måndag 31 december 2012

Vintertid

När vi firade vår julmiddag, som vi gjort sedan 2008 då Mikko och jag gifte oss, tillsammans med mommo och mofa, mummu samt Marjatta-täti, gammelmoster Pyre och Antti-setä, ville min pappa plötsligt hålla tal, vilket inte tidigare ingått i traditionen att äta gott och dela ut paket. Han är begåvad på att skriva dikter och har haft det som hobby hela sitt liv, så ingen höjde på ögonbrynen då han läste en dikt om vintern:

Dikt om vintern
Nu är det vinter-tid och mörkt,
Nu faller snön så blid och vacker.
Ett täcke bildar snön,
över björk och lönn.
Nu ser vi natthimlen så mörk,
En gyllen stråle klar,
igenom himlen far.
Den bildar värme,
Varmt och tätt,
För em [sic] liten buske lätt.
Vinden susar och
havet det brusar.
Nu är det faktist [sic]
vinter-tid.
Eva Ahl 8 år
19.1.84.

Men det var en annans dikt. Jag blev mycket förvånad och generad, då det kom fram att det var jag som skrivit dikten - som 8-åring. Visst har jag skrivit sedan dess, men främst någon form av nid-dikter för studentikosa sammanhang, eftersom jag vet mina egna begränsningar. Dikten var dock en konstig fläkt från en lycklig barndom och fylld av nostalgi och sorg så här vid årets slut, gjorde dikten att jag måste reflektera också över mitt eget förflutna - och framtiden. Det förflutna är fyllt av ljus och skuggor, mest av ljus. Hur är det med framtiden, den ovissa? Optimisten vill att den är ljus, men man kan aldrig veta.

Nuet är säkrast, eftersom det just nu - är ljust. Barnen lyser som klara fyrar, Mikko håller handen ifall det skymmer, stipendiet varar ännu i några månader. Ibland lyses himlen upp av en sprakande raket av lycka - då en vän förkovrar sig, en bok utkommer, en idé föds eller tar form, något allmänt gott händer. Det kan vara en stor raket som lyser länge, eller en liten, som slocknar fort, men ändå lyste klar. Också en liten gnista lyser i mörkret - det är väl den tanken som kännetecknar en optimist. Gott nytt år - allt är ännu möjligt, eftersom vi snart skriver 2013!

söndag 30 december 2012

Juligt i Janakkala - på utflykt på makens begäran

Mikko föreslog att vi under julen skulle åka på utflykt med familjen - i likhet med så många gånger förr, för att fotografera något fornminne eller en kyrka och njuta av vårt vackra land. Avgjort: igår åkte vi iväg med barnen mot Tavastland och stannade vid Janakkala, där det var meningen att se kyrkan och sedan gå på vandring i naturen. I närheten ligger nämligen ett kulturlandskap med lång historia: medeltida kyrka, tarandgravfält, fornbogen Hagaborg (Hakoinen) bara som ett exempel. Tyvärr fungerar inte Suomen muinaispoluts sida väl, fastän idén är strålande. Sidorna borde definitivt utvecklas mer, de har enorm potential. Eftersom de är gjorda med flash går det heller inte riktigt att bruka dem i fält i t. ex. en IPad. Ganska fort märkte vi att naturstigen nog är bättre att besöka om sommaren, så vi gav upp försöket att försöka hitta den överlag. Men kyrkan, S:t Lars, var strålande vacker i vinterskrud och decemberljus.

Kölden gjorde att familjen, som tränade att åka skidor på gården samt åkte pulka, snart gav upp och gick tillbaka till värmen och mellanmålet i bilen. Jag lade däremot märke till att det lyste i kyrkan och prövade därför dörren - den var öppen. Organisten tränade bröllopsmarscher i den juliga kyrkan, så jag tog mod till mig och steg in i Herrens hus i Janakkala.

Kyrkan från omkring år 1500 är varm och välkomnande, fastän den på insidan inte längre har kvar sin medeltida skepnad, utan har kalkats vit i ett senare skede. Flera helgonbilder finns dock kvar från medeltiden: två bilder av skyddshelgonet S:t Lars, diakonen Laurentius, som enligt tradition led martyrdöden på ett halster.

Krucifixet hänger numera på sydväggen om altaret och på norrsidan i koret finns S:t Olof, som står som en segrare över hedendomen i form av en drake.

En pilgrim på väg gladdes ytterligare vid åsynen av S:t Jakob iklädd pilgrimsdräkt. Mycket har skrivits om processen att kristna Tavastland och helgonen var uppenbarligen viktiga i detta projekt under senmedeltiden.

Fotona av kyrka och helgon har tagits av undertecknad, så det är fritt fram att bruka dem om du vill. Det lönar sig t. ex. inte att beställa bilder av dessa från Museiverket, ifall du nöjer dig med denna kvalitet. Det är synnerligen dyrt, men dessa får du alltså bruka fritt. Du kan ändå gärna nämna att det fotats av EAW 2012. Som du märker har våra resor även ett syfte: att samla e-bilder av vårt kulturarv, för framtida bruk, i färg dessutom.

Disputation som en dröm!


På lördag 22.12 disputerade magister Jesse Keskiaho vid Helsingfors universitet i allmän historia. På plats i Arppeanum fanns ca 70 personer trots att disputationen ägde rum så strax inför jul. Det lär också ha varit unis sista disputation före årsskiftet - speciellt!

Keskiaho inledde sin lectio kring sitt tema om drömmar, deras tolkning och reception under tidig medeltid, med en referens till S:t Nicolaus, lämpligt vid jul. Keskiaho beskrev kort hur visionen av helgonet i drömmen diskuterades av lärda och hur uppfattningen om helgonen och hur man de facto känner igen dem via symboler så att säga skapades. Änglarna beskrivs i Bibeln, men hur var det med de avlidna? Augustinus och Gregorius uppfattningar presenterades och sedan receptionen och spridningen av uppfattningarna - fascinerande! Mina tankar drogs titt som tätt till de etablerade uppfattningarna under senmedeltiden och helgonen i t ex Birgittas visioner, helgonet i Jöns Buddes dröm etc.

Innan en god diskussion tog vid presenterade opponenten sin syn på avhandlingen - "very fine piece of work!" I diskussionen fick Keskiaho lysa med sin bildning som sig bör, men även svara på knepiga frågor som han säkert kommer att kunna besvara närmare i sin fortsatta forskning om han vill. Vad skulle han bland annat själv ta med sig om han drog mot norr som missionär? Liturgiska böcker, legendsamlingar, evangelierna...

Opponentens slutord var det kortaste jag någonsin hört: leende sammanfattade hon: "a very impressive dissertation!" Instämmer! Grattis Jesse!

lördag 22 december 2012

Birgittinskt i december del 2

På torsdag kväll kom äntligen översättningen av boken Pyhä Birgitta (Otava 2003). Det tog med andra ord bara nio år att få den gjord, dessutom som reviderad non-profit upplaga på 300 ex.
Boken utges vänligen av SSB, vilket är fint! Hoppas den är till glädje för någon! Jag beslöt att dedikera denna översättning åt Professor Päivi Setälä, som fyller 70 år i januari 2013.
Det känns skönt att få boken klar. Som om en era vore slut och en ny äntligen kan börja. Kanske med en ny bok? Vi får väl se...

tisdag 11 december 2012

Birgittinskt december i Helsingfors - del 1

Aktuellt med Birgitta nu? Javisst, fastän jag inte hade anat det då jag började översätta vår nio år gamla bok till svenska i februari - mer om detta dock nästa vecka. Igår kväll arrangerades nämligen en raritet på Riksarkivet i Helsingfors: Medeltida afton. Kollegan, som arbetat och använt arkivet sedan nittiotalet konstaterade att det faktiskt aldrig ordnats något om medeltiden här på snart tjugo år. Fint, att det nu var dags!

Det hela arrangerades synbarligen med kort varsel. Jag hade åtminstone inte sett reklam för evenemanget mer än en vecka innan, men ändå hade så många som kanske ett hundratal personer hittat hit en måndagskväll. Publiken var bekant: både intresserade ur allmänheten, präster och historiker - samma blandade skara frekventerade ju evenemangen även under Birgittajubileet i tiden. Orsaken till att kvällen väckte i varje fall mitt intresse var att ett pressmeddelande från förra veckan påpekade, att moder Tekla i Rom givit en del av Heliga Birgittas ben till arkeologiprofessorn Taavitsainen för undersökning. Det var tydligt att detta var ett sorts tema för den tvärvetenskapligt upplagda kvällen.

Kvällen inleddes med arkivchefen Jussi Nuortevas hälsning. Han verkade även som kvällens ordförande. I sin hälsning hann han ändå kort betona den nya databasen, som jag nämnt tidigare här i bloggen (eftersom John Strömberg förvisade den på Historiedagarna i oktober) med vapen och - sigill, vilket är rentav unikt ännu.

Det första inlägget gjordes av Tuomas Heikkilä, som än en gång presenterade det fantastiska frgamentprojektet vid Nationalbiblioteket och alla de nya rön projektet kommit med. Han inflikade även några ord om framtiden, eftersom projektet nu skall inrikta sig på fragmenten även som föremål, dvs. isotop- och radiokolprover skall analyser etc. Otroligt fascinerande! Och materialet i presentationen är också alldeles utomordentligt vackert att vila ögonen på.

Markus Hiekkanen presenterade sin digra forskning kring Finlands medeltida stenkyrkor och kunde presentera de senaste resultaten i förhållande till en nordeuropeisk kontext. Han indelade kyrkorna i tre "generationer" från de äldsta till de yngsta och den period i mitten, då det byggdes med stenkyrkor inföll ju faktiskt på det rika 1400-talet, då även birgittinerna slog sig ner i Nådendal. Alla kyrkor måste sedan 700-talet innehålla en relik, men endast relikgömman i Föglö har påträffats vid sidan av relikerna i Åbo domkyrka. Också Hiekkanen kunde hälsa från ett pågående projekt: den sorgliga ruinen av stadskyrkan i Viborg undersöks nu och här väntas även nya rön. Fint!

Elina Räsänen presenterade sin forskning kring Sankta Anna, som ju i hög grad var en förebild för Birgitta. Hon tog upp tre föremål med birgittinsk anknytning, däribland en nyligen funnen silverring, där även Annas bild framträder. Det andra exemplet var Kalands altarskåp och det tredje altarbrämet från Hvittis, som troligen gjorts i Vadstena, men tagits med av nunnorna där då de begett sig till Nådendal. Räsänen poängterade att föremål har en enormt viktig kontemplativ betydelse - de är inga konstföremål i sig. Helgonen var närvarande i människornas liv - i en ring, kyrkans altarskåp, en prakttextilie - den lär numera vara i en ny vitrin och kan ses i sin helhet på Nationalmuseum, härligt att höra! Ja, och ringar bar man på olika ställen på fingrarna, även på den mellersta leden! Slutligen var det dags för Jussi-Pekka Taavitsainen att ta vid om det stora forskningsprojektet han dragit gällande medeltida reliker, med utgångspunkt för dem som finns i Åbo domkyrka. De naturvetenskapliga metoderna har varit otroligt fruktbara, men han ville även påminna oss om deras användning och att de är viktiga för katoliker än i denna dag - fint: Pilgrimernas väg till relikerna, röra dem, se dem... Miraklens betydelse sedan 100-talet framåt... Han prsenterade även den sorgliga episoden med S:t Henriks ben, som lyckligtvis slutade väl (det finns nu i altaret i Henrikskatedralen i Ulrikasborg, om man vill ta sig en titt). Projektet är otroligt dyrt - främst dateringarna - men unikt, som pågår just nu! Man kan till och med hitta nya, tex ett nytt relikvarier från inlandet, 1700-t... Otroligt intressant! Man måste bara önska all lycka i framtiden för projektet - vi kommer helt säkert att få höra mycket om detta ännu.

Med andra ord var det en fantastiskt lyckad kväll, som avslutades i en ringlande kö till att se vad som placerats ut i vitrinerna bak i salen: några berömda dokument om bl.a. karelska kvinnofriden - och så, den pyttelilla biten av Birgittas ben i en gyllene ask. Biten, som var bara några millimeter i diameter, vilade på röd sammet och en liten lapp beskrev "S. Birgitta vid.(ua)". Tuomas Heikkilä och jag kände oss på ett vis litet snuvade. Men bitens betydelse är ju att den representerar helheten, pars pro toto, hur liten den än är.

Det roligaste med kvällen var nog ändå att träffa de levande kollegerna och vännerna, byta några hastiga ord om forskningsläget, familjen, det som förenar oss alla - den outgrundliga kärleken till historia. Sist och slutligen är det detta som är poängen i det hela, att medeltidsforskning är en tvärvetenskaplig forskningsgren med projektbetonad form - socialt. Myten om munken som forskar ensam i sin kammare - det gäller åtminstone inte oss!

fredag 23 november 2012

"Personlig utveckling" som produkt - behöver vi detta?

Nu tror jag att jag kommer att få skarp kritik och sura miner, men jag åberopar min rätt att få vara litet kritisk, min rätt att få säga min åsikt, ge uttryck för mina rädslor. Jag hoppas jag nämligen kan bli "omvänd", då jag vet mera, nämligen. Min avsikt är inte att såra, utan diskutera, lätt kritisera, inte skjuta ner. Det handlar idag om att jag fått möjlighet att träffa en "lifecoach", eller en person som håller på att utbilda sig och därför ingår jag i personens praktik så att säga. Det är gratis, fastän det annars är en tjänst man får punga ut kanske ett par hundra euro för i vanliga fall, så jag skall minsann känna mig lyckligt lottad. Eller skall jag...? Särskilt när coachen vill träffa mig på tider som passar henne, inte mig fastän jag är "kund". Nåja, det kanske också bara är ett uttryck för den fenomenalt dåliga servicen vi har i Finland - att det liksom aldrig är "kunden som har rätt" här inte. Nå, jag kan ju alltid låta bli att träffa henne också, eller hur? Skall nu försöka vara mindre skeptisk, men...

Det slog mig nämligen att de som ofta kallar sig "lifecoaches" tycks ha en ekonomisk utbildning i bakfickan, som de sedan kompletterar/t hos en redan etablerad "lifecoach" (om man såg det som en religion/kult kunde utbildaren ses som någon form av guru, redan etablerad, vis man/kvinna inom sitt fält? - slående metafor...) och betalat för. Intressant är att människor alltid har behovet att leda och bli ledda i "personlig utveckling", som det nu kallas - oho! I millennier har ju religioner, och andra 'ismer, visat att det är just så det fungerar. En lärofader delar med sig av sin visdom och människorna vill ha rättesnören av en eller annan form (filosofiska, religiösa) att forma sig och sitt liv med, eller i varje fall försöka. Och det slog mig att man kanske kunde se också min kära Heliga Birgitta som en form av "lifecoach" för kung Magnus Eriksson, eftersom många av de himmelska uppenbarelser hon delade med sig av till honom var just ämnade - för honom. Hon var en kanal för Gud till människorna och kom med nya rättesnören att följa och ta till sig. Om ni vill veta mer - läs vår bok, kanske ni når nya insikter?! :)

Därefter nådde jag insikten om att jag varit en sorts "lifecoach" jag också, redan mycket länge. Jag har skrivit böcker om fenomen som jag velat att någon läser om och tar till sig, når samma insikter som jag. Humanister har i tusentals år verkat så: skrivit texter, romaner, noveller, faktaböcker och velat få folk att nå insikter, kanske till och med erbjudit rättesnören, men åtminstone talat för olika ideologier, eller kritcerat dem. Det enda problemet idag är att allt skall refereras kort på webben, på tv - ingen har tid att läsa ordentligt nu, åtminstone inte ekonomer som ständigt har bråttom att vara - ja, ytliga? Plötsligt verkar det som om de kommer med den perfekta lösningen: de är utbildade för att marknadsföra och produktifiera ting - och ja, det är just det de gjort nu - skapat producenten av viktiga rättesnören, "lifecoachen". Som egentligen kanske inte ens erbjuder några rättesnören, utan mest bara säger om och om igen på olika sätt hur "vi skall sträva till personlig utveckling", "tänka oss starka" och annat - ja, hej vänta litet!! Sedan när har det här alltså blivit ekonomernas specialitet? Och varför måste vi andra nu köpa denna produkt - vi är ju själva också lifecoaches inom våra egna medier? Har de tagit del av det konst och vetenskap och religion producerat på sistone? Jo, "mindfullness", kanske. Anamma, konstnärer har varit "mindfulla" så länge kmänskligheten existerat, de har bara inte kommit med detta trendiga ord och dessutom sålt det dyrt. Vill du bli "mindfull"? Ja, stanna då bara upp en minut och se på något, utforska det i detalj och känn med dina känslor hur det känns. Punkt. Inte behöver man gå långa kurser för det - det är väl att underestimera oss som känslosamma varelser!...

Nåja, ni märker att jag inte är LITET skeptiskt mot detta. Jag försöker skaka av mig min negativa inställning och vara öppen idag. Och jo, det går nog, eftersom jag just nu "skrev av mig" detta. För öppna, känsliga, djupa, det är just det vi humanister är ATTANS bra på. Och vi är omättligt nyfikna, vilket gör att vi tar reda på mer, särskilt om vi är fördomsfulla! Överlag tror jag närmast att cocher kan vara bra INOM en yrkesgrupp. Dvs. ekonomer kunde väl coahca andra ekonomer, medan jag nog hellre vänder mig till en äldre kollega om jag vill ha karriärtips - eller OCKSÅ diskutera livsfilosofi, eftersom en viss typ av människor blir humanister... Men, jag går och träffar coachen idag och hoppas få veta nya saker. Och det sker högst antagligen.

lördag 10 november 2012

På fortbidlning både här och där

En intensiv vecka. På onsdag och torsdag deltog jag igen i närstudiedagar för utbidlning inom kulturtursim. Som vuxenstuderande är utbildningen ytterst pragmatisk och baseras nästan helt på det heltidsarbete man sysslar med. På onsdagen ingick en övning i Helsingfors centrum, där vi skulle skapa ett kulturturismpaket - kul, och tänkvärt. Vad kunde erbjudas utlänningar, vad utomsocknes och vad kunde locka helsingforsarna själva? Och vilka möjliga profiler kan tänkas finnas i frågan om besökare... Intressant. Vår rundvandring inleddes med ett trevligt besök i det nya musikhuset som lär har blivit ett enormt populärt resmål, inte minst på grund av att det är nyhetens behag som lockar. Restaurangchefen visade oss runt och sade också att man mycket väl kunde ordna t. ex. en promotionsmiddag här - bra att lägga på minnet för den som ordnar sådana i framtiden.

På torsdagen fick jag också presentera min bisyssla, näringsidkarskapet (heter det så?), för en grupp vid Universitetet. Det fick mig att tänka litet på vad som varit och vad som är. För mig har det inneburit en god bisyssla, som gjort det lätt att anställa mig och relativt bra har det också varit för mig att årligen vara tvungen att gå igenom det ekonomiska - ypperlig träning att tvingas göra resultaträkningar etc. Lika roligt var det att vid samma tillfälle höra om andra firmor och både gamla och nya strategier och projekt. Förhoppningsvis leder kollegernas preojekt framåt, det lät lovande.

Idag förverkligades den tredje och sista dagen på Åbo landskapsarkiv och de sista timmarna av kursen “Kotiseutuarkisto-osaaja”. Dagens infopaket med övningar drogs av Päivi Niemelä och temat var privatarkiv. Det finns viktiga skillnader i hur man ordnar privata arkiv i förhållande till föreningars arkiv, naturligtvis; det saknas ofta protokoll, men istället finns det biografiskt material. Det är ändå inte lättare att ordna, utan det kan uppkomma svårigheter att skilja mellan personens privata material och offentliga, t. ex brev etc. å tjänstens vägnar. Det var alltså intressant att försöka sig på att ordna ett litet arkiv som träning och avgöra vilka val man måste göra i frågan om skapandet av kategorier och även i frågan om hur materialet skall ordnas överlag.

Överlag var kursen mycket givande och det trevligaste var återigen att träffa nya människor som är intresserade av temat både professionellt och som hobby. Kursen var väl upplagd och det som saknades var endast en genomgång och förslag på hur man skall gå till väga med elektroniskt material. Det är en så omfattande fråga att det skulle kräva en särskild kurs. Övningarna och grupparbetena var en lyckad pedagogisk metod och i anknytning till dem uppkom även god diskussion. Nöjd kunde jag alltså motta mitt fina diplom över ännu en avklarad och allmänbildande kurs. Förhoppningsvis har jag även den nytta av kursen i framtiden, som jag tänkte mig då jag anmälde mig. Jag har ju redan en del erfarenhet av att ordna privata och föreningsarkiv, men det kunde platsa väl med litet goda råd ändå. I vissa fall är det nog även regelrätt att kunna uppvisa någon form av utbildning också. I varje fall behövs kunskaperna senast ifall jag ordnar något släkt- eller familjearkiv, kanske vårt eget.

lördag 3 november 2012

Arkivdag i Åbo del 2

Migrationsminnesmärke på Eriksgatan i Åbo rest 2011. Väckte en del tankar...

Tråkig och trist Allhelgonadag? Icke för den avdankade akademikern! Idag fortsatte utbildningen i hembygdsarkivering här vid Åbo landskapsarkiv, som i övrigt höll stängt – det kändes ganska lyxigt att smyga genom ett tyst Åbo mot en låst arkivbyggnad i morgonstunden. På vägen vandrade jag en bit parallellt med en grupp rikssvenska unga män ledda av en finlandssvensk ung kvinna – jag tjuvlyssnade litet på vad de talade om på Allhelgonadagen kl. 8.30 och det föreföll som om de var på stipendiatresa, eller alltså på besök hos sin vännation. Hjärtat hoppas till i bröstet, för tio år sedan var dylikt ännu mitt liv...

Men idag var det alltså dags att fortsätta på resten av mitt liv och den nuvarande arkivkursen. Nu var det dags att gå igenom mer av det praktiska arbetet under ledning av arkivarien Marita Vallenius. Det bästa under dagen var grupparbetena och de exempel på arkivmaterial vi skulle börja ordn aoch kategorisera – hurra! Detta var verkligen pedagogiskt, eftersom uppgifterna gjorde att den möra hjärnan äntligen började fatta eld och kvistiga frågor I anknytning till det hela kunde diskuteras samt redas ut – fint! Idag behandlade vi förenings- och organisationsarkiv och det var även mycket som var bekant från de praktiska arbetserfarenheter envar av oss hade – de fungerade väl också som exempel i vår diskussion. Efter att igår gått till övernattningen med blandade känslor gick jag idag mot tåget med förväntan – jag ser redan fram emot nästa lördags del 3/3 av kursen som utlovas behandla privatarkiv!

Ett mål har jag redan nått med kursen: jag har lärt känna nya, intressanta människor bland de andra kursdeltagarna. Då jag så ofta sitter hemma med mitt eget material och halvfärdiga texter saknar jag ibland de naturliga forumen för nätverkande som många andra har bara genom att gå in i kafferummet på arbetsplatsen. Dylika kurser är dock perfekta forum för att skapa nya nätverk, eftersom de av naturen är tvärvetenskapliga och kan locka personer ocskå från geografiskt olika håll. Det hjälper inte alltid att googla människor och institutioner – man kan inte alltid lita på webben som källa till alla dem man borde känna, det lättaste sättet är fortfarande att vara i samma rum, helt fysiskt. Det kom fram att en av deltagarna doktorerat om museer och nu arbetade på arkiv. Hon hade tidigare jobbat för Migrationsinstitutet. Det slog mig att jag vandrat förbi där imorse på Eriksgatan och de facto tagit en bild av ett nytt minnesmärke rest där bredvid (se ovan). Minnesmärket var tillägnat emigranter som inte glömt sitt hemland och rest av Toholampi kommun. Hon kunde informera mig om att det var ganska stort jopphejdi kring resandet av minnesmärket (en plakett vid en stig och en tydligt målad milsten, symboliskt – ja) ifjol, 2011. Intressant!

Dessutom fick jag träffa både nya och gamla bekanta från Nådendal och Mynämäki. Med andra ord ser jag nästa vecka fram emot att maila åt dem om gemensamma intressen – för även denna gång konstaterade jag att mitt avhandlingsämne fortsättningsvis är intressant för mig och så många detaljer ännu kan undersökas och kanske till och med publiceras. Härligt – glad helg!

fredag 2 november 2012

På arkivkurs i Åbo del 1

Åbo landskapsarkiv fotat 3.11.2012.

Tillbaka i Åbo detta veckoslut, igen, och på Hostel Turku. Jag rusade med andra ord även nu genom denna stad i höstmörkret, nu mot Åbo landskapsarkiv. Jag anlände prick halv sex då kursen skulle börja med “kaffe”, men fann att alla redan satt sig, chefen börjat tala och jag verkade töntig. Det är effektivt här i Åbo. Om vi skriver “kaffe” i programmet i Helsingfors, inleder man kanske först efter en kvart när alla litet minglat. Nå, jag som försökt vara punktlig förr, tycks alltid vara sen i Åbo – det var jag nästan vid varje session på DM förra veckan också. Och det har jag, hehe, varit även på svunna tiders kongresser – 1995 var Historicus tjejer så sena till semit att vi damp ner rakt i Max Engmans föreläsning – genant, javisst.

Nå, varför är jag då här igen? Arkivverket och Finlands hembygdsförbund ordnar en kurs titulerad “kotiseutuarkisto-osaaja”, dvs. kunnig i hembygdsarkiv, som jag tyckte lät intressant i förhållande till mitt yrke. Jag har ordnat Nationalkommittén för den heliga Birgitta 700-årsjubileum i Finlands arkiv år 2004 (det finns tillgängligt för alla vid Nationalbiblioteket i Helsingfors), och som anställd av Bränn & Bränn deltog jag i att ordna scouterna Spejarnas i Helsingfors arkiv år 2004, Gröna partiets arkiv i Helsingfors år 2005 och några till, men egentligen har jag ingen formell utbildning i hur man ordnar och donerar eller sköter, så att säga bildar ett arkiv. Därför tyckte jag denna kortkurs kunde tjäna väl för att testa hur kunnig jag är i dessa frågor och utöka expertisen. Intensivkurser lämpar sig även väl för vår familjesituation just nu, men mitt främsta mål är – tyvärr, hur kallt det än låter – att få ännu en formell kurs i cv:n. Kursen är inte hellt gratis, men såklart inte heller så dyr att den inte skulle locka intresserade – på plats fanns ett tjugotal respresentanter för museer och föreningar, samt några studeranden – udnertecknad verkar vara den enda närigngsidkaren/stipendieforskaren.

Efter presentationer av arrangörsorganisationernas nyckelpersoner inleddes kvällen med en föreläsning om vad arkiven är och hurdana material som bildar privata arkiv och hembygdsarkiv. Efter en paus fick vi höra om var arkiven bör finnas och – hör och häpna – att de bör vara tillgängliga för forskning. Tankar skenade genast iväg... Mina senaste besökt på Museiverket och kontakt med personalen om arkivet och samlingarna har nog inte varit exempel på tillgänglighet. Varthän försvann hela diskussionen från sekelskfitet 2000 om “tillgänglighet” både för handikappade och helt så där allmänt? Att föremål eller dokument digiteras svarar då inte på de etiska och forskningsmässiga kraven... Landskapsarkivet ingår i Arkivverket och de har naturligtvis en annan policy – deras material är tillsvidare lättare att beställa fram och bruka, till och med reproducera gratis i forskningsssyfte! Våra två föreläsare idag framhöll flera gånger att arkivet inte är värt att bevara ifall det aldrig används – just det! Man borde jämförelsevis få fart på diskussionen om museerna igen angående detta, eftersom jag tror att en del av experterna blivit för närsynta och enbart vill se att museet bevarar föremål, minnen etc. etc., inte gör dem tillgängliga. Nå, saken förklaras ju delvis på brist på resurser. Men, än sen? Desto större orsak att göra något tillgängligt OM någon verkligen vill se det – den person som forskar har ju en orsak till det, t.ex. Det går inte att skylla på brist på pengar och personal och samtidigt påstå att man understöder tillgänglighet – det går inte ihop! Forskarna måste få se material eftersom det är deras jobb, som de fått lön för på ett eller annat vis... Det här kan leda till så allvarliga problem att hej hallå: att en viss historiesyn baserad enbart på tillgänglia källor börjar florera. Helt som om så inte varit redan nu – ett himla sjå med att försöka diskutera vissa gängse synsett på Finlands historia som exempel. Men, tvärtom: myter dekonstrueras med hjälp av icke tidigare brukat material, som nu ligger och dammar i arkivens djup. Nåja, de här tankarna är trösterika (?) att ha i bakfickan medan jag sitter och väntar på att få se föremål jag försökt beställa fram ur Nationalmuseums samlingar... för tre månader sedan...

Dagens teman var alltså intressanta, men väckte nästan mer frågor i en frågvis än vad vi hade tid att få svar på: vad menas till exempel med ett “dokument” (asiakirja)? Hela den definitionen uteblev... Men tur nog kan man alltid ta upp sina fina handböcker om hur man skapar hembygds- och föreningsarkiv och kolla. Summa summarum: ingen dålig dag ändå. Nu ser jag fram emot dag två, imorgon. Kursen påstår sig kunna ge råd om praxis, och det låter förvisso lovande!

söndag 28 oktober 2012

Dies medievales 2012 dag 2 - grande finale

Dag två, igår, av Dies medievales 2012 i Åbo, inleddes klockan 9 med dagens första key note, som hölls av Kaisa Häkkinen, som är filolog (finska). Föredraget berörde Finlands skriftspråks utveckling innan Mikael Agricola - synnerligen intressant, eftersom Häkkinen genast inledde med att dementera många myter om hur "Agricola skapade finskan" och dylika galenskaper som florerade under jubileet 2007. Det förefaller nämligen som om medeltiden i hög grad påverkade finskans utvecklingen inte minst på grund av att en skriftlig kultur kom hit på latin och småningom på svenska. I och med att läsning och skrivning började förekomma (skolor i städerna), finländare reste utomlands för att studera och böcker cirkulerade bör man förstå att samhället i högsta grad var flerspråkigt: finska dialekter, svenska dialekter, latin, lågtyska, samiska, estniska... Så ifall någon till svenskan och samiskan, för att inte tala ryskan, negativt inställd politiker skulle fråga oss forskare, skulle vi med lätthet kunna säga att Finland - hittills - varit ett flerspråkigt land. Och jag måste ju naturligtvis nämna detta här. Historia är nämligen politik. Men för att återgå till Häkkinens föredrag visade hon upp intressanta exempel på hur finskan till och med skrivits under medeltiden, t. ex. i en tysk urkund, där man uppenbart lånade biskop Magnus Tavast: "Mÿnna thachton gernasts puho somen gelen Emijna daijda." Häkkinen ansåg det hänvisade till vad en gäst i Finland kunde säga - dvs. förklara sin okunnighet i finskan. Kuriöst! Med andra ord fick man en bild att Agricolas tryckta verk sist och slutligen var en sorts slutpunkt på en lång utveckling - upplysande!

Förmiddagens sessioner vidtog, varpå jag valde att gå och lyssna till doc. Tuomas M. S. Lehtonens projektgrupps historiker som presenterade sitt projekt och sin forskningsämnen. Lehtonen leder alltså ett projekt på Finlands akademi och i hans grupp ingår tre historiker och tre folklorister: det handlar om den muntliga kulturen i Finland och synen på detsamma (Oral and Literacy Cultures in Medieval and Early Modern Baltic Sea Region). Efter presentationen vidtog hans egentliga tema, dvs. att berätta omen dikt ur Piae cantiones, som vi först stämningsfullt fick lyssna till från webben - praktiskt. Det handlar om sången som beskriver bland annat biskop Henriks martyrium. Lehtonens föredrag har också nyligen utkommit i skriftlig form.

Efter Lehtonen följde doktoranden Linda Kaljundis (Tallinn/Helsingfors), som var en mycket tänkvärd odyssé i 1800-talets estniska historiesyn och skapandet av nationella arkiv. Behovet att forma en nationella historieskrivning, som inte förlitade sig på de tyska krönikorna om Baltikum, var stort och man samlade in folkloristiskt material, arkiverade och utgav det i hopp om att skapa en historieskrivning som betonade ett "prekolonialt" Estland och dess storhet. I fronten stod C. R. Jakobson som på 1860-talet betonade att både folkloristiken och arkeologin måste erbjuda alternativa källor till Henrik av Lettlands krönika. I slutet av 1800-talet var historikerns historiesyn en form av hybrid: man tog hänsyn till folkloristerna, men gjorde även nya översättningar och utgivningar av Henriks krönika och använde även den. Mycket givande! Själv fick jag insikten om att också jag bör granska den tyska historieskrivningen och källutgivningen närmare och utreda hur den påverkat de finska fornforskarna... Och snart får vi säkert höra mer av Kaljundis forskning också!

Sessionens sista föredrag hölls av doktoranden i ekonomisk historia, Ilkka Leskelä, som höll en utomordentlig presentation om sitt forskningsämne. Han hävdar att då skri- och läskunnigheten spred (folkspråk som lågtyska och svenska) påverkade detta även handelns tillväxt på 1300-talet. Leskelä gav många exempel på hur det kunde ha fungerat och det hela verkade faktiskt intressant. Det är även lysande att en humanist/statsvetare vågar ta sig an svåra ekonomiska frågor och synen på deras historia - well done! När Lekseklä doktorera får vi sedan se mer av helheten som han nu endast gav en ytlig inblick i.

Eftermiddagens key note hölls av en annan utländsk guest star, professor Eric Palazzo, konsthistoriker från Poitiers/Los Angeles. Han beskrev utifrån ett manuskript konstens funktion och beskrivning av sinnena. Manuskriptet härstammade från St. Martins kloster i Pyrenéerna och dateras till ca 1100. Vi fick veta att manuskriptets bild, som har två delar - en övre med Kristus Maiestas Domini med Jungfru Maria och St. Martin samt de fyra evangelisterna och en nedre med en bild av en kyrka med knäböjande män och kvinnor och en präst som svänger ett rökelsekar. utgående från kombinationen av olika detaljer med medeltidsfromheten kan vi förstå bilden hänvisa till sinnena: som hör klockorna, känner doften från rökelsekaret och får visionen av Kristus som de vill vidröra. Mycket intressant! Bilden är även apokalyptisk i och för sig, men det uppenbara visandet av en sorts rörelse var intressant att få en denna tolkning.

Efter kaffet, som bjöds på av historiestudenranden i Åbo, var det dags för den sista sessionen jag deltog i, som avslutade konferensen. Doc. Tuomas Heikkilä, även nyutnämnd direktör för IRF (Villa Lante), fick presentera resultaten av sitt fleråriga projekt att gå igenom, undersöka och digitera den medeltida fragmentsamling vid Nationalbiblioteket. Redan under projektets gång kunde flera frukter "plockas" och en diger bok utkom redan för två år sedan. Projektet avslutade i år med en fin utställning vid NB och fantastiskt bra webbsidor om medeltiden också - och dessa förblir förhoppningsvis kvar. Fragmenten är även nu tillgängliga för forskning på ett helt nytt sätt. Samtidigt gav Heikkilä prov på medeltida textfragment och alla de material de arbetat med. Resultaten är verkligen intressanta och man får hoppas att de sipprar ner också till skolböckernas nivå så for som möjligt. För dylika projektresultat BÖR få påverka vår historiesyn. Det verkar som om den litterära kulturen på medeltiden haft olika faser, ungefär enligt följande: 1) böcker har importerats från England, Tyskland, Frankrike etc.; 2) på 1200-talet ökar bokproduktionen i det svenska riket, så att böcker även sprids till den östra rikshalvan; 3) 1300-1400-talet förekommer "inhemsk" kopiering av böcker i Åbo stift och till och med egen litteratur (den tidigaste är redan från 1200-talet, dvs. de äldsta belägget för S:t Henriks liturgi och legend, fastän skrivarna trol. utländska). Böcker producerades främst i Nådendals kloster, vid biskopssätet och i skolorna i Åbo samt i domonikanerkonventet. Summa summarum: då Missale Aboense trycktes 1488, vår fina inkunabel, hade Finland redan en blomstrande medeltida bokkultur.

Sessionens följande föredrag hölls av doktoranden Jesse Keskiaho (som skall doktorera 22.12 - håll utkik!), som talade om dominikanernas bokproduktion i början av 1400-talet, främst i Åbo. Det finns otroligt få källor om själva konventen, men bokproduktionen går att granska eftersom de verkar ha idkat bokproduktion. Genom flera paleografiska metoder går det nämligen att se att många verk går att knyta till ev. samma skrivare och på det sättet härröra sig från en möjlig grupp med skrivarutbildning i Åbo stift.

Nästa presentation hölls av doktoranden Jaakko Tahkokallio, som skall doktorera i början av nästa år. Han talade idag om mässböcker i Åbo stift som Missale Aboenses föregångare vid mitten av 1400-talet. MA påstår att "det fanns få mässböcker", men det är uppenbart en understatement. Från 1400-talet har nästan 400 fragment av mässböcker bevarats och vid en närmare granskning kan man till och med identifiera att de bär likheter som även antyder att dett funnits en grupp skrivare och dekoratörer som arbetat med samma verk - en "skrivarstuga" vid mitten av 1400-talet. Mycket kvarstår dock ännu att forska i - senare tillägg från prästerna: böner etc. som kan ge info om hur verket använts då det varit i församlingens bruk, noterna borde gås igenom etc. Det var ju glädjande på ett sätt att höra, att kommande historikergenerationer ännu kan ha glädje av de digitaliserade fragmenten.

Sessionens sista föredrag - och konferensens - hölls av doktoranden Ville Walta, som jämfört fragmentsamlingen vid Uppsala universitetsbibliotek med den i NB, Helsingfors. På många vis kan man spåra Vadstenabibliotekets historia ur fragmenten såväl som ur de bevarade böckerna. Bland skrivarna har det funnits både bröder och systrar och på många paleografiska vis kan man få ett hum om vilka texter som bär liknande drag och få en uppfattning om deras härstamning. Även i samlingen vid Helsingfors finns många intressanta fragment som tydligt härstammar från biblioteket i Vadstena, t.ex. en del av en text av mystikern Henrik Suso som översatts till fornsvenska. med andra ord är fragmenten ett fungerade bevis på att det är möjligt att undersöka de medeltida klosterbiblioteken.

Och så var DM 2012 över. Och det var lika ljuvligt att se bekanta ansikten, byta nyheter och höra inspirerande föredrag som alltid förr! Tack till arrangörerna, Glossa, SKAS, Åbo universitet och ÅA med först och främst TUCEMEMS, och särskilt då Meri Hienonen och Marika Räsänen - ni gjorde en fantastiskt lyckad konferens! Det var härligt att byta nyheter med kolleger och fantastiskt att få så många aha-upplevelser av föredragen. Och för en person i "Birgittapartiet" var det ju speciellt roligt med så stor fokus på birgittinerna.

lördag 27 oktober 2012

"Birgittinskt" på Dies medievales 2012 - dag 1

I ottan föll snö, och jag begav mig förväntansfullt mot tåget till Åbo och Dies medievales vars program i år nästan kunde påstås varit “birgittinskt” - programmet var mer eller mindre fullspäckat med föredrag relaterat till Birgittaforskningen, vilket var otroligt intressant för mig som medlem av det Päivi Setälä alltid kallade “Birgittapuolue” (B-partiet). Temat för årets konferens tangerade lärdom, läsning etc.

Med nöd och näppe hann jag fram till den inledande föreläsningen av alltid lika sprudlande professorn Outi Merisalo. Hon behandlade ett verk jag hört om förr, De spermate, vilket även fick sin förklaring – Päivi Pahta från Helsingfors har editerat verket på Middle English, nämnde Merisalo – och det var otvivelaktigt Pahtas föreläsningar jag kunde dra mig till minnes i detta avseende. Texten ingår i den medikala sfären och är en intressant inblick i medeltidens lärda värld men de olika manuskripten med kopieringsfel etc. ger även många hänvisningar i hur texten spreds och således kunde påverka detta lärda universum. Merisalo redogjorde för paleografiska detaljer kring verket och dess spridning. Jag vet ingenting om detta forskningsfält och därför är dylika föreläsningar av experter på kongresser otroligt viktiga för allmänbildningen. Och det är ju så otroligt fascinerande! Bara att få se en detalj i ett manuskript i Basel som visar magister Nicolaus ex libris med hans profil!

Den första sessionen jag åhörde denna gång handlade om Jöns Budde. Kristina Nikula redogjorde för frågorna kring Buddes språk, forskningshistorien kring dessa frågor och om sina egna slutsatser till detta. Kanske Budde inte alls härstammar från Österbotten utan är anknuten till ätterna Ille och Renhuvud – eller kanske inte? I alla fall stack Nikula hål på en del sega myter om dessa antaganden och vi får hoppas att vi snart får nya teser kring detta. Sessionens andra föredrag hölls av doktoranden i filologi Mikko Kauko. På ett tydligt sätt redogjordes om Buddes språk, latin och klassiska bildning och hur de utkom till synes iI hans mer eller mindre poetiska översättningar. Kauko tyckte det är uppenbart att inslag av kanslistil ger vid handen att Budde kanske hade en bildad bakgrund och också rentav ett helt liv som föregick hans tid som klosterbroder. Latinet inte, såklart, att Budde inte skulle ha varit en mycket välutbildad man. I hans texter finns ett av de äldsta försöken att skriva hexameter på svenska, bara för att nämna att han ändå är både viktig och intressant.

Sessionens sista föredrag behandlade inte längre Budde, utan systrarna i Syon Abbey, men teol.mag, doktoranden Leena Enqvists föredrag lämpade sig väl mer än väl här. Boklärdheten bör ses som viktig I frågan om nunnorna, eftersom den verkar ha varit en del av den spirituella statusen – boken sågs som Guds väg att tala till människorna. Enligt Enqvist är det uppenbart att nunnorna läste högt, men även för sig själv. Vid en granskning av materialet från syon Abbey, framkommer pikanta detaljer. I The Mirror of Our Lady finns råd för läsning, som kan sprida ljus över detta: man skulle välja vad man läste, läsa det med rätt inställning, förstå vad man läste och ha klart för sig vilka motiv man hade för läsning samt ta reda på vad bokens syften var – och ifall man inte förstod detta, skulle man fråga om råd. Dessa råd syftar tydligen på att nunnorna även läste för sig själv. Men mer om detta får vi säkert höra även i framtiden, när Enqvists forskning framskrider.

Eftermiddagens key note hölls av Roger Andersson från Riksarkivet i Stockholm – han leder nämligen ett stort projekt: en nyutgåva av Birgittas uppenbarelser på fornsvenska. Han gjorde en mycket bra presentation av källutgivningens historia i Sverige och de olika skolorna inom filologin som berör källutgivningens principer: bör utgåvan vara monotypisk och välja bara en enda handskrift som grund och sedan utge den som den är så att säga, eller bör den vara syntetisk, baseras sig på olika förlagor, som först utreds paleografiskt och kodikologiskt varefter man strävar till att fånga den, egentligen försvunna, ursprungliga texten. I Birgittas fall är det den fornsvenska text och kanske skrev, kanske dikterade – alltså den kanske till och med måste ses som muntlig. Andersson strävar att följa detta syntetiska synsätt, fastän det även kritiserats från och till. Han tycker också att man kunde backa litet och inte låta “kärleken” till en viss handskrift skymma kärleken till den bakomliggande texten, vilket ju är ganska provokativt, tillade han.

Följande session jag deltog i handlade om krönikor, men även historiografi. Tiago Joãno Queimada de Silva höll ett intressant föredrag om krönikor I Portugal, som började produceras I klostern på 1100-talet – under tiden för den så kallade Reconquistan och därav starkt bundna till de politiska strömningarna, då de behandlade Portugals historia. Hovet hade ett behov av att skapa dylika krönikor mot Castilla y Léon (kastiljenarna) under 1200-talet. Aristokraterna vill även allmänt skapa genealogiska krönikor för att stärka sin hegemoni. Krönikorna hade en stor spridning och på 1400- och 1500-talet innehöll de en starkt politisk, mystifierad bild av Portugals kungahus. Dessa har ännu inte undersökts I någon högre grad, menade forskaren, vilket ju lät mycket lovande.

Följande föredrag hölls av Miika Kuha från Jyväskylä, som jämförde två venetianska krönikor av vilka den enas skapare är känd, Benintendi dé Ravagni, som hade nära kontakt med Petrarca på 1300-talet. Det finns två versioner bevarade av denna krönika som skapades för dogen och det har dessutom antagits att Ravagni kunde ha skrivit även en annan krönika. Kuha kunde dock, efter att ha demonstrerat sina jämförelser, konstatera att dessa krönikor inte kunde ha varit skrivna av samma person. Det gick med andra ord inte att lägga till ännu ett verk i Ravagnis cv denna gång.

Sessionens nästa föredrag hölls av doktor Mari Isoaho som för tillfället verkar i Helsingfors universitets forskarkollegium. Hon berättade om de östliga krönikorna och främst om en krönika hon kallade “primär” och dess bild såväl av Rus som av deras härskare, närmast Svetopold Mikael, som var sin beskyddare, ärkeängeln Mikaels, namne. Kristendomen var bokens religion även i Östeuropa och mot detta framställdes stäppens folk som “hedningar”, som besegrades genom ärkeängeln försorg. I krönikan hade texterna apokalyptiska drag och hänvisade till den siste härskaren Mikael etc. Idén var nomen est omen och Mikaels namne skulle ju slå hedningarna, med hjälp av de himmelska härskarorna. Ett bra föredrag och mycket bildande, eftersom det verkade som en utomordentlig motvikt till de tidigare föredragen förankrade i den västeuropeiska bokkulturen.

Men det var sessionens sista föredrag jag själv personligen såg mest fram emot: kollegan inom medievalism, doktoranden Heta Alis (Åbo univ.) föredrag om 1800-talsuppfattningarna av krönikören, Gregorius den store från merovingernas hov. De franska historikerna kunde nämligen inte kringgå Gregorius bok om kung Clovis etc. då de ämnade skapa nationens historia eftersom Gregorius har få rivaler och dessutom sågs som en kollega i en annan tid. Detta kollegiala förhållningssätt till den 1300 år tidigare verkande Gregorius påverkade historikerna. Han kritiserades som “naiv” p.g.a. sin mirakeltro etc. - på ett vis togs han ur sin tidigmedeltida kontext till 1800-talet i detta avseende. Beundrade 1800-talshistorikerna även Clovis som den “förste merovingern” också tack vare att de tog intryck av Gregorius? Det verkar som Gregorius inte enbart sågs som en källa, utan alltså, en kollega. Det kommer att bli intressant att höra vad mer Ali kommer fram till gällande den franska historieskrivningens syn på merovingerna, eftersom redan detta lät mycket lovande och intressant.

Den första seminariedagen avslutades med en mycket givande paneldebatt, som berörde temat den “Nya medeltiden”, som även är någon form av projekt eller nätverk – det framkom inte riktigt tydlig vad, men det kommer vi säkert att få höra mera om framöver. I panelen satt prof. Jukka Korpela (Östra Finlands universitet), doc. Tuomas Heikkilä (Helsingfors universitet), Nina Lepokorpi (Åbo museum) och som ordförande verkade doc. Marko Lamberg (Åbo Akademi). Först presenterade panelen sig själv och sina idéer och tankar om många viktiga frågor av idag, och främst steg återigen frågan om hur vi skall kunna samarbeta mellan de olika disciplinerna för medeltidsforskning och hur vi skall lösa frågorna kring popularisering. Heikkilä hade utomordentliga goda kommentarer, men jag antar att hans optimistiska inställning påverkar här: fastän forskarna utsätts för nya krav, måste vi ha kvar något från den traditionella forskningens dagar – källkritiken och ett öppet sinne. Väl sagt! Det öppna sinnet just leder till nya modiga frågor, nya modiga tag och nya modiga tolkningar, vill jag tillägga. Korpela betonade vikten av att vi lägger oss aktivt I hurdan historiebilden och historieuppfattningarna är och tar vår plats som experter här – annars fortsätter gamla syner och föråldrade tankar att florera och påverka samhället. I museerna fanns länge en motstridig syn på popularisering, men den nya museipedagogiken har brutit många barriärer. Inte minst den förnyade Agricola-webben kommer säkert att påverka oss och vårt förhållande till den breda allmänheten – får man hoppas. Men en del kommentarer underströk även de problem som finns inom den akademiska världen – att det fortfarande inte finns professurer I medeltidshistoria och historisk arkeologi, bara för att nämna några exempel. Så sant! Museiverket gör heller ingen forskning längre, påpekade en frustrerad forskare, utan skriver “viranomaistyöstä tukevia selvityksiä” i en allt mer byråkratisk miljö. Det är skrämmande att höra hur dylika koncept skapas och själva språket stöder den byrkåkratiserande trenden – huj! Diskussionen var mycket givande, men kvällens middag kallade – vi blev dock lovade att få fortsatt debatt senast i januari 2013 på Vetenskapsdagarna i Helsingfors. Fint!

Kvällen avslutades på Aboa vetus, där vi först fick vara med om en högtidlig sak – nämligen utdelningen av 2012-års hedersomnämnande, “Den ljusa medeltiden”. Årets pris gick till doc. Tuomas Heikkilä som med sina forskningar om Sankt Henrik och de medeltida fragmenten i UB:s samlingar, verkligen påverkat – belyst – synen på Finlands medeltid i positiv riktning. Utmärkt! Det var en glädjens dag för Heikkilä, eftersom han även utnämnts till IRF:s chef för de kommande åren, dvs. får se fram emot Villa Lante. Härligt!

När vi gick mot middagsplatsen exploderade plötsligt himlen I ett fyrverkeri – var det Dies medievales till ära!? Nej, det var strömmingsmarknadens – men inte mindre kunde vi medeltidsforskare också få njuta av skönheten som lyste upp mörkret lika starkt som paneldebatten som nyss avslutats. Middagen som avslutade kvällen erbjöd fina möten och god diskussion. När jag pulsade mot hostel Turku i snön slogs jag av en liten nostalgitripp: jag drog mig till minnes Turku urdur 1995 om hösten, då vi även hörde fördrag i Åbo unis auditorium och till och med bodde på samma hostel jag nu bokat rum på. Och hur jag älskade historia då, och hur jag älskar det ännu, efter 17 år i branschen. En sådan här dag får mig att innerligt önska att åren blir fler. Åtminstone morgondagen låg ännu framför mig.

fredag 26 oktober 2012

Vetenskapshistorisk dag i Helsingfors

Det var otroligt fint att docent Timo Salminen arrangerade en session om de antikvariska forskarnas nätverk inför Finska Historiska sällskapets kongress “Historiedagarna” i Helsingfors, annars hade det varit klent med mina muntliga föredrag i år. Fastän konferensföredrag eller “papers” inte uppskattas lika högt som artiklar är det i varje fall viktigt att minst en gång om året “rapportera” om forskningen, fastän publiken kan vara ganska begränsad anser jag. Före vår session hann jag dock åhöra två intressanta föredrag om historiografi i Storbritanninen: doktor Elise Garritzen, som nyligen pribelönts vid HU för sin doktorsavhandling från ifjol om historikerna Henry Biaudet och Liisi Karttunen, föreläste om historikers förord till verken under den viktorianska tiden, och doktor Lucy Turner Voakes föreläste om historikern G. M. Trevelyans historiesyn.

I Garritzens föredrag framkom att det de facto inte forskats särskilt mycket i verkens förord överlag, trots att hsitorikerna där ofta framförde åsikter, som kunde påverka kritiken av verken. I förordens ville man övertyga läsaren om verkets betydelse och stilmässigt följde man romantikens uttryckssätt trots att man ville framhäva att verken var vetenskapliga. Mycket annat som angår historikernas självbild framkommer även ur förorden – de brittiska historikerna ville tydligt vara offentliga personer. Den tyska traditionen framhävde metodernas vikt, men britterna gjorde det inte i samma mån – de satsade mer på själva narrativet. Härmed fick vi en kort inblick i betydelsen av hsitoriografisk diskussion, igen. Det skall bli intressant att höra mer om detta och Garritzens historiografiska postdocforskning i fortsättningen.

Lucy Turner Voakes talade relativt fort, så det var ibland svårt för en fintollo att hänga med i svängarna, men hennes föredrag var inte desto mindre intressant. Hon beskrev slutet av den viktorianska tiden och hsitorikernas brytning och förhållning till traditionen att se historien ur ett kristet, västerländsk perspektiv. Enligt 1800-talets uppfattning inom brittisk hsitorieskrivning skulle historia vara en moraliskt uppĺyftande vetenskap. Turner Voakes case behandlade Trevelyan, som verkade i Cambridge, och var agnostiker. Även I hans historiesyn fanns dock element av religiositet – han ansåg attt historievetenskapen inte var materiell, utan krävde någon form av “spirituell” förståelse. Även han betonade så sent som I början av 1900-talet att historien har en moralisk roll, vars värsta fel kan vara att påstå något vara “sannt” eller “definitivt”. I sin essä om metod använde han friskt religiösa metaforer, vilket var mycket provokativt. Men problemet att släånga av sig den viktorianska historieskrivningens mantel kvarstod länge, påpekade Turner Voakes, som för tillfället är finansierad postdocforskare av Koneen säätiö.

Nästa session jag deltog i behandlade således den antikvariska forskningens nätverk, under ledning av doc. Markus Hiekkanen. Första föredraget var mitt eget, där jag talade om nätverken jag undersökt i förhållandet till forskningen av Heliga Birgitta, birgittinerna och klostret I Nådendal. Jag kunde kasta in ett par sidor nytt stoff – en kort brevväxling mellan sven Stolpe och Jarl Gallén jag letat fram i helsingfors respektive Uppsala – detta skall jag ytterligare utveckla litet ännu i år, hoppas jag. Efter mitt papper höll Timo Salminen föredrag om sin egen senaste forskning kring de finländska arkeologernas (förhistoria) nätverk mot öst och väst – mycket intressant! Ur en arkeologihistorisk synvinkel har Salminen, i likhet med undertecknad, gått igenom olika privata brevsamlingar, där forskarna både diskuterar fakta och teorier, men även mer personliga synvinklar och tolkningar. Hans case behandlade A. M. Tallgren, Aare Äyräpää och C. A. Nordman – ytterst intressant. Viktiga ställen där arkeologer träffades var kongresserna, men vissa höll kontakt mer aktivt och träffades också privat. Sessionens sista föredrag hölls av doktor Leena Valkeapää, som för tillfälelt håller på att avsluta en enorm insats – en biografi om Emil Nervander (1840-1914). Hon kunde konstatera att det intressanta med Nervander var att han hade ett enormt nätverk i Finland, men inte många utlandskontakter, åtmistone i skenet av det bevarade arkivmaterialet. Det förefaller som om hans åsikt var, att det fanns mycekt outforskat i Finland som måste undersökas (de hsitoriska lämingarna, kyrkorna etc.) i Finska fornminnesföreningens regi. Valkeapää påpekade att Sixten Ringbom 81986) ansett att Nervander tillhörde den “romantiska antikvarianismen”, men hon har en del kritik mot denna uppfattning. Och jag håller med! I samma bok, under samma rubrik, finns nämligen även K. A. Bomansson, som i brev, yttranden, hänvisningar etc. starkt framhåller att han är – och bör de facto uppfattas som – vetenskapsman, enligt sin tids premisser. De utforskade blanco områden under sin tid – arkeologiskt och konsthistoriskt, de var pionjärer, inte “antikvariska” samlare eller – typ brittisk – elit som forskade för ros skull.

Den sista sessionen jag hann höra innan jag rusade vidare var om digital historia. Tapio Onnela presenterade webbsidorna för Agricola-nätet, som har förnyats, dock med hänsyn till gamla goda lösningar. Wiki-lösningarna var glädjande och vi får se hur debattforumet etc. artar sig – det är nämligen nyhets- och debattforumet som är webbplatsens mest besökta. Snart inleds även ett närmare samarbete med Historiallinen Aikakauskirja. De önskar även att Agricola får bli en portal även för andra humanister än historikerna – låter lovande, vi får väl se! Efter Agricola-presentationen hann jag också höra doc. John Strömgård från riksarkivet, som berättade om ett stort digital projetk – Europeana heraldica, mycket intressant! Riksarkivet är ju officiellt även heraldikens ämbetsverk och trots att heraldik är en liten vetenskapsgren, är det viktigt. Ett digert arbete har utförts här och det var fint att höra att utvecklandet fortsätter – just nu finns här kommunvapen och – sigill! Dettta material är unik och Strömberg lekte med tanken att det kanske borde införas som 3D, vi får väl se hur det förlöper. Gällande databasens namn påpekade han att “Europeana” innehåller en förbehållning – Norden, vars material finns här, ingår ju i detta, men tanken är “nomen est omen”, dvs. att även mellaneuropeiska material kunde läggas till. Men redan Norden är well done!

Efter en vetenskapshistoriskt mycket intressant seminariedag spurtade jag vidare till ännu ett intressant evenamng före kvällssolen gick ner – Helsingfors universitets alumner, och närmare bestämt HYMY:s (Helsingfors universitetsmusei vänner) besök i den nyöppnade utställningen i Observatoriet. Och spurten var värd det – huset var ju från 1834-2009 “stängd”, dvs. hyste universitetets astronomiska institution, men sedan denna flyttade med de andra naturvetarna till Gumtäckt, föddes tanken på att göra om detta till ett museum. Ursa verkar naturligtvis även i byggnaden och deras bibliotek var en skön syn för trötta ögon. Tillställningen inleddes dock av museichefen Sten Björkman, som i korthet presenterade omvandlingen av huset till museum. Meningen var att hinna öppna, trots diverse föreseningar, under Helsingfors 200-årsjubileum som huvudstad – och det lyckades. Målgruppen är främst skolelever, som via utställningen skall få chans att bekanta sig med både byggnaden och astronomin som vetenskap – i januari är det meningen att de första eleverna skall få skräddarsydd museipedagogik inom ämnet – fint! Efter en kort alumnihälsning av doktoranden Arto Aniluoto, vidtog astronomen Päivi Harjunpää (som även presenterade den nya utställningen i senaste vecka i Tähdet ja avaruus), som framhöll att utställningens mål är att presentera astronomi men även naturvetenskaper överlag – hon önskar att det hela kunde erbjuda aha-upplevelser.

Efter denna inledningen vidtog en rundvandring i själva byggnaden och utställningen. Små grå infotavlor i varje rum presenterade själva byggnadens historia och jag upplevde en egen aha-stund: i husets norra sida fanns professorns bostad! Och ganska länge, de facto – foton från prof. Donners tid visade ganska gemytliga gemak minsann. Utställningen i sig var också fint uppbyggd och inleddes med vårt stjänsystem och vår plats där – hur natthimlen ser ut under olika tider på året och varför vi har stjärntecken – pedagogiskt lyckat. Man kan även se vad man väger på olika planeter eller på månen och till och med vidröra en riktig meteorit. I följande rum fanns en presentation av galaxer och just nu hänger här bilder ur ESO:s 50-åriga historia, och då menar jag inte studentnationen, så klart, som Aniluoto och jag kunde skrocka åt. Det var även fascinerande att se de olika teleskopen på sina granitpiedestaler och hur taket designats för att kunna öppnas mot himlen – teleskopet med divan för astronomernas bekvämlighet var något av en höjdare. Likaså det fina teleskopet en av rotundarummen. En detalj kunde tänkas avspegla tidens gång – här fanns en klocka som länge visade Finlands “officiella” tid. Den har nu stannat. Men det här museet är ändå ingen tidskapsel, utan presenterar en dynamisk syn på astronomin, inklusive dess historia. Plus i boken och en tervlig final på denna dag i vetenskapens tecken!

lördag 20 oktober 2012

Vad händer 21.12.2012? - Mayor i Helsingfors!

Ponnyn fick också besöka Didrichsens idag.

Om vi skall tro den fina utställningen Maya IIIDidrichsens konstmuseum i Helsingfors: ingenting. Och Didrichsen håller hoppfullt utställningen öppen till april 2013, så vi får väl lov att tro dem. Med säkerhet vet man då inte varför det är så här att en av deras kalendrar slutar vid midvintersolståndet 2012, påstår utställningen. Det framkommer nämligen här att mayorna hade ett antal olika kalendrar och att MINNAS överlag var mycket viktigt för dem: när kungen gjorde det ena, dräpte de andra, reste minnesstenar (!)... Det var också ytterst viktigt att minnas de döda - lämpligt och väl så här inför Halloween (och Allhelgona, ifall man ser mer traditionellt på saken). Utställningen erbjuder med andra ord något att tänka på för en historiker som forskar i minneskultur och minnesplatser...

Utställningen är lämplig året 2012 och de på webben surrande myterna kring världens undergång till ära, men utgör även en fortsättning på de tidigare utställningarna som jag haft glädjen att se redan för många år sedan. Tyvärr missade jag doc. Kettunen, som är expert, och guidade Historiska föreningen i utställningen härom veckan. Utställningen hade förvisso öppnat sig mer i form av en guidning. De tycks ordna sådana på svenska på söndagar klockan 12, enligt webbsidan, så det kanske kan rekommenderas, snarare än ett fritt irrande omkring, som jag gjorde. I nedre våningen är det litet mer skrämmande ting: ifall man tar barn med är det värt att notera, men i en trygg vuxen närvaro tedde de sig närmast spännande. Allt behövde jag dock inte särskilt lyfta fram för dem, det lönar sig att sålla litet.

Jag fascineras varje gång av den fantastiska, polychroma keramiken och också denna utställning hade många vackra föremål att erbjuda. Utställningen var uppbyggd för att presentera mayornas världsbild och den lyckades ganska väl. I nedre våningen låg naturligtvis underjorden, vattnet dit alla avlidna färdar. I vitrinerna fanns mycket spännande fynd och även rörande: det lilla fosterskelettet, bara för att nämna några. Vad fanns också dolt i den lilla stenkistan som påträffats i en av de heliga grottorna? Några dokument? Om världens undergång?...Den konstiga kaninhjälten, som spelar spratt på två vaser, var till exempel mycket intressant - varför en kanin? Utställningen väckte alltså en hel del frågor, som endast kan få svar genom att man närmare granskar mayorna och vad som skrivits om dem. En snabbtitt på fotoutställningen om dagens mayor var också tankeväckande - se dem båda!

fredag 19 oktober 2012

"Brevens framtid" - och arkivens?

Seminariedag igen - denna gång på ett intressant seminarium arrangerat av Suomalaisen kirjallisuuden seura (SKS, dvs. Finska litteratursällskapet) och Svenska Litteratursällskapet (SLS) i stora festsalen i SKS-huset vid Regeringsgatan. temat var brev och privatarkiv - strålande, det är ett mycket aktuellt ämne att diskutera, faktiskt! Förmiddagen inleddes å arrangörernas vägnar av Mikael Korhonen och Ulla-Maija Peltonen, som betonade vikten av ett tvåspråkigt seminarium och samarbete olika organisationer emellan - ett tema som återkomma i många av föredragen under dagens lopp. Samtidigt slängde de ut några frågor om brevens framtid: är det slut på handskrivna brev? är det enbart en hobby numera? Det elektroniska materialet är vår tids grej, så frågorna berör mycket starkt även hur nutida material bevaras. Breven återfinns i privata arkiv och kan genom att ges kontext och funktioner bli viktiga nycklar till det förflutna. Det finns dock etiska aspekter länkade till detta, vilket är så en så omfattande sak att det borde få ett eget seminarium - instämmer!

Avsikten var alltså att dryfta både brevens roll som källor för vår historia som hur nutida brev, digitalt material som e-post, kan definieras och bör bevaras. Jag hade gärna diskutera det noggrannare ur historieforskningens synvinkel och ägnat en hel extra dag åt att bara diskutera arkivsynpunkter och aspekter på det digitala materialets framtid, men det var fint i varje fall att SKS och SLS vill visa sig som organisationer som följer samhällsdebatten genom att ta med frågorna kring digitaliseringen av arkiven etc.

Seminariets internationella gäst var fil.lic Ingrid Svensson från Kungliga biblioteket i Stockholm, Sveriges nationalbibliotek. Hon höll ett rikt föredrag om privata arkiv på KB och samtidigt målade hon skickligt upp en bit idéhistoria och arkivhistoria, eller KB:s historia om man vill se det så. Hon inledde med ett citat från 1924, där man oroade sig för att skrivandet av brev skulle degenerera i.o.m. att telefon tagits i bruk, i en ny hektisk värld fylld med ny teknik och nya fortskaffningsmedel som spårvagnar, bilar, tåg... Idag står vi inför dylika tankar igen, kanske med mer betoningen på hoten från teknikens sida. Svensson började klassiskt sitt föredrag med att presentera exempel på äldre material, här drottning Kristinas brev från 1600-talet. Det är brev som avtal, nyheter, officiella saker. men Svensson betonade även betydelsen av brev, som berörde vetenskaperna - ett exempel var N. A. Granius brev från Prag, där han 1610 redogjorde till Sverige om Galileis upptäckter. Det egentliga "brevets århundrade" var sedan 1700-talet, med fina exempel på offentliga korrespondenter från Paris till svenska hovet, Bellmans utsökta brev till sina vänner, KB:s Gjörwell som skapade en diskussion mellan Sverige och världen i form av brevväxling. Det är rena guldgruvan för en idéhistoriker minsann. På 1800-talet sker stora förändringar - postanstalter, ångbåtar, diligenser, järnvågen från 1850-talet förändrar själva postväsendet och brev blir både billigare och lättare att sända och motta. pappersindustrin gör att materialet även blir billigare och lätt att få. Allmän folkskola gör också att skribenterna och läsarna blir fler. Rivaler uppstår däremot i slutet av seklet: telefonen och telegrafen. August Strindberg är en av Sveriges största brevskrivare vid denna tid - han arbetade ju även vid KB och hans samling är en av deras största.

Svenssons föredrag betonade hur man med hjälp av brev kan formulera ny kunskap, som kan baseras i de källor som av olika anledning bevarats i brevsamlingarna. Selma Lagerlöfs samling är flitigt använd på KB - och enorm: fler tiotals tusen brev och 17 000 brevskrivare. Det är bara Astrid Lindgren samling som är större. Många nya aspekter kan fås ur dessa: förhållandet till förlagen, författarna som opinionsbildare och vad som helst - "mängder av avhandlingar som bara ligger och väntar", konstaterade Svensson. I slutet av sitt föredrag ville hon ännu lyfta fram vilka projekt som pågår i Norden då det gäller bevarande av författarbloggar och digitalt material - hon föreslog ett nordiskt samarbete för att kunna förverkliga dylikt i större och mer omfattande skala. Väl tänkt!

SLS håller som bäst på att samla in material som författarbloggar (jag fick nyss ett brev på posten rörande detta, eftersom jag gjort en kommentar på en författares bloggtext och man ville arkivera det hela!), men det vore säkert mycket gott att samarbeta med de andra nordiska ländernas institutioner här.

I professor Kirsti Vainio-Korhonens föredrag behandlades exempel på två privata arkiv med brev och annat material av mycket personlig karaktär, som ändå givit en massa viktiga poänger till synen på Finlands historia under en 100 år lång epok. Särskilt intressant är Vainio-Korhonens forskning eftersom den rör en kvinnlig synvinkel och många myter om 1800-talskvinnan kunnat dementeras genom hennes granskning av privata brev, dagböcker, skolhäften och ekonomiska papper. Strålande! Vainio-Korhonen har med några andra nyligen även utkommit med ett digert verk om brev, som diskuterar brev som källor och lyfter fram även etiska aspekter på bruket av dem. Idag lyfte Vainio-Korhonen fram sin forskning kring Sophie Creutz och sin nyutkomna bok om Sophie Creutz' dotterdotter Sofie Munsterhjelm. Materialet till den senare boken fick hon faktiskt genom att hon blev uppringd av släkten - en fantastisk berättelse i sig! Här kunde man i det oändliga diskutera vidare på hur synen på Finlands historia kunde och borde revideras genom att granska dylika fall som dessa två kvinnors liv, eftersom historien (och också arkiven byggts) utifrån viljan att skapa nationen Finland, alltför länge. Fastän det rör sig om två kvinnor från eliten har denna typ av studier enormt mycket att ge: helt andra röster får höras om en tid än de som hittills varit tongivande via officiella, statliga samlingar etc.

Efter lunchen fick vi njuta av etnologen och doktoranden Sonja Hagelstam (ÅA), som berättade om sitt avhandlingsprojekt om krigstida brev och brevskrivande - mycket intressant. Hennes forskning berör fyra samlingar av brev till och från fronten (fortsättningskriget), som insamlade på 1960- och 1970-talet. Hon kallar krigen för "brevskrivandet sista guldålder", eftersom det då just inte fanns andra sätt att kommunicera mellan männen i kriget och familjemedlemmarna på hemmafronten. Och det ÄR betydande, eftersom det under krigen sändes över 1 miljard brevförsändelser inalles - wow! Det unika är även att ALLA samhällsgrupper skrev och läste dessa brev. Enligt Hagelstam var brevskrivandet något som förväntades av en, för att hålla humöret och stridsmoral uppe - materialet visar dock att man inte alltid kunde motsvara dessa förväntningar utan att klaga. För både männen och deras familj var breven terapeutiska överlevnadsverktyg, vars roll som livstecken var ytterst viktiga. Fältposten organiserades effektivt och försändelserna blev billiga eller till och med gratis, varför de gick tämligen fort - i Finland var det geografiska avståndet till fronten även kort (jfr. USA).

Det intressanta med det krigstida brevmaterialet är även att det kommit till under en så begränsad tidsperiod: från det att männen ger sig av tills dess att det avbryts abrupt med att de hemförlovas eller stupar. Breven är unika källor till vardagen, som kanske respondenterna senare glömt bort i intervjuer eller memoarer. Slutligen ville Hagelstam ännu påpeka att hon faktiskt frågat om hur soldaterna i Afganistan skriver brev idag och de hade meddelat att de nog ännu gör det, men mest ringer de och använder e-post eller sociala medier - det kommer nog att innebära att vi vet en hel del mindre om senare krig än fortsättningskriget... Det finns också många etiska aspekter på dylikt material: Hagelstam har ständig kontakt med släktingarna till brevsamlingarnas personer. Hon låter dem även till och med läsa igenom sina aritkelmanuskript etc.

Efter Hagelstams inlägg var det dags att förskjuta seminariet mot diskussionen av bevarandet av elektroniskt material. Professor Jaakko Suominen (TY) frågade sig om bitthimlen är historikernas helvete, dvs. om hur vi skall arkivera och bevara materialet i t. ex. de sociala medierna. Tyvärr är det alltså frågan om en ganska historielöst tekonologiskt-ekonomiskt system som driver nya funktioner framåt på webben och därför borde t. ex. sidor på Facebook kanske dokumenteras som videoklipp, tyckte han. Webben är trots allt fyllt med "minnesmaskiner" och metaforik kring bevarandet - på bloggen finns ju ett "bloggarkiv" med gamla inlägg, FB har nyligen introducerat sidorna i formen "social tidslinje", där man till och med kan lägga in händelser i sin egen historia som skett före man gick med i detta sociala nätverk. Problemet som ännu borde lösas är hur man skall kunna arkivera och bevara de sociala nätverkens kommunikativa karaktär. Då man skapar digitala arkiv borde man kanske helt spränga ramarna och inte alls bygga upp arkiven som "traditionella" minnesorganisatoner, utan se att "digiarkiv inte är arkiv, utan digiarkiv. Detta borde antagligen dryftas ännu många, många gånger, men det var bra att få tag i tråden redan idag.

Innan jag avlägsnade mig för dagen hörde jag ännu forskaren och doktoranden Outi Hupaniittus föredrag om den utredning hon var med om att göra och rapportera om ifjol: om forskarnas röst och de digitala materialen, som finns att läsa också i elektronisk form. Förfrågningen riktade sig både till minnesorganisationer och till dem som brukar dem. det finns ännu inte så mycket material att tillgå digitalt, men situationen förändras hela tiden numera - digitalt material har kommit för att stanna och brukas mycket. Till exempel privata arkiv har naturligtvis ännu inte digiteras i någon omfattande mån, utan främst statliga arkiv och större helheter så som kyrkböckerna - detta är dock en bra sak. Enligt undersökning tyckte användarna av tjänsterna även det, men kommunikationen mellan minnesorganisationerna och användarna är ännu litet skral: användarna känner att deras röst ännu inte hörs så tydligt i frågan om att utveckla de digitala materialen mot en mer användarvänlig form. Vilket är viktigare, frågade sig Hupaniittu: mängd eller kvalitet? Det ÄR viktigt att ta hänsyn till användarna, det är ju egentligen DÄRFÖR materialet digiterats överlag, tyckte hon själv. Just det, strålande! Ibland får man nämligen en känsla att digiteringsprojekt pågår per se och det är rätt byråkratiskt. Detta lät lovande, keep it up!

fredag 12 oktober 2012

Synvinklar på skapandet av den moderna identiteten: internationell kongress på Ateneum

Under de två senaste dagarna har en mycket intressant internationell kongress ordnats på Statens konstmuseum Ateneum i samarbete med bland annat Helsingfors universitet och Aalto-universitetet. På onsdagens cockare fick vi höra att dylika kongresser redan ordnats från och med år 2009 och detta var en uppföljning med liknande tema som de föregående - i år var det dags att diskutera moderna identiteter och europeisk nationalism. Det var ganska frapperande att lägga märke till att det inte var så många deltagare i kongressen, fastän det fanns mycket viktiga teman att diskutera. En liten krets fick dock i dagarna tu åtnjuta goda föredrag, som kunde vålla aha-upplevelser. Var var ni, resten av er alla finländska forskare inom humanistiska och medievetenskaper?! Programmet var nämligen otroligt givande både gällande forskning kring ideologierna som skapade och deltog i nationsbygget samt gällande tvärvetenskapliga medieprojekt, som kan belysa aspekter på det hela.

Redan på onsdagens cockare, efter Ateneums direktör, Maija Tanninen-Mattilas välkomsthälsning, fick vi ta del av resultatet av ett mycket spännande projekt: en film om Finlands paviljong under världsutställningen i Paris 1900 - och 3D modellen gjorde verkligen ett intryck på många av oss. Professor Lily Diaz-Kommonen stod för ledningen och forskningsarbetet bakom det hela, doktor Derek Fewster från historia har agerat som expert samt Media-Lab på Aalto - alla har gjort ett magnifikt jobb med att fåp paviljongen att "återuppstå" ur arkiven, ur skisserna och fotografierna - mer dylika projekt tack: kanske Finlands nationalmuseums första utställning som nästa? Javisst! Diaz påpekade att jakten på källor till rekonstruktionen varit som ett detektivarbete. Och det är ju just det som är allra roligast då man är historiker, att leta - och finna! Diaz sade att arbetet inte är klart än - nu jagar de föremålen från själva utställningen, för att kunna rekonstruera den närmare.

Under gårdagens förmiddag uppträdde bland annat Elina Heikka från Finlands fotografiska museum med att berätta om Gunnar Berndtson (1854-1898) i Egypten 1882-1883. Mycket intressant! Alla västerlänningar ställde sig inte okritiskt till "orientalismen", det ses till exempel i Berndtsons verk, som beställdes av hans mecenat i Kairo. Mecenatens palats finns kvar, och Heikka hade till och med haft möjlighet att se det och rekonstruera scenen i en av tavlorna. I tavlan som visar dansösen är både dansösen och tittaren närvarande, vilket enligt Heikka kan ses just som en kritisk inställning. Ännu en aspekt på Berndtson alltså, som nyligen blivit närmare utforskad av Maria Vainio-Kurtakko, gällande "herrgårdsromantiken".

Doktor Kristina Ranki från Helsingfors universitet höll ett föredrag som bjöd på många aha-upplevelser, nämligen ett ämne hon diskuterat redan i sin doktorsavhandling från 2007: Paris som platsen där finländarna skapade sin moderna identitet. Hon har granskat texter och verk av både svekomanska och fennomanska författare och konstnärer och lagt märke till hur de kreerade en nationell identitet i förhållande till "Europas huvudstad", det myllrande Paris. Francofilin hade också ett nordiskt perspektiv: nordborna ville följa dit i andra, berömda nordbors fotspår (Ibsen, Strindberg, Brandes...). Det bildades en myt kring detta: man skulle åka till Paris för att "kunna bli konstnär".Berlin var en god rival, men inget kunde slå Paris i föreställningar om det romantiska i storstaden. Francofilin fick både sina följare och motståndare, både bland kvinnor och män. I Paris blev man varse om hemlandets charm - Pekka Halonen tog fram sin kantele medan man blickade ut över hustaken i Paris - aha: "Finland" - föddes hon kanske i Paris sist och slutligen?...

Timo Huusko från Ateneum fortsatte med att tala om den nordiska konstens myt i Berlin - en fin kontrast till det föregående föredraget. Nu talar vi också om "la belle epoque", perioden då det "moderna slår igenom" (jfr Brandes), dvs. 1880-1920. I Tyskland verkar kejsar Wilhelm II aktivt själv deltagit i fascinationen för "Nordland", dvs. något man skapade som mytisk plats (Skandinavien - Norden) - något som upplevdes "genuint" för nordeuropéerna fanns här, bland fjällen. Utopin fick ett stort genomslag inte minst för definitionen av "Heimat" och sedan turismen mot norr, och tyvärr även för rasistiska utopier. Det hela hörde ihop med "arts&crafts" rörelsen, Jugend, Art nouveau. Självaste kejsaren köpte konst och introducerade "drakstilen", som anammades i nazinas bilprogram och fortfarande brukas vilt av högerextrema grupper i deras symbolik. De mest populära svenska konstnärerna i sekelskiftets Berlin var Anders Zorn och till och med prins Eugen, som jämfördes med tyska konstnärer. Det danska landskapet kunde däremot inte uppskattas, eftersom det inte motsvarade myten av ett bergigt och snöigt "Nordland" - problemen var även politiska pga kriget om Schleswig-Holstein. Huusko ämnar ännu forska vidare i hur den finländska konsten mottogs i förhållande till den danska, norska och svenska - det förefaller åtminstone som om Lappland setts som en del av det mytiska Nordland och därför av intresse även inom konsten. Summa summarum: intressant forskning som vi får höra mer om senare - hoppas vi!

Torsdagens sista föredrag av Lin Stafne-Pfisterer från Munch Museum behandlade den gemensamma konstutställningen 1895 som ordnades i Berlin av Axel Gallén och Edward Munch. Via brev och andra mycket intressanta källor och receptionen etc. beslystes ett kapitel som är allmänt känt för alla finländare - Gallen-Kallela är so berömd att ingen konstintresserad ju kan undgå att veta något om hans liv och skeden. Stafne-Pfisterer kunde ändå lyfta fram intressanta detaljer, t. ex. om hur kretsen av konstnärer och "bohemer" i baren Ferkel verkade inom sitt nätverk och mycket annat intressant, som på många sätt blåste liv i 1890-talet och såväl Munchs som Galléns liv och karriärer.

På grund av logistiska orsaker kunde jag varken närvara på torsdag- eller fredagseftermiddagen, men i varje fall på förmiddagarna. Idag på fredag hörde jag också morgonens talare, som hade ett intressant tema: Gesamtkunstwerk som ideologi, och med exempel från textilkonsten vid sekelskiftet 1900 - det bjöd på många aha-upplevelser!

Fredagens första föredrag av doktor Joseph McBrinn från Ulsters universitet på Irland presenterade många insikter kring den nationella dräkten och skapandet av nationen. Han utgick skickligt från en tavla, som presenterade en ökänd unga man avbildad omkring 1920 i den "irländska dräkten" med röd kilt, mantel och dräktspänne. Det här med dräktkonstruktioner och rekonstruktioner är bekant från Derek Fewsters forskning - hur det hör ihop med nationsbygge vid sekelskiftet 1900 och under mellankrigstiden i många länder så som just Irland, Finland... de "nya" staterna i behov av nationell identitet. McBrinn tog även upp det hela ur ett perspektiv som inte ännu diskuterats så mycket: den manliga dräkten, synen på mannen som bär den, kroppen, "tävlande" dräkter (irländsk tweed och linne vs. kilten). Och hur en viss grupp, konstnärer och författare runt Irlands teater, var med om att synliggöra bruket, manifesterade det och gjorde det pop... Det här måste jag definitivt bekanta mig närmare med, kändes det som!

Vibeke Waallann Hansen från Munthe Museum i Norge gjorde däremot en djupdykning i Munthes inspirationsvärld. Liksom konstnärerna under samma tid, verkar han under 1890-talet tagit till sig många element ur den folkliga konsten. Munthe reste även mycket i den norska landsbygden och verkar ha kopierat drag till illustrationerna av norska folksagor ur t. ex. en berömd vepa från medeltiden, som togs tillvara på 1870-talet. Mycket dekorativa element fanns i hans interiördesign - synd att höra att mycket av det brunnit! - och hans akvareller bör inte ses som skisser, fastän de gjorts om till textilier senare. Intressant: hela tiden snurrade det jag vet om Hvitträskgänget i bakhuvudet.

Och Hvitträsk fanns plötsligt på bild - i följande föredrag, som hölls av professor Edyta Barucka från Polen. I sitt föredrag visade hon hur "poskheten" skapades ur intresset för den folkliga konsten i samband med den nämnda arts&crafts rörelsen under 1890-talet fram till 1925. Även i detta föredrag berördes textilier, men också hur intresset för "forntiden" pressade fram en vilja bland den polska eliten (under ryskt styre, jfr Finland vid samma tid!) att samla "monument för kommande generationer" på 1800-talet. Intresset för folkkonsten i slutet av 1800-talet generade en egen stil i Polen, den så kallade Zakopanestilen, där vepor och möbler, kontverk fick agera som "lyktor av polskhet". Aha! Byn Zakopane sågs av eliten som någon form av "urpolsk" plats och dess "hyttor" besöktes för rekreation, sederemera kopierades dessa till litet större och lyxigare format - några finns kvar. Zakopane blev "Polkhetens vagga" och här grundades konstskolor för spetsknyppling etc. - idéen var att alla hem skulle inredas med "polskt hantverk" och inte utländskt eller industriellt bjäfs. Enligt Barucka avslutade den här skapelseprocessen i en byggnad - den polska (nya) republikens stolta paviljong på världsutställningen 1925: den blev en manifestation och symboliserade "polskheten" och Zakopaneskolornas verk var mycket synliga här.

Tyvärr måste jag rusa vidare till ett möte och sedan hem (i en spårvagn full av gula kassar - manifesterande de "galna dagarna" på Stockmann), och hann inte höra mer av programmet, men de föredrag jag hann höra under kongressen var med andra ord väldigt inspirerande: tack till arrangörerna!

tisdag 9 oktober 2012

Värderingen av historia och arkeologi inom forskningen är här - och vi fick gott betyg!

Finlands Akademi har sammanställt en rapport om värdering av olika akademiska branscher och historia och arkeologi fick gott betyg: historia och arkeologin har styrkor i bland annat följande: branscherna är internationella, forskarna klarar av att analysera stora helheter, långa tidsperspektiv och stora material, använder jämförande analys. Historia och arkeologi är också mångsidig forskning av kvalitet i internationell mening. Stigande trender är bland annat miljöhistoria (!) och genderforskning. Vi gjorde det! Applåder, knäppa med hängslen - pang, pang!

Men enligt undersökningen har vi även svaga sidor: brist på resurser och brist på samarbetande organ - Jawohl! Och ett överhängande hot är en anda i samhället som inte ser allmänbildning som viktig, historielösheten där gårdagens händelser inte mera är av intresse. Å andra sidan finns det möjligheter, menar man och efterlyser utnyttjandet av historisk kunskap, dialog mellan vetenskapsgrenarna, samhälleligt engagemang. Var kan vi göra för att påverka dessa sistnämnda problemområden och möjligehter? Öppenhet, anser jag. Informationsspridning inom olika medier, att aktivt driva vår egen synlighet genom att ta ställning i olika sammanhang, vara aktiva i media etc. Nu är det ju så att vi inte kan sitta och vänta på att någon skall göra något, någon institution - vi har dåligt med dylika, kunde ju konstateras. Däremot är vi forskare av gediget virke och nu är det dags att vi även blir ännu mer aktiva på det samhälleliga planet. Så alla ni som inte ännu bloggar, är med i sociala medier etc. - nu är det senast dags! Vi måste vara synliga! Vi måste bli lika synliga som forskare som vårt digitaliserade material blivit - och det bör inte minskas på den marknadsföringen nu heller.

För den som inte orkar plöja igenom hela rapporten kan en sammanställningen läsas på Agricola. Utvärderingen av historia och arkeolog finns på pdf: http://www.aka.fi/Tiedostot/Tieteentila2012/Tieteenalaraportit/Historia_ja_arkeologia.pdf2