Historicus 50 del 2

Det här är Historicus för många: snapsen, den röda fanan (Bandiera rossa) och den lilla gröna sångboken. En fin ny version av sångboken utkom idag jubileet till ära!

Igår kväll tog man då färjan över fjärden till Sveaborg och Tenaljen von Fresen, där Historicus 50-årsjubileum ägde rum. Och vi var faktiskt många som deltog i den eminenta festen, sången fyllde valven och stämningen var hög. Med på festen fanns också en del av de grundande medlemmarna från 1962 eller sådana som var aktiva mycket tidigt - de höll faktiskt det sista anförandet.

Väl framme i festvåningen inleddes kvällen med mingel och hälsningar av olika gästande föreningar. Det var så tätt med mer eller mindre bekanta ansikten att det kändes nästan svårt att försöka hinna tala med alla, men jag satsade själv på att växla några fler ord med värre istället. Snart var det dags att slå sig ner. Redan menykortet var varmt, eftersom det stod "Välkommen ____ till Historicus..." - fint! Middagen var ypperlig och talen fina.


Som årsfestalare denna gång hade inbjudits självaste professor Dick Harrison från Lund. Han föredrag var dramatiskt medryckande och hans stil väckelsepredikantens, rockstjärnans eller lifecoachens, men det livade upp stämningen och passade väl till temat - hur historievetenskapen gör djupdykningar i det mänskliga psyket och därför är så viktigt, värt att ständigt skrivas om i sin uppgift att tjäna samhället med tolkningar och reflektioner. För att illustrera detta citerade Harrison 1300-talskällor om den förödande pesten: "katastrofen blir ett titthål i det mänskliga psyket", framhöll han. För de samtida var det den största katastrof de drabbats av och krävde att få förklaringar till den misär som drabbat dem. Intressant är, hur människor som överlevde, förklarade det. Svenskarna tar så gärna upp Heliga Birgitta och hon hade även förklaringar till mångt och mycket, däribland pesten - hon tyckte det berodde på flickors syndiga klädsel, berättade Harrison. Läkarna producerade mängder av material, då förklaringarna rörde sig kring den antika synen på kroppen - överproduktion av "slem" etc. kroppsvätskor leder till sjukdom osv. De mest rörande källorna var placebo - dvs. uppmuntrade folk att glädja sig och tänka positivt vad som än hände, bland annat skulle man reflektera över historisk litteraturför att få perspektiv - vi har nämligen genomlevt så många katastrofer även förr.

Harrison kom således fram till en fin uppmaning: det är varför historia behövs än idag, som ett "titthål i mänskligt beteende", få förklaringar på varför vi gör som vi gör. Avslutningsvis tyckte han på sin glada, skånska dialekt att vi skall leva och vara glada, fylla på våra glas och äta oxfilén - och publiken instämde leende med en rungande applåd. Historikern som lifecoach är inte alls en dålig tolkning av vår roll... :)

Hedersmedlemmen och älskad professor emeritus, Matti Klinge, tog till orda för att säga några ord jubileet till ära. han framhöll att föreningen nu blivit en "jubelförening", eftersom det akademiska livet går i 50-års cykler - så sant. Föreningen valde jubileet till ära även en ny hedersmedlem till deras än så länge lilla krets: en uppskattad lärare och mentor, fil.dr Derek Fewster (son fyllde 50 denna dag, faktiskt!), fick sitt hedersmedlemskap bekräftat med en överbedövande applåd.


Professor Harrison talar och gestikulerar under valven. Vid honnören (vid ljuset) sitter nye hedersmedlemmen Derek Fewster och begrundar professorns ord med ro.

Andra utmärkelser utdelades också, t. ex. "Pro cacto-orden" (skrivs det så?) grundades och tilldelades några eminenta medlemmar som varit föreningens själ och hjärta på 2000-talet: Julia Dahlberg, Patrik Westerback och Henrik Litonius. Efter ett antal sånghälsningar från broder- och systerföreningar stod så några av det äldre gardet ännu upp och vandrade på minnenas stigar en stund innan de sände sina uppmuntrande ord till de yngre generationerna: vi som har läst historia, vi kan bli vad som helst, sade t.ex. direktör Stig-Björn "Nalle" Nyberg. Magister Ubbe Fellman konstaterade glatt med en snudd på ironi i rösten, att "Historicus har överlevt": endast föreningen och rockmusiken finns kvar från det decennium som av dem som upplevde det kändes så nyskapande. Och väl så, "vi"* finns kvar ännu. Klinges hälsning ältade däremot inte bara det gångna, utan gick också framåt till följande jubileum, 100-årsjubileet, då kanske någon av de yngre i salen ännu finns med, men många inte. Men "viet" finns kanske ännu starkt då, vid Historicus följande jubelfest. Väl talat.

Det var småningom dags att bryta upp och skaran gäster vandrade mot färjan och tog sig vidare till eftersläppet på Nylands Nation på Kaserngatan. I detta skede smet dock en relativt nybliven trebarnsmor gäspande mot taxin, och överväldigad av intryck, hemåt i natten.

*Den som vill läsa en ypperlig reflektion om det där med "vi" inom föreningen, rekommenderas den pinfärska historiken Cui Bono? som utkom på festen. "Mani Jarjanens" text är ett sirligt smycke i sin begrundan över föreningen som en imagined community sammanvävd av sitt anekdotberättande.

Historicus 50 del 1

Påväg på Historicus årsfest: till vänster 1995 som "medeltida" Eva, till höger 1999 som "Louhi"...

Snart är det dags att börja göra sig redo för ikväll och Ämnesföreningen Historicus r.f:s 50-årsjubileum. Den här veckan har jag flera gånger dragit mig till minnes fornstora dar och så ännu idag.

På bilden från 1995 har jag förfärdigat med klänning i senmedeltida stil inför Historicus årsfest - festerna brukar ofta vara maskerader och denna gång var temat "medeltiden", så typiskt 90-tal. Jag är 19 år, förstaårsstuderande, och påväg på min första årsfest överlag, faktiskt. På bilden från 1999 är jag redan en inkörd studerande, sitter i styrelsen som kassör, och på festen var det Kalevalatema (150 årsjubileum sedan andra versionen av Kalevala gavs ut) så jag sydde mig en fantasifull "fornfinsk" häxkostym. Jag gillar fortfarande att sy och håller som bäst på med en prinsessklänning, men denna gång åt min dotter. Idag är nämligen temat "50-årsjubileum" helt enkelt och dräktkoden för en gångs skull mörk kostym. Kvällen till ära skall jag alltså ta på mig min trogna lilla svarta, som en gång inhandlades inför min disputation.

Imorgon lovar jag sedan att rapportera från nuet, från festen som har en lovande talare också, prof. Dick Harrison. Men mer om det imorgon...

På Historicus möten under 1990-talet - vistelser i Gloet med omnejd igår, på webben idag :)

Idag är det Ceasars dödsdag och Historicus, vår kära ämnesförenings, egentliga årsfestdag. Men den stora 50-årswfesten skall firas först på lördag. Idag har jag återigen vandrat down memory lane och kom att tänka på alla de kaféer vi höll våra möten på, och särskilt på dem som inte längre finns i det centrala Helsingfors runt universitetet.

Alla stora idéer har smitts på kaféer. Vacum på Nya studenthuset, vårt klubbrum, var med andra ord inte det enda rummet för smidandet av revolutionsplaner inom föreningen på 1990-talet. För historiestuderande spelade självfallet området kring Heimola även en stor roll i det aktiva föreningslivet. Efter föreläsningarna tog man hissen ner till Pampam, som tyvärr slog fast sina dörrar år 1996. Flipperspelet tystnade och en sunken pizzarestaurang kunde föga ersätta det jazziga ölschappet. En del av nittiotalisterna hann dock uppleva Pampams slitna, men gemytliga stämning.

Ett alternativt rum för träffar under dag och tidig kväll blev det tvärs över gatan belägna kaféet, KauraKakku, som bjöd på kaffe, te och god paj eller kaka för vår krets. Vare sig klockan slog 8 eller 18, kunde man möta någon vän, kollega eller styrelsemedlem på plats i detta ”seminarierum”. De mest aktiva tog sig gärna ett bord invid något av de enorma fönstren - där man kunde se och bli sedd från gatan. En matematikstuderande lockades till och med in i den aktiva kretsen av historieintresserade kafébesökare. Det var en stor sorg för studerandena då detta hemtrevliga kafé slog fast sina dörrar för att ge vika för hotellverksamheten med tråkig restaurang. I Papyrus uttrycktes sorgen över ”Caféet som försvann” enligt följande:
”Jag kommer gående längs Glogatan en alldeles vanlig tisdag. Det täta snöfallet får mig att längta efter en varm kopp te i mysig atmosfär, men då slår det mig; någonting fattas i omgivningen! Det lilla caféet där vi dagligen träffades är borta. [---] Uppe på insten är dock allt som vanligt. Basse berättar om den rörande stängningsdagen på caféet, då de åt upp de sista kakorna och serverades kaffe för sista gången i KauraKakku.” (Papyrus 1-2/1996.)

Efter KauraKakku begav sig den aktiva kretsen av studeranden ner längs Glogatan till det legendariska Fazer, där ett bord i mitten, strax mittemot dörrarna, ofta ockuperades för träffar och möten. Siv Hoyer meddelade exempelvis att hon gärna svarade på frågor om sitt studieprogram och att man kunde hitta henne ”...på Fazers café sent på eftermiddagarna” (Papyrus 1/1997). Det bullriga kaféet var ändå inte den mest idealiska av platser för historicusarna, som förflyttade sig vidare, allt längre från Heimola, till nästa kvarter: baren B52 med sin inredning av rödrutiga dukar och filmaffiscer från 50-talet, vid hörnet av Fabiansgatan och Norra Espen. Här skrev exemplevis föreningens legendariska manifest för studiefrihet av år 1998, publicerat i Terra Nova! En alternativ mötesplats var också Café Senaatti, i andra våningen av Kiseleffs basar. På den tiden fanns inga rökförbud, men då de så småningom infördes blev kaféet ett mindre betydande rum för möten och träffar. Studerandena, som tog i bruk mobiltelefoner vid denna tid, hade även besvär med att det inte fanns ett gott fält i Senaatti. B52 föreföll därför som ett bättre alternativ. På 2000-talet slog även denna bar fast sina dörrar, men studerandena fann åter nya rum för sina möten.

Numera kan både gammal och ung vistas Historicus rum på webben - den första sidan lades upp i slutet av 90-talet av Marika Lindström och undertecknad, och jag skönjer faktiskt en del av våra uttryck leva kvar där ännu! :) Eftersom de sociala medierna på kort tid blivit ännu viktigare, träffar man studeranden, och förhoppningsvis även alumnerna, på Historicus på Facebook. Och varför inte idka en virtuell stund i detta sammanhang, alla vi som arbetare hemifrån - en allt större skara. På Historicus virtuella café.

Källor bl.a.:
Papyrus 1994-1999.
Terra Nova 1998.

Kulturvetarna aktiverar sig!

Vetenskapsmännen måste ut ur sin bubbla. Men man kan inte sitta och vänta att någon kommer och spräcker den, man måste ut självmant. Humanister skapar innehåll och har knowhow då det gäller kultur och kunskaper om mänskligt beteende. Och det är senast nu vi kulturvetare måste inse att vi inte längre kan påstå att vi skall vara amatörer och jobba aus liebe zur Kunst. Humanister i västvärlden förenen eder! Nåväl, om inte, så kan jag åtminstone med glädje meddela att diskussionen har börjat och vi har kastat bollen! Det puttrar och pyr nu i leden och kulturvetarna har börjat förändras i den föränderliga världen.

För två veckor sedan, 29.2, var jag på Finlands fackboksförfattares afton på Otavas förlag, som en gång var “mitt” också, men det var länge sedan nu, så jag tänkte jag går dit och fräschar upp mina kunskaper om förlaget och för att idka nätverkande. Tillställningen hade lockat ett sjuttiotal personer, som först fick höra förlagets anföranden, med en början från husets historia. Redaktören Jarkko Vesikansa frågade sig därefter hur boken mår och konstaterade att den mår bra. Otava gav ifjol ut Steve Jobs biografi på finska och boken sålde 35 000 exemplar, där ser man! Mitä Missä Milloin säljer bra varje år. Efter Vesikansas inlägg följde redaktör Marttolas presentation om vad en god faktabok är och den är lika lätt att läsa som en roman, kom hon fram till. Förhoppningsvis underskattar hon inte läsaren... Just nu vill hon sälja reselitteratur, som lär ska vara stort i övriga värlen, och kokböcker. Coffee table böcker lär inte vara inne längre. Jaha.

Otavakvällens sista, och mest intressanta inlägg, hölls av redaktör Mika Pertttola som talade om läromedelsproduktion. De efter 1993 födda “diginativerna” skall få helt annat material än klassiska faktaböcker. Studieplaner och pedagoger skapar också läromedlen innehåll och just nu har man försökt digitalisera faktaböcker ganska traditonellt, men nu strävar man efter ett mer varierande innehåll till uppbyggnaden. Halleluja, tänkte undertecknad, äntligen! Perttola påpekade dock att digitaliseringen tar tid eftersom skolorna nu endast kan erbjuda en dator per 5,5 elever, vilket var en besvikelse att höra. Borde staten gå med på sponsorering i detta fall, för annars blir vi nog snart sämst i Pisa, som vi hiitills så övermodigt stoltserat med. Ipad har gjort en revolution och hänger vi inte med kan vi hälsa hem. Perttola påstod att boken är ett så fint användarvänligt medium att den nog står sig. -Jaså, frågar jag: i “paddan” kan man skaffa flipboard, som gör att du kan bläddra i dina bloggar, eböcker etc. som i en “traditionell” bok, haha! Och “boken ger helheter”, sades det också. -Nå, säger jag, det är så 90-tal att anse att webben levererar ytliga nyhter och fakta – come on, en “bok” på webben kan vara minst lika “djup”, det är väl innehållet som avgör. Amazons kindle erbjuder även mindre irriterande screen för trötta ögon, så det kan man inte heller klaga över. Suck... Nåja, efteråt vid vinglaset träffade jag en gammal chef, Timo Kilpi, som skrev Iltasanomats 75-årshistorik för några år sedan och jag fick vara en av hans bildredaktörsassitenter, och vi hade en god diskussion om digitaliseringen etc. Och för att träffa folk – därför var jag ju först och främst där... :)

På FB sammankallades mycket snabbt en diskussionsafton om kulturvetarnas framtid, “Tuumasta toimeen”, som samlade ett sjuttiotal personer till Finska litteratursällskapets festsal ikväll. Det funkar alltså, sociala medierna har en alldeles revolutionerande kraft, kan man konstatera. Talarna ville att vi skulle konstatera att allt de facto förändrats just med de sociala mediernas ankomst, men det som – skrämmande nog – inte förändrats är att kulturen är intressant, men folks uppfattning om kultur blivit snävare! Medicinen är att vi glömmer vår kulturella kanon och lyfter fram nya saker – dessa nya idéer kommer från forskningen och vi får INTE hålla vårt ljus under skäppan. Talkoarbetet är numera allt viktigare och det att man får delta och gör asaker aktivt. Sidorna om talkoarbete rekommenderades. Behovet av att modigt göra samarbete betonades – och jag håller definitivt med om detta!

Docent Helena Saarikoski berättade allmänt om hur hon tröttnade på akademiskt snuttjobbande och gick med i ett kulturandelslag som förenar olika konstformer, grafisk design och forskning för att skapa synergi. Fint – men den som arbetat t.ex. i en studentförening eller organisation känner till detta! Tyvärr är det alltså det, som fortfarande inte framhålls i universitetsundervisningen, fastän det är så otroligt viktigt... Jag anser här att vi inte kan bli en motvikt till Aaltoprojekten, utan att vi borde gå ännu längre än att slå oss samman inom vår krets, genom att slå oss samman med ingenjörerna direkt! Och ja, antropologen Minna Ruckenstein framhöll att vi måste skriva om all humbug som nu cirkulerar om “innovationspolitik”. Aalto och gänget lär nu ska försöka finna hjulet pånytt, istället för att direkt vända sig till kulturvetarna. Med andra ord borde vi kulturvetare direkt vända oss till dem. -Just det, jag håller med! Min man påstår att vem som helst kan marschera in på Aalto startup sauna evenemanget, som ibland hålls, och föreslå sig själv. Jaha.

Det sista anförandet höll, av Riikka Koutaniemi, kulturantropolog, som arbetar på Palmu inc som en del av ett team med en psykolog och en sociolog etc. – mycket intressant! Hon anser att vi inte längre kan dela in oss och samhället i kultuvetarna eller kulturfältet versus businessvärlden, utan vi måste slå dem samman, se helheten! Hon uppmuntrade oss att söka de jobb vi inte direkt skulle kunna tänka oss – något att tänka på, faktiskt. Den fria diskussionen som följde gjordes i tio mindre grupper och var mycket givande: tack till mina diskussionspartners som representerade museologi, antropologi, etnologi och folkloristik. Vi kom till att kulturvetare bör göra sig synliga i samhället. T.ex. Vetenskapscaféet på Alexandersgatan just nu är ett jätte fint fysiskt rum där saker kan ventileras nära både vetenskapen och “gatan”. Caféet lär tyvärr vara en engångsföreteelse WDC-året till ära, men vi kan åtminstone fixa litet påtryckning åt att det kunde bestå längre – via FB! Just det – mer aktiva och synliga måste vi bli, nu får vi inte tiga mer!

Historicus nya hågkomster: litet om HSF på 1990-talet

På bilden är huvudet fullt av historiestudier... Året är 1996 och platsen Den gamle by i Århus.

Igår hade jag äran att få gå på pub med vänner och kolleger från Historicus, närmare bestämt från 50-årshistorikens redaktion och redaktionsråd, där jag själv ingick som äldre medlem ("nittiotalist") i sällskap av Derek Fewster ("åttiotalist"). Vi fick nämligen den nya historiken i vår hand och det var sannerligen en vacker bok! Roligast med allt var nog att få vara med på ett hörn och väl hemkommen från en trevlig kväll, kunde jag inte låta bli att läsa boken, så jag låg vaken långt in på natten - tills mannen min tyckte jag också borde sova litegrann... :) Ett fint arbete av redaktionen, minsann!

Boken utges officiellt på 50-årsfesten på Sveaborg i lördag - synd för er all som nu då inte kan vara med, men jag skall göra mitt bästa för att rapportera: Dick Harrison skall nämligen vara festtalare, och så vidare.... Jag fick sådan enorm inspiration ifjol att skriva för boken och skrev faktiskt också en text om Historiestuderandenas förbund och de resor vi gjorde i anknytning med den gruppen. Texten rymdes inte med i själva historiken denna gång, men Julia Dahlberg resumerar dock kort om turerna kring HSF. Jag följde nämligen med på ett hörn, eftersom jag var stand-in som HSF-ansvarig för Marika Lindström, då hon reste som utbyteselev till Frankrike. Det var många timmar i tåg för en ung studentska, att åka det året (1997) upp till Uleåborg... Med andra ord handlade det både om samverkan på nationell och på nordisk nivå på 1990-talet. Numera har samarbetet, enligt Julia Dahlberg, dött ut totalt - Hcus representeras närmast av Kronos.

Men, då det begav sig, kallt om våren vid mitten av 1990-talet, arbetade vi för att upprätthålla kontakterna med de övriga historiestuderandena i landet och således deltog historicusarna aktivt i Nordsaga/Nordliv-kongresserna, som kom att arrangeras bl.a. av Historiestuderandenas förbund (HSF). Under terminerna upprätthölls samarbetet nationellt främst genom aktivt deltagande i HSF:s (”HOL”:s) möten, dit Historicus ofta sände sin representant: bl.a. Lasse Karhunen, som följdes av Jonas Hansson, Siv Hoyer, Marika Lindström och jag under 1990-talet.

Bakgrunden till HSF:s verksamhet med nordiska seminarier diskuterades under första hälften av 1990-talet. Under seminariet 1994 diskuterades följande, enligt Karhunen: ”Under detta år kartlägger Norden föreningarna det intresse som finns för projektet i de nordiska länderna. Denna kartläggning är också orsaken till att HSF blivit kontaktad och tillfrågad om eventuellt intresse ”, skrev Karhunen i Papyrus.

HSF:s årsmöte lockade ibland även fler än bara ”HOL-representanten”, eftersom man höll seminarier i anslutning till mötet. Seminarierna försökte tangera intressanta och aktuella teman. I Papyrus rapporterar Karhunen från årsmötet 1994 i Tammerfors, vars seminarium handlade om popularisering av historia (!), bl.a. i tv, på museer och i romaner. Kända namn som Peter Englund hade bjudits in, men man fick nöja sig med Kaari Utrio. ”Hela tillställningen utmynnade sedan i allmänt trevlig samvaro där alla tycktes trivas väl, somliga längre än andra”, konstaterade Karhunen.

Att medeltiden var inne, märktes även på HSF:s seminarier. Nästa år rapporterade Karhunen från Jyväskylä, dit man reste fyra man starkt och där man mött ”trevliga människor och vin från medeltiden”, som var ”både givande och stimulerande”, skrev han i Papyrus (1-2/1996). Under mötet glädjades man också åt att den samnordiska kongressen i Åbo 1995 fick en fortsättning i Århus detta år. Redan nu började man även diskutera utbildning av humanister överlag och marknadsförningen av historiestudier allmänt.

Nordsaga 1995 och 1996

I november 1995 deltog Marika Lindström, Siv Hoyer, Lars Karhunen och Eva Ahl i ett legendariskt internationellt seminarium i Åbo, Turku Urdur. Studerandena fick en ypperlig chans att träffa såväl sina blivande inhemska kolleger kanske för första gången (jag blev vän med nuv. docent Anu Lahtinen, dåvarande 2-årssstuderande vid Turun yliopisto, vid detta tillfälle!), som även utländska hjältar; exempelvis en svensk student som var en perfekt kopia av Karl XII. Det var dock inte problemfritt att ta sig med tåg från Åbo till seminariet och inkvarteringen: alla telefonnummer som angetts var felaktiga och vid denna tid hade Åbo sina egna telefonkort och -kiosker till skillnad från huvudstadsregionen. Det kändes ibland som att vara utomlands, då under tiden före euron. Följaktligen lade alla märke till de försenade historicusdamerna som marscherade in på prof. Max Engmans föreläsning.

Seminariet 1995 hade teman som politik och ’kvinnohistoria’, som särskilt intresserade historicusarna. Seminariebladet var dock inte särskilt smickrande i sin beskrivning av deltagarna: ”tall blondes with big hooters”, så här fanns minsann ingen jämlikhet att tala om. Lönnkrogen ”Brunn” släckte törsten i gott sällskap after semi. Under en av kvällarna var en av damerna konfys med vädersträcken och var närapå att vandra ner i ån, ifall inte en vänlig svensk studentherre tillrättavisat henne en aning. Åbo togs dock med storm även denna gång.

Seminariet i Århus ”- dårhus, bårhus, horhus –” i november 1996 är ryktesomsusat, mer eller mindre lyckat, men ändå en legend som bör nämnas. Denna konferens var en fortsättning på Nordsaga i Åbo, och arrangerades vid universitetet i Århus, Danmark (vars huvudstad detta år var kulturhuvudstad i Europa, förresten). Institutionen deltog i finansierandet av Historicusarnas och Kronositernas resa, vilket mottogs med tacksamhet. En hel busslast med finländska historiestuderanden från huvudstaden och landsbygden åkte på en vild resa med båt, buss genom ett nattligt Sverige, och båt över till Danmark. Semnariet handlade mycket om att vara på resande fot för finländarnas del. ”Den långrandiga resan avbröts endast av korta men destu [sic] intensivare tanknings-kaffe-tobaks-piss-pauser på diverse rastställen, det ena förfärligare än det andra”, rapporterade Siv Hoyer i Papyrus (4/1996). Resenärerna hade svårt att tyda menyerna: ”...te hade fått ett h och baguette hade blivit baugett”, så språkförbistringen bidrog till en ansträngd stämning. I Göteborg kunde man roa sig med en välkommen spårvagnstur, fastän det tog ett tag att inse hur man tar sig in och ut ur en svensk 90-talsspårvagn. Ifall en ’smurf’ á la Sverige skulle ha uppenbarat sig, tänkte resenärerna ut olika alter egon för att undgå att betala. ’Finska’ namn som ’Varma Nakki’ dök bland annat upp.

Väl framme i Århus gjorde seminariets inledande sammankomst stort intryck, däribland själva festsalen ”...i form av ett enormt vikingaskepp, med svart-vita koskinnssoffor stående längs väggarna” (Papyrus 4/96). Språket under seminariet var engelska, främst med tanke på finnarna och islänningarna, vilket kritiserades av Nordiska ministerrådet och detta noterades även i Papyrus, där särskilt sessioner som kritiserade synen på Norden lyftes fram. Det fanns även för litet tid att bekanta sig med själva staden, vilket utmynnade i ”... massdessertering under vissa föreläsningar” (Papyrus 4/96). I någon mån hann resenärerna bekanta sig med nattlivet i Århus, däribland baren ’Shark’s’. Vissa dramatiska händelser under slutet av seminariet gjorde att återresan genom Sverige kändes sällsynt kall, inte enbart på grund av snöovädret. Men på det hela taget kunde man dock konstatera att även denna seminarieresa var minnesvärd.


I hytten påväg hem från Århus - ett slitet, men glatt gäng...

Representanter på resande fot

På HSF-fronten rapporterades det mindre från möten i Papyrus, men historicusarna deltog alltså aktivt i kongressen i Århus. Då jag var styrelsens representant reste jag även tappert de krävande långa resorna med dags- och nattåg till Uleåborg för att delta i förbundets möten 1997. Som gott resesällskap agerade dock Kritiikkis och Kleios representanter från Åbo, som steg på tåget i Tammerfors. Förbundet fick för sig att diskutera frågor kring tvåspråkigheten, varpå förslag gjordes att av kostnadsskäl minska de svenska översättningarna etc. Jag tog upp detta på Historicus månadsmöte, varpå historiestuderanden och Studentbladets dåvarande redaktör Antonia Palmén nappade på detta, och lade in en notis om detta i tidningen: "Från Historicus undrar man hur HSF/HOL egentligen vill profilera sig, isynnerhet med tanke på att det bedrivs högstående forskning också på svenska i Finland", skrevs i Stbl. Detta väckte kritik hos uleåborgarna, men följaktligen även en djupare diskussion om förbundets tvåspråkighet på ett mer allmänt plan. HOL/HSF förblev en tvåspråkig förening den gången, fastän protokollspråket blev enbart finska.

HSF:s höstseminarium år 1999 ordnades återigen i Åbo, fastän Tammerfors officiellt var ordförandestad detta år. Marika Lindström deltog och rapporterade i Papyrys (3/1999). Föreläsarna kom både från Finland och från utlandet, och diskussioner ordnades i mindre grupper under temat ”History and Space” . År 1996 hade Nordliv-seminariet kritiserats för bruket av engelska, men det kom att bli gängse under seminarierna under de kommande åren ändå.

Värdföreningarna såg även till att extracurriculum blev lika högklassigt som föreläsningarna, bl.a. genom exkursioner, skrev Lindström, som var HSF-representant inalles i tre år. Hon sammanfattade sina år enligt följande: ”sitsar, bastukvällar, promenader i ösregn, oändliga föreläsningar där man koncentrerar sig på att hålla ögonen uppe för att gårdagens fest slutat först tidigt på morgonkvisten och naturligtvis ett styrelsemöte”, i Papyrus. En ”HSF-ansvarig” var med andra ord en person enligt följande: ”en utåtriktad historiker med sinne för resande, huvud för festande och allmän slagfärdighet”, konstaterade hon.

Källor:
Papyrus 1994; 2/1995; 3-4/1995; 1-2/1996; 1/1998; 3/1999.
Studentbladet 8.4.1997; 18.4.1997.
Eva Ahl-Waris privata arkiv.

"Stenarna" kan verkligen inte "tala" själv, nej!

Nu reagerar också Helsingin sanomats redaktör på att Museiverket trots protester inte tycks få medel från tilläggsbudgeten, utan måste dra in 40 personers jobb i år - tack! Synlighet och diskussion är verkligen det som behövs, inte att tigande stå med böjt huvud och hatten i hand! Så känns det som om vi museimänniskor och kulturarbetare/forskare stått så länge jag ens varit i branschen: vi har minsann aldrig upplevt någon högkonjunktur. Jo, visst, det var perioder då ingen de facto sades upp och utställningarna kunde framställas på glansigt papper...

Det var intressant och provocerande att redaktören tar upp Aaltouniversitetets coola nätverkande i förhållande till detta. I och för sig tycker jag nog envar har rätt att nätverka och resa, få intryck och idéer. men, det är INTE roligt att efter ett antal års utbildning och goda vitsord, slit på de lägsta trapporna i museihierarkin, få höra att "det finns så många begåvade människor, Eva, inte kan ju alla få jobb" - bara för att jag som nästan klar fil.lic. inte ville ha det dräktguidesjobb som var det enda de kunde erbjuda mig. Då hade jag varit guide sedan 2. studieåret, i 13 års tid, så jo, visst kunde jag ju min sak, men nog tyckte jag det var litet tjockt att inte kunna bli erbjuden mer. Men det fanns helt enkelt inget mer. Inga andra jobb. Jag borde ha tackat och tagit emot, böjt huvudet - det är så vi som arbetar med kulturarvet bör göra. Eller...?

Då jag blev intervjuad i radion om Museiverkets protest och allt detta, i Kulturtimmen 13.2 i år, sade jag att kulturarvet, "stenarna" inte kan "tala" själv, utan det är vi som ger med mening, tolkning, av vårt förflutna, och på det sättet omvärderar vår identitet som ständigt förändras - och de facto bör göra så. Tanken om "stenarna som ropar" är ju biblisk och jag citerar faktiskt män från fornstora dagar, då historia och minnen var viktiga - självaste Amos Anderson - använde uttrycket för att fästa uppmärksamhet vid behovet av att restaurera våra medeltida borgar och kyrkor under mellankrigstiden! Då vi diskuterat detta hemma med min man, konstaterade han som it-expert, att det förvisso behövs teknik och underverk, men inget har någon point per se, utan det bör finnas innehåll - det kan OCH BÖR t.ex. konstnärer och forskare producera.

Men skall det då vara amatörer som gör så GRATIS eller vad är grejen?! Eller är det så att vi ju inget behöver veta, inget lära barnen - skolvärlden har ju minst sagt åderlåtits också, samtidigt som vuxna äter ökylunch i centrum för 13 euro äter deras barn för 0,50 euro i skolan!! och lärarna har inga resurser för undervsning etc. etc. - utan "fakta" kan ju8 tas från webben. Yeah, right. Inte kan all data bara tas från Wikipedia (som de facto inte är fullt tillförlitlig!) - något måste man helt enkelt VETA själv, annars är det de facto så att den som "gör innovationer" och "kommer med idéer" är som ett barn som leker med vattenfärger. Det fattas djup, rejält, ifall man inget vet om världen så att säga. Och det är det som jag tycker verkar vara fallet med det Aalto-projekt och den resa i nätverkssyfte, som redaktören i HS beskrev. Och det är minsann något att tänka på!! Vi får hoppas att projektet inte var så tunt, verkligen...

Jeanne d'Arc och andra helgon - och helgonbruk

I morse fick jag äran att berätta om Jeanne d'Arc och andra helgon på finländsk tv, i FST5:s Min morgon, på rekommendation av kollegan, docent Charlotta Wolff - så ett varmt tack tillägnas henne, det var nämligen riktigt kul emellan blöjbyten, amning och sittande hemma framför datorn. Kolla Min morgon vid kl. 8:10 ungefär (länken i rubriken). Det var pirrigt och blev ganska många "så att säga", eftersom jag inte är så van att uppträda, men det var verkligen roligt - också att träffa produktionsteamet och höra dem berätta backstage om hur det är att göra Min morgon, och uppleva hur det är att vänta på sin 15 minutes of fame med övriga gäster.

I år är det ungefär 600 år sedan Jungfrun av Orlèans föddes i Domremy i Lorraine, Frankrike - ett land som då åderlåtits av pest och epidemier, den lilla istiden och det så kallade Hundraårskriget. Kronprins Karl hade politiska bekymmer med engelsmännen som ockuperat hans områden och inrikespolitiskt med hertigen av Burgund, som kontrollerade stora delar av norra Frankrike. En ung flicka av folket fick visioner av ärkeängeln Mikael och jungfruhelgonen Margareta och Katarina att rädda Frankrike och monarken. Vid befrielsen av Orlèans infriade hon sitt löfte om seger och började sin väg mot att bli en nationell symbol. På sommaren 1429 kröntes Karl VII till kung i Reims och hon närvar vid ceremonin vid hans sida. Ett år senare tillfångatogs hon av fienden och hon föll i händerna på engelsmännen. År 1431 inleddes rättegången mot henne och hon dömdes till bålet i Rouen som kättare, främst för att hon ansågs perverterad till exempel genom att hon burit manskläder. Hennes aska slängdes i Seine, men hon fick senare återupprättelse - den processen inleddes av Karl VII själv på 1440-talet. År 1920 helgonförklarades hon slutligen, efter att redan i ett drygt sekel brukats som politisk symbol för Frankrike på olika vis, men speciellt inom det militära. Den som vill läsa mer om hennes tid kan bekanta sig exempelvis med docent Hannele Klemettiläs bok "Ritari Siniparta. Gilles de Rais'n tarina" (2005), där jag främst hämtat dessa uppgifter.*

Men vi diskuterade även helgonprocesser och olika helgon överlag, t.ex. Sankt Henrik (vårt lokala skyddshelgon i Finland - hans legend spred nämligen under medeltiden genom gudstjänstlivet och liturgin), Heliga Birgitta och Edith Stein, som numera båda är Europas kvinnliga skyddshelgon sedan 1999 tillsammans med Katarina av Siena. Jungfrun av Orlèans helgonprocess tog nästan 500 år, eftersom hon tycks ha ansetts motstridig som person, men visionären och klostergrunderskan Birgittas helgonprocess var snabbare - endast 18 år efter hennes död blev hon helgonförklarad år 1391.

Och helgonförklaringar sker alltjämnt. Ifjol kanoniserades tre personer, en kvinna och tre män från Spanien respektive Italien, och i höst skall påven helgonförklara sju personer, däribland två kvinnor från USA - en av dem en Mohawk-kvinna som levde på 1600-talet. Förra våren 2011 saligförklarades förre påven, Johannes Paulus II, som avled år 2005, så även han har inlett sin väg mot helgonförklaringen. Helgonen vördas av miljoner världen om och också protestanterna i norr bör förstå deras betydelse, inte minst tack vare våra ekumeniska strävanden, men även som historiska personer som ägnat sitt liv åt det gudomliga, naturligtvis. Och många av dem har haft en viktig politisk betydelse både under sin livstid - till exempel Jeanne d'Arc och Heliga Birgitta - och senare, som symboler.

*Jag skrev en recension på finska av boken år 2006 och här kan även läsas forskaren Susanna Niiranens recension av densamma. Hörde förresten att upplagan är slutsåld, så det lönar sig främst att införskaffa boken på bibliotek.