"Vi är romare" - professor Klinges 75-årsseminarium

"Verk och inverkan" var temat på professor Matti Klinges 75-årsfestseminarium vid Helsingfors universitet idag. Hela lilla festsalen i huvudbyggnaden var fylld med förväntansfulla kolleger och elever, vänner och andra intresserade - flera hundra personer - då seminariet drog igång på eftermiddagen vid 14-tiden. Professor Henrik Meinander, som numera innehar den lärostol som Klinge verkade vid 1975-2001, inledde seminariet med sin välkomsthälsning och verkade också som dagens ordförande. Seminariet arrangerades av humanistiska fakulteten och alumniföreningen och som primus motor för arrangemangen stod doktor Kristina Ranki. Många eminenta talare var inbjudna och bland festpubliken sågs också kända politiska personer och kulturaktörer så som förre talmannen Paavo Lipponen.

Professor Juha Siltala inledde med att diskutera Klinges historiesyn i frågan om hans syn på Finlands historia som en elitens historia: som exempel nämndes universitetshistoria ur den Tengströmska släktens synvinkel, och hur aktuell denna typ av forskning nu är idag. Siltala betonade Klinges retoriska grepp, där det teoretiska kunnandet bör genomsyra själva narrationen, inte bara finnas som påklistrade teser. Klinges sätt att skriva är inte heller schematiskt - "tillfälligheter och bovar" bör även få sin plats i historien. Dessutom är hans brutalismforskning 40 år före sin tid, t.ex. i boken om lojalismen och rysshatet. Klinges ideal som professor lever parallellt med forskningsintressena: den ideala professorn lever efter ett kall, inte för att kontrollera och kontrolleras. Klinges strikta etikett och hänförelse för seremonier kan vara en källa för löje, men bör uppskattas: Klinge gör variationen mellan rollerna större - "genom niandet kan vi senare bli du med varandra". Hans verksamhet genomsyras framför allt av omsorg om kollegerna och eleverna, menade Siltala, och detta kan vi nog vara ense om - alla vi i festpubliken.

I likhet med Siltala framhävde också professor Risto Alapuro, i nästa föredrag, Klinges syn på den ryska tiden, där han enträget betonat det lojalistiska draget. Alapuro gjorde betraktelser kring Klinge som intellektuell och hans intresse för intellektuella personer i historien. I Frankrike är en intellektuell intresserad av mänskliga rättigheter, föpliktelser etc. och är inte strikt bunden till sin egen vetenskapsgren, utan uttalar sig gärna i offentligheten. Klinges publicerade essäistiska dagböcker är redan dokument över sin tid och ger en god bild av en intellektuell som blandar sig i skeendena. I detta fall är Klinges ideal också en "lojal statsintellektuell", så som han i boken "Den politiske Runeberg" (2004) skriver. Klinges förhållande till forskningsobjekten genomsyras av en strävan efter föreståelse och medkänsla (detta är ju det hermeneutiska idealet, kunde man påpeka!), där objektet ställs i en större kontext, t.ex. den finska historien mot den allmäneuropeiska. Genom Runeberg lyckades Klinge belysa en hel epok, påpekade Alapuro. För Klinge är det finska - det europeiska inte motsatser som i mången fennomansk historiesyn, utan värd en närmare granskning, ur universella principer.

Docenten och utrikesministern Erkki Tuomioja höll härefter en mycket inspirerande utläggning om KLinges provocerande historieskrivning med Kejsartiden som exempel. Klinge har inom historieforksningen vid slutet av 1900-talet fått igång en debatt som brutit den konsensus som dittills rått om synen på Finlands historia, genom att framföra sina egna, välgrundade argument. Tuomioja fokuserade på den debatt som Klinges verk Kejsartiden (1996) väckte - redan namnet var provocerande i förhållande till tidigare forskning. Polemiken blev en form av dubbelexponering av en liknande debatt, som först tidigare i Finlands historia, gällande synen på Finland under 1800-talet: nation eller stat, bättre eller sämre under ryskt styre än svenskt. Tuomioja kunde synbart rörd konstatera, att Klinge har förändraqt vår historiesyn: "Om Matti Klinge inte skulle finnas, vore det skäl att snabbt uppfinna honom".

Efter en kort kaffepaus fortsatte seminariet med docenten Liisa Suvikumpus föredrag "Romani sumus", som tog avstamp i Klinge verk med samma tema som utkom för tjugo år sedan. Citatet är välkänt och har sammanbundits med en europeisk kulturidentitet som symboliserar ett universellt bildningsarv och dess kontinuitet, framför allt genom universiteten. Kärleken till alma mater, till forskningen och studenterna har varit viktig för Klinge, vars studieresor i Europa älskats av flera generationer kolleger och elever. Genom resandet blir man en del av kulturarvet och får uppleva historiska insikter, framhöll Suvikumpu. Hos Klinge förenas rationalitet och känsla, så att hans egna erfarenheter och allmänbildning bidragit till en förståelse av det förgångna, få förunnad: att växa till en kosmopolit.

Professor Jens E. Olesen från Greifswalds universitet, där Klinge utnämnts till hedersdoktor, gästade seminariet med ett föredrag på danska om Östersjöregionen och Klinges bidrag till dess forskning. Tidigare forskning fokuserade ofta på kusterna, då Klinge har kunnat se djupare och mer analytiskt på Mare Baltikums region - gestaltad som medelhavet hos Ferdinand Braudel. I boken från 1994, som översatte till otaliga språk, lyfte Klinge fram många aspekter, som ofta glömts bort inom senare forskning. Temat om Östersjövärldens europeisering var en enormt viktig del av den debatt som pågick, då de nordliga länderna politiskt höll på att ansluta sig till EU i ett postsovjetiskt klimat. De nationella regionerna sedda ur ett internationellt perspektiv har verkat som en inspiration för många forskare, konstaterade Olesen varmt.

Det ymniga programmet avslutades med en musikalisk stund, arrangerad av professor Eero Tarasti, själv vid pianot. En Romans i A-dur av Reynaldo Hahn framfördes efter en kort presentation. Hahn var Marcel Prousts nära vän, fastän antiwagnerian. I Hahns produktion ingår operetter, operor och kammarmusik, fick vi även veta. En stämningsfull avslutning på ett mycket lyckat seminarium.

Men vad skulle ett festseminarium vara utan sin huvudperson - allra sist var scenen professor Klinges. Han framförde följaktligen sitt varma tack och ville särskilt betona de olika språken som använts - finska, svenska, danska - och musikens. Mångfald är viktigt, menade han, som bekände sig som "histfillare" snarare än humanist ( - innan "humanistiska fakulteten" fick sitt nuvarande namn, kallades den "Historiskt-filologiska sektionen", och den studerade alltså Klinge själv vid i tiden, i en anda där historia och filologi var lika starkt sammanlänkade redan i namnet som också i andan). Klinge kunde slutligen konstatera, glad över vår stora skara och de fantastiska talarna, att närvaro är viktig - fuibus! Vi var här, tillsammans, vi upplevde också detta.

Många, långa, produktiva år önskas farbror professorn! Han leve, hurra!

Se även presentationen av Klinge och hans verk på svenska på Söderströms sidor.