Forskningsresor i moderskapet: antologi om och för forskarmammor

En vän och kollega rekommenderade boken Tutkimusmatkoja äitiyteen (red. A. Keski-Rahkonen et al, Duodecim 2010), som jag redan ifjol hade tänkt skaffa mig, så jag beslöt slutligen att läsa den denna sommar. Bokpärmen verkar redan väl visa vad de flesta essäer i antologin handlar om: en barnvagn står nedanför universitetets trappa, en trappa som är ännu längre än den verkliga trappan till unis joniska kolonner är (och alla vet att man inte så där bara tar sig upp för trappor med barnvagnar minsann). En annan metafor ofta använd är ju glastaket, men denna visar bättre vilken ouppnåelig ekvation forskarbanan och moderskapet ofta utgör. Bokens syfte är mycket klart: “Vi vill, att förhållandena för kommande generationer av forskarkvinnor är sådana att äkta val är möjliga – vare sig det innebär att skaffa barn eller att vara medvetet barnlös”, skriver redaktörerna (s. 8, min översättning). Det fina med antologin är att forskarna representerar olika vetenskaper, vilket gör att de ofta ser på fenomenet forskning och moderskap ur sina respektive vetenskapliga perspektiv vid sidan om sina personliga – det är mcyket givande för läsaren.

När jag insåg att jag skulle få barn före avhandlingen var närapå färdig, ägnade jag först inte en tanke åt att jag måste se över min identitet som forskare, inte bara som individ. Mammarollen tycktes nästan mer läggas på mig utifrån och frågor kring min forskarstatus kom ofta från andra än från mig själv till en början. Så stigmatiserande verkar mödraskapet inom en yrkesprofil, som ännu bär starka drag av den medeltida lärda klostervärlden, där idealet är den introverta forskande (manliga) munken (redaktörernas inledning, s. 7; Itäkare s. 16 m.fl.). Forskaryrket är ett kall och får därför mytiska drag, t.ex. att det kan göras gratis, som en uppoffring. Om detta klosterideals reminens skrivs också i några av texterna. På något konstigt sätt tycker jag att alla skribenter verkar känna sig som undatag från någon gudagiven norm. Och ändå – här är en bok fylld med forskande mammor. I flera generationer, dessutom.

När jag tar mig en funderare på mitt eget nätverk inser jag mycket snabbt att de flesta kvinnliga forskare jag känner också är mammor. Då är man ju inget undatag längre, utan man borde ju vara normen. Och ändå verkar det motigt, decennium efter decennium. Aristoteles och hans anhängare applåderar: kvinnan ses fortfarande som undantaget från mannens “människa”, även här. Trots att de flesta skribenterna i boken konstaterar att moderskapaet snarare gör en mognare som forskare, än verkar som ett hinder (t.ex. s. 9; Isola s. 59) – och det håller jag sannerligen med om. För den mytiska bilden på forskning håller inte sträck – det är inte ensamt, det är kollektivt: man pratar med kolleger, tar sig en kaffe, deltar i konferenser och det skrivs även ut i detta verk (t.ex. Mäntymäki, s. 29).

Berättelserna är trösterika, vare sig de dryper av bitterhet eller av glädje över överlevnad. För ibland verkar det hela gå ut på ett otroligt hårt kämpande, som i värsta djungeln. Kanske det inte bara beskriver forskarmammans värld, utan avspeglar vårt arbetsliv överlag just nu (fortfarande har jag inte lyckats läsa Sihvolas Työelämän huononemisesta, men det borde man alltså dedfinitivt göra, för frågar man runt verkar det lika j*vligt i bransch som bransch!). En forskarmoders bana verkar dock aldrig ha varit enkel. I de essäer som behandlar två, eller till och med tre, generationers forskarmammor kommer det väl fram hur lika förhållandena är, vare sig det handlar om 60-talet, 80-talet eller 00-talet. Här och där nämns diverse organ som har haft som agenda att främja jämlikhet inom det akademiska, men deras verkan verkar ganska lam om man får tro författarna och berättelserna i denna bok.

Många texter är mycket deprimerande läsning, men andra inger hopp. De flesta skribenterna uppger sig vara fullständigt ekonomiskt beroende av sina partners för att klara ekvationen som deltidsmammor, deltidsforskare, och visst – det håller jag med om. Men jag klamrar mig hellre fast vid dem som uppmanar mig till att älska mitt forskningsämne, älska mina barn – att vara en människa som trivs med sitt liv och lever det till fullo, just nu, många osäkerhetsmoment till trots: “Då jag märker att studenterna inspireras och lär sig på en kurs jag handlett eller då mitt skrivarbete glider framåt efter en lång svår period, eller då min dotter slänger sig om min hals då hon kommer från dagis – då vet jag att jag trots allt har valt det goda livet. Ett tungt och gott”, skriver Susanna Itäkare (s.22) min övers.). I likhet med de flesta av skribenterna har jag också forskat mig igenom mina graviditeter och vid sidan av skötseln av hem och barn. Tack vare våra mjukismän har hela bördan av hemmet inte heller vilat på oss. Det finns alltså mycket positivt att känna igen sig i. Här vill jag nu citera några goda visdomar jag noterade i essäerna. Många har fått hjälp av partnern, föräldrar, vänner – alla bidrar till att stöda forskarmamman i hennes svårigheter (t.ex. Mäntymäki, s. 29), och det skriver jag under. Banden människor emellan blev bara starkare. Många av skribenterna har jobbat hemifrån (t.ex. Eväsoja, s. 40 m.fl.)– jag borde definitivt fått veta detta redan tidigare, eftersom jag trodde jag har varit ett undantag, fastän det varit fullständigt “normalt” att inte jag heller haft ett särskilt arbetsrum. Avsaknaden av fastslagna tidtabeller är tvärtom en god sak, konstaterade många av skribenterna, och det håller jag definitivt med om.

En del har till och med vågat lägga in sina mammaledigheter i sin cv (Vuola, s. 40)! Själv fick jag förundrade blickar bara för att jag lagt in man och barnens födelseår i punkten “civilstånd”, men nu överväger jag faktiskt inte längre att avlägsna dem därifrån, vilket jag gjort nu och då. Anna Rotkirch skriver att normen för att se en kvinna som antingen hemmafru eller karriärist inte är nordisk, utan snarare amerikansk. I Norden är inte antalet barn bundet till social status et.c etc. Hon tycker att man I Finland talar för litet om de goda sidorna med att vara förälder (s.91-92). Många andra önskar även att en tudelning av det hela bör avta (t.ex. Honkasalo, s. 137). “Graviditet, födsel och moderskap verkar inte passa in i den modell av rationellt tänkande, som samhället ostrar oss till. Jag tror därför att många speciellt teoretiskt inriktade kvinnor upplever moderskapet som en svår tid, till och med som en kaotiskt brytning i personligheten”, och därör vore det viktigare med en mer holistisk männiaskobild, skriver t.ex. Annamari Huovinen (s. 193). Det håller jag deinitivt med om och det börjar med oss själva: “Vi mammor kan skapa en förändring genom våra egna liv”, skriver Jonna Tuppurainen (s. 195).

Med andra ord: det var sannerligen en tankeväckande bok, som har ett syfte – den bör läsas av alla kvinnor (med eller utan barn) som arbetar inom en forskningsbransch, eller så att säga, lever ett forskarliv. För lika krävande som för mödrarna i boken, har det kännts för mig att vara både forskare och mor – man måste vara båda helhjärtat, samtidigt. Men det är möjligt, man måste vara optimist, för att citera Eija Tuominen: “Jag vet att jag som mamma och forskare inte behöver vara perfekt – det räcker att jag är tillräckligt bra” (s. 37). “Jag är forskare till min livsstil. Forskning, underingar och en forskande blick är mitt sätt att se på samhällelliga ting och fenomen. Det är att man plockar en sak här och en sak där, och sammanfogar bitarna”, skriver Anna-Maria Isola (s. 64).

Och det börjar med att man själv föregår med gott exempel och håller andan uppe, låter sig inte nedslås och (obs!) slår inte heller ner på andra. Senast för en vecka sedan var jag med om en situation, där en kvinna kritiserade en annan kvinnas val inför en kvinna, som gjort samma val. Och kritiken uttalades vänd mot en man, dock så högt att den uppenbarligen var ämnad för alla närvarande. Föregående minut hade hon kritiserat den alltför mansdominerade forskarvärlden... I en annan situation köade jag för en buffé och hade tagit bestick och tallrik, påväg att följa efter föregående dam och ta för mig, då en ung kvinna plötsligt dök rakt in framför mig, råffade åt sig bestick och tallrik, och med orörd min började ta för sig. Jag blev ganska ställd, men måste bara konstatera att detta är dagens värld: snälla barn väntar och blir utan. Och mammor är minst lika stygga mot andra mammor - alltid fyllda med kritik, och känner ingen skam över att verkligen få det ur mun, skriver åtminstone Elina Berghäll (s. 152). Och ändå, jag vill inte vara sådan, jag vill vara snäll och visa hänsyn både då det gäller ord och beteende. Åtminstone sträva efter det, för det är svårt och kräver förvisso ansträngningar.

Snälla systrar, kan vi inte sluta tala om att vi bör få det bättre och börja agera i vardagen istället: man måste visa nåd mot både sig själv och sina systrar, annars blir det bara “kärringsnack” av allting. Lyckligtvis har jag många goda förebilder, dem vill jag följa. Uppmuntra, och världen uppmuntrar oss! The world is what we make of it.