteter i en utställning, så att köer uppstår - detta var en fin kompromiss: man kan se samma sak på en skärm som genom luppen.

Bara på ett ställe tyckte sig kontrasten mellan ljus och mörker för svår för oss - en trappavsats till rekonstruktionerna av kläderna längst bak gjorde att vi nästan snubblade. Men personalen har säkert redan åtgärdat detta i skrivande stund - ett självlysande klisterband kunde antagligen lösa problemet vid avsatsen. I övrigt var detta alltså en utställning man kan rulla in en barnvagn i, eller en rullstol, alltså.

Vid sidan av Ötzis livsöde presenterades skickligt hur livet tedde sig i Esbo vid samma tid han vandrade i Alperna. En stor mängd fynd har under de senaste två decennierna gjorts vid arkeologiska utgrävningar, så material fanns att tillgå. Speciellt tyckte jag om det sätt som presenterade de i allmänhet ganska tråkiga avslagen: det var fyndigt att lägga upp dem på en ljuspanel, så att ljuset fint kunde sippra genom dem - plötsligt verkar de mycket mer intressanta än om de bara radats fram i en vitrin!

Utställningen tedde sig allmänt rymlig och rolig - lämpad även för guideningar med större grupper, uppenbart. Det är bara att gratulera Esbo för en fin utställning - än en gång! :)

tisdag 7 september 2010

Betydelsen av popularisering


Jag har fått den stora äran att vara med om att grunda en ny förening i Finland: Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) ry. Som styrelsemedlem får jag aktivt vara med om att verka för almännyttiga ändamål som har med popularisering av vetenskapen att göra, särskilt i muntliga framställningar.

Vår första, historiska föreläsningskväll är även bokad: ti 5.10.2010 berättar dos. Jari Sedergren om dokumentärfilsmregissörer med kultstatus (på finska) kl. 18 i sal 12 (Helsingfors universitet, F33). Sedergren verkar som forskare vid Nationella audiovisuella arkivet och jag ser mycket fram emot hans föredrag där även filmklipp kommer att ingå. Förelsäningen är som sig bör avgiftsfri och öppen för allmänheten.

Man måste börja någonstans. Betydelsen av popularisering är ibland underskattad bland forskare, men jag vill inte göra samma misstag. Jag är idealist - jag vill leva i ett öppet samhälle där alla har tillgång till kunskap och jag vill vara med om att dela med mig. Det lämpar sig väl att tänka på detta nu när universitetets läseår 2010-2011 öppnat (igår). Kanske det är mitt sista som doktorand? Vi får väl se :)

måndag 6 september 2010

Disputation om minne och ritual på brandgravfält

Anna Wessman disputerade i arkeologi vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet i lördags, 4.9.2010. Som custos verkade professor Mika Lavento och som opponent nyligen utnämnda professorn Howard Williams från Storbritannien. Det bör nämnas att Williams besökte Finland för första gången i samband med detta, han är känd för sin forskning i rituell arkeologi.

Wessmans avhandling behandlar synvinklar på minne och ritual främst på brangravfält från järnåldern (ca 550-1150 AD). Avhandlingen består av fem artiklar samt ett sammandrag - numera ett allt vanligare från naturvetenskaperna lånat sätt att skriva avhandling på inom finländsk arkeologi. Men det försämrar inte kvaliteten, tvärtom är den ju "dubbelt" garanterad eftersom artiklarna genomgått hård såll i.o.m. referee-systemet. Avhandlingen utgavs som e-thesis men även som skrift nr 18 i Finska fornminnesföreningens serie Iskos.

Williams behandlade Wessmans avhandling under drygt tre timmar, men han var mycket grundlig. I tio punkter diskuterades avhandlingen och sällan hör man lika lärt samtal om läget inom finländsk arkeologi! Diskussionen tog avstamp i frågorna kring teori via föremål till kontext, som sist och slutligen var det mest remarkabla med avhandlingen. Exempelvis diskuterades gravfälten i sitt landskap och det kunde konstateras att man kanske inte borde kalla dem "gravfält" utan snarare "aktivitetsområden", eftersom där pågått mycket mer rituell och till och med vardaglig etc. verksamhet än på våra nutida gravgårdar! Alltför ofta har influerats forskarna av sin egen tid i tolkningarna, kunde det påpekas, i synen på gravfält som avskiljda, stilla och passiva platser i det forntida samhället. Moderna synvinklar som romantiserat forntiden har haft stort åverkan: ofta har gravfälten setts som avspeglingar av "barbari" eller primitivt leverne.

Diskussionen mellan Williams och Wessman var mycket givande. Gravfälten finns inte alltid på moränryggar, fastän det ofta framhävts tidigare. Det är möjligt att vi inte påträffat alla gravfält ännu, eftersom forskningen varit mycket begränsad - detta kan ge fel bild. Dessutom verkar det som om vi i vår uppfattning av gravritualer och gravskick under järnåldern har en alltför simpel uppfattning av omfattningen av olika typer av regionala och lokala likheter - och olikheter. Gravarna som legat i en sjö i Levänluhta (artikel V i Wessmans bok) är ett uppenbart exempel på att olika gravskick förekommer under denna tid. Detta borde definitivt utredas i högra grad. Problemet är att områden inte hittills grävts ut. Wessmans visioner är att kunna gräva ut ett gravfält med omkringliggande områden i landskapet så att en mer heltäckande bild av vilka verksamhetsområdet och vilka typer av aktivitet som pågick i ett område under järnåldern. Det finns många platser i Sydvästra Finland eller Österbotten som kunde lämpa sig för detta, så vi får önska att hon lyckas bilda ett projekt kring detta - det skulle vara ytterst viktigt!

Willams visade exempel på vad som gjorts gällande anglosaxarnas England i frågan om landskapsanalys och analys av ritualer vid gravfält så finländsk arkeologi kommer i detta fall långt efter. Vi får önska att Wessmans avhandling skulle vända trenden i Finland från att fokusera sig på föremål till att våga tolka större helheter i landskapet. Williams kunde avslutningsvis konstatera att Wessman nu har gjort ett digert arbete att utreda vilka nya frågor som borde ställas inom finländsk järnåldersarkeologi! Samtidigt kunde Wessman delta i att skapa en ny agenda i hur vi ser på kulturarvet, tyckte han. Jag instämmer!

Något som berörde mig djupt vid disputationen var att Williams både inledde och avslutade behandlingen genom att konstatera att vi måste påminna oss om att en doktorand investerat ofantligt i en avhandling: tid, pengar, en alternativ karriär, sig själv, känslor och hennes/hans familj likaledes! Ibland när vi mött kritik av kalla experter eller handledare under tidigare år har vi stött varandra, Anna och jag, för det verkar som om folk inte skulle vilja se hur mycket som offrats för att arbeta för en avhandling. Fastän de själva en gång satsat minst lika mycket... Det har fått oss att gå vidare och välja nya strategier istället, men jag hoppas hellre att jag aldrig blir så hård att jag skulle glömma hur svårt det var, ifall jag någongång fick chansen att hjälpa en yngre kollega!