Igår beslöt vi oss att åka ut till Mikkos arbetsplats för att ta oss en titt på fullmånen, och se i fall vi skulle ha haft turen att se några av stjärnfallen i Perseus stjärnbild (dessa såg vi dock inte, men det var troligen litet för mycket bakgrundsljus i Otnäs). Månen tittade dock fram bakom molnen och var alldeles fantastisk. Här ovan presenterar jag därför nu den första bild jag någonsin plåtat av månen genom stjärnkikaren (TAL, okular 25 mm, kamera Canon EOS, objektiv 35-80 mm). Jag tror jag hade nybörjartur, för den blev ganska bra! Vilken glädje att förena min kärlek till fotograferingen med detta :)
Barnen somnade lämpligt på åkturen från Haga till Otnäs och vi lyfte in dem i sängarna på Mikkos arbetsplats, där de låg lyckligt ovetande om hur kul deras föräldrar hade ute på parkeringsplatsen. Här några bildbevis: "assitant astronomer" Eva och "chief astronomer" Mikko, som drack te/vin och åt smörgåsar och hade det übermysigt! :)
Jag har alltid älskat stjärnhimlen, men inte känt mig värdig att börja syssla med astronomi som hobby. Som barn lärde min far mig de viktigaste och vackraste stjärnbilderna - min favorit är förresten Orion: bältet är så otroligt lätt att hitta och då hittar man även resten. Det var inte så mycket bakgrundsljus i Borgå stad på 1980-talet, så det räckte med att stiga upp på närmaste bergsklack i den lilla skogsdungen nära vårt hus en vinternatt och kolla på himlen. Ibland var det så klart att man såg även de mindre stjärnorna, vilket framkallade en tredimensionell effekt. För en sekund sög det till i magen, då man såg uppåt och kände att hela universum finns där, ovanför våra axlar - det är bara tyngdkraften som hindrar en att flyta ut mot dem. :)
Halleys komet var en händelse: pappa och jag klättrade upp på vårt tak och kollade på den med vanlig kikare. Hale-Bopp år 1997 kollade jag inte på desto noggrannare - den syntes ju hur länge som helst med blotta ögat, också dagstid. Den medför dock smärre rysningar - jag kan inte låta bli att tänka på galna sekter som gör självmord...
Min man Mikko har varit medlem i Ursa länge, och fick mig också att ta steget. När vi hade en extra slant i fickan köpte vi därför ett piano åt mig och en stjärnkikare (en enkel, men fin rysk TAL att börja med) åt Mikko. Men jag fick också titta, och sedan dess bara längtar jag till de mörka höstkvällarna och önskar mig klart väder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar