Igår disputerade etnologen, magister Harri Nyman, om livet på fyrarna i den yttre skärgården i Finland på 1800- och 1900-talet. Ett åttiotal åhörare hade samlats i det fina auditoriet i Helsingfors universitets Arppeanum vid Senatstorget för att höra lärd diskussion - och man behövde inte bli besviken. Som custos verkade professor Lotte Tarkka och som utomordentlig opponent docent Katriina Siivonen från Åbo universitet.
Sin lectio inledde Nyman med referenser till hur fyrarna numera är kulturhistoriska monument och scener för turism: de är museimiljöer sedan automatiseringen på 1990-talet. 1987 försvann det sista fyrvaktaryrket och fyrarna förvandlades till skyddsobjekt inom kulturarvsförvaltningen. Då började även ett romantiskt svärmeri kring fyrarna, för att bygga upp deras image. 1998 deltog Nyman själv i inventeringen av fyrarna och inledde sin forskning kring ämnet - sin djupdykning i minnena, sade han. Det som påverkat hans etnologiska forskning mest är den hermeneutiska forskningen kring minnesdata, då förståelsen av objekten och informanterna spelar en stor roll tillsammans med minnenas bundenhet i tid och rum. Ett narrativt grepp är även viktig i en dylik studie, som lämpar sig väl till att behandla historiemedvetenheten, där naven är berättelsen. Intervjuerna gjordes därför på plats, på fyrarna. 1800-talsmaterialet samlades ur arkiv. Tyvärr ingick de fina bilderna inte i disputationen eller doktorsavhandlingen, men finns att se i en tidigare publikation om ämnet av Nyman.
Opponenten - trots att hon är finländare! - fokuserade sina frågor på teori och metod, vilket var ytterst välkommet. Nyman fick på detta sätt en möjlighet att visa sin breda kunskap. Till en början diskuterades rubriksättningen i korthet och den tidsmässiga avgränsningen: fokus i studien låg på de samhällen av tjänstemän med familjer som bildades på fyröarna vid 1800-talets mitt och levde där i nöd och lust fram till första halvan av 1900-talet. Fenomenet hörde ihop med förändringar inom sjöfarten och inom civilsamhället, vars tjänstemannakultur med uniformer och byggnader uppstod. Automationen var sedan slutpunkten, tillsammans med det faktum att tjänstemännen började jobba en vecka och ha en vecka ledigt, varför familjerna inte längre följde med dem ut till ön. Livet på den stundom isolerade ön under tjänstemannaepoken var en kombination av tjänst och natur.
I själva boken på över 400 sidor, är bakgrundskapitlen hela tre till antalet och först kapitlen 4-6 (s. 143-428) är huvudkapitel. Opponenten framhöll dock att en del av den teoretiska diskussionen och frågeställningen återkommer i de senare kapitlen istället för att koncentreras till början, men Nyman gav en mycket uttömmande reflektion över hur själva skriv- och forskningsprocessen ofta omöjliggör en statisk frågeställning ur ett hermeneutiskt perspektiv. Jag håller med: i något skede börjar avhandlingen "skriva sig själv", vilket även är synligt i det slutliga resultatet. Nyman kunde leende konstatera, att frågeställningen i själva verket var mycket kompakt uttryckt i presentationstexten på boken bakpärm, vilket publiken även gillande instämde i. Nyman hänvisade också till humanistens svårighet att uttrycka "en enda point" i sitt arbete - t.ex. journalisten som intervjuade honom i en kort newsflash om den förestående disputationen förra veckan ville uttryckligen att han skulle presentera avhandlingens viktigaste poäng. Vilket inte bara - går. Detta känner jag väl igen - mina naturvetenskapligt sinnade vänner har blivit mycket förundrade över att inte heller min avhandling hade en entydigt formulerad fråga, och ett tydligt svar...
Opponenten kunde konstatera att Nymans verk trots smärre kritik har många, många förtjänster: hans egen inventering och digra intervjumaterial av fyrarna och informanterna gjorde stort intryck. Kombinationen av, och likaså det mångsidiga och noggranna bruket av, källmaterialet (även arkivmaterialet) var mycket god. En del av den intressanta socialpsykologiska analysen kunde dock ha lyfts upp från fotnoterna, tyckte hon. Valet av en hermeneutisk linje var även mycket lyckad, eftersom den lämpar sig väl för etnologisk forskning där inlevelsen i informantens "värld" är avgörande för forskarens tolkningsförsök.
Nymans bok ger dessutom helt ny information om skärgårdens samhällen i förhållande till det nuvarande läget inom byforskningen i Finland. Nyman hade utelämnat en jämförelse till skärgårdens fiskarsamhällen, men man kan konstatera att fyrvaktarna och lotserna i detta fall hade många yttre symboler som skiljde dem markant från fiskarna - sin ställning som tjänstemän med uniform, planerad byggnad etc. etc. Men kanske detta föranleder vidare forskning av Nyman? Förhoppningsvis. Skål!
---
Under flera dagars tid inför denna annalkande disputation, har jag tänkt på mina egna fyrbesök: Söderskär för att bånga fåglar med Naturvetarklubben på 1990-talet, och Bengtskär dit brollöpsresan gick 2008. En gång misslyckades landstigningen på Söderskär totalt eftersom vädret var ytterst blåsigt. Realitet för fyrar, kunde man konstatera. På Bengtskär log solen i flera dagar - ett annat extremt väder som tycks känneteckna fyrlivet. Den profilbild jag använder mest på FB är tagen av min nya make just på Bengtskär, där jag njöt av solskenet på klippan med en bok i handen och en baby (sedermera Johannes) i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar