Om att vara optimist

I en diskussion om vad man egentligen tror om gudomlig intervention kom jag på mig sig att ännu vara optimist. Samtalspartnern hade enligt egen utsago upplevt Gud - eller alltså saknat - i en situation enligt följande: han och hans kompis var ute i skogen och lekte som barn, de tappade bort varann och han bad Gud att hitta sin vän på det sätt hans lärare sagt man skulle göra; följa spår etc. Han följde fasanspår i nästan en evighet och gick slutligen hem - och där satt kompisen och gungade i närmaste gunga! Och då tog hans tro slut: det finns ingen Gud. Åtminstone inte den hans lärare sade skulle leda honom rätt. Hm...

I min ungdom var jag med i statskyrkan (som många hatar!) och frikyrkligheten. I frikyrkligheten kunde vem som helst döma en annan som inte gjorde det som "förväntades". Måttet för mig var rågat när jag som 15-åring slutgiltigt valde Mozart över frikyrklighetens gud. Mozart var sidu nääs "frimurare" som ju var "dååligt". Skit skillnad i att Mozart skrev den vackraste själamässa någonsin etc. etc. Kan ni fatta, ni som kritiserar lutherdomen!: den är trygg! Man får sitta i lugn och ro och fundera med Gud, inga tvång att tala i tungor eller annat som måste attribueras i det yttre. Man får i lugn och ro förändras i det inre. Man får bli subjekt, och måste försöka förstå andra subjekt...

En del människor tror att de kan och får bestämma över vad andra tror: en del stackare tror att så är fallet. Under åren vid Uni där människor ömsom förstått vad jag vill tro på, ömsom inte, ömsom t.o.m. hatat det - tror jag ännu. Och det kan inte simplifieras i tecken, ritualer, vad andra tycker... Det liksom bara finns. I en handling, där andra ser ett misslyckande, ser jag ett lyckligt slut: han fann ju sin vän ändå! Ja, det var fel/dumt att i timmar följa fasanspåren, men faktum kvarstår ju i att han FANN sin vän, gungande lyckligt!...

Visst, simpelt. Men det hör ihop hur vi VILL se saker, hur vi vill UPPLEVA det. Vill vi se något som positivt, vill vi se det negativt? Vill vi tro att någon kan säga hur det är och sen bli besvikna när det inte är så? Eller, finns det ännu alternativ? Såklart! En simpel debatt mellan vad vi idag kallar "teknologi = vetenskap" och "filosofi = vetenskap" är nog - där har vi det: någonstans mellan dig och mig ligger det. Har vi ett subjekt där ute eller har vi ej? Mellan oss, i oss? En del tror ej, en del tror kanske. Men i så fall är det definitivt ett SUBJEKT, dvs. inget som någon lärare kan säga sig veta vad det är/vilka spår man skall följa... Att man måste tänka själv, tolka själv, välja sin egen väg! Vad simpelt sagt, och ändå är världslitteraturen fylld av exempel... Och det gör mig till optimist. Eller hur? :)

Slow traveling - en ny hit?

Hysteri kring vulkanutbrottet, javisst - detta bevisade ju hur sårbart vårt samhälle verkligen är, och hur bortskämda vi i vår tid är: vi är vana att idka "travelling without moving" (för att citera en av favoritfilmerna, Lynchs Dune). Hem och "tuta" efter en arbetsresa på Kontinenten. Flyga över flera länder och inte riktigt fatta var man är förrän man sovit på saken... och lika absurt att komma hem igen. Kanske det är bra för oss att resa långsammare ibland, få en rejäl uppfattning om detta med avstånd: ganska nyligen var det fortfarande så. Jag tänker bara på hur det var i mina föräldrar ungdom på 1950-talet: då måste man ännu minsann ta tåget till Italien! Och hur coolt vore inte det än idag? Det förefaller dock "långsamt" i relation till att flyga, och det är kanske ännu värre att det är så dyrt...

Så gick det för min man: han skulle hinna väl hem till veckoslutet. Istället fick han en absurd roadtrip genom norra Tyskland, Danmark, Sverige... Och fastän det måste vara stressande att byta hyrbil, köra, sova på hotell, inhandla fräscha kläder... så är jag avundsjuk och följer hans resa med spänning här hemifrån. det gick ju då så, att han fick besöka Maribo i Danmark långt före mig (hoppas jag): här låg ett birgittinkloster på medeltiden och som Birgittaexpert är det verkligen synd att jag inte fick se det. Han tog dock fina bilder, som jag redan fått se online! Så fullt så illa är det inte: el och telefon fungerar ju askmolnet till trots!

Och människors omtanke om varandra. Vilken lättnad det var att höra att min man befann sig i Sverige: mitt "andra hemland", där jag bott mycket som barn och studerat som vuxen. Min bror bor i Småland. Han var inte hemma just nu han heller, men min svägerska tog emot min man (som hon träffat två gånger...) och hans vän och kollega, bjöd dem på mat och en stunds vila! Min man fick se deras hus efter omfattande reparationer - något jag önskat få göra länge. Jag bad honom ta mer bilder. Det har varit meningen att vi skulle resa till dem många gånger, men det har inte blivit av. I en absurd situation sker dock extraordinära saker. Tack Christina!

Statens järnvägar var oroliga över att den snörika vintern skulle ge dem miljonförluster. Nå, de får nu uppleva ett rejält uppsving i tågtrafiken, enligt meteorologer fram till måndag, kanske längre. Outgrundliga äro askmolnens vägar.

Stark ström med egna vågor...

...går genom havet, skrev värmlänningen Tegnér. Hans ord finns på en fasad i Helsingfors, varför? Hm... i korthet: då nylänningarna lät bygga sig ett eget hus på 1880-talet var man mitt inne i språkstrider mellan s.k. fennomaner och svekomaner. Nylänningarna hade länge letts av arkeologen, professorn i svenska A. O. Freudenthal, som var extrem svekoman. Hans syn på svenskspråkiga i Finland var att de var "östsvenskar" och hela den "föreställda gemenskapen" på nationen började byggas upp kring den s.k. vikingaromantiken. Detta har undersökts av Michaela Bränn, och man kan läsa mer om detta på nationens webbsida. Vikingaromantiken går mycket starkt att skönja även i det "nya" nationshuset, som fortfarande står som vårt hem på Kaserngatan 40. Naturligt är, med andra ord, att man ville citera eposet Fritjofs saga i detta sammanhang. Värmlänningarna och nylänningarna hade även slutit vänskapsavtal - det första mellan två nationer - år 1875 och bildade alltså småningom ett identitetsutbyte: därav även denna Tegnérdyrkan i Helsingfors! :)

Och allt detta är fortsättningsvis något man bör dryfta i allra högsta grad i vårt mångkulturella samhälle. På årsfestens solenna akt igår talade kurator Nyman om att nationen är och förblir ett svenskt rum i studentlivet - och vi bör bära upp detta med stolthet. Studier i svenska och den nordiska kontakten förefaller alltmer impopulärt i Finland, vilket man som finlandssvensk följer med rysning. Även Sveriges ambassadör i Finland, Johan Molander, som hedrade festen med sin närvaro och höll festtalet (som ännu påminde oss om det nyligen avslutade "märkesåret" av minnet av 1809), påpekade vikten av nordiskt samarbete och rikedomen av språkkunskaper, och den kulturella förståelse som följer. Han berättade att han fick hålla ett tal vid en historiekongress i Fredrikshamn, nyss utnämnd. Kongressens språk var finska och ryska. Molander som varit stationerad i Moskva höll därmed sitt tal - på svenska, som han översatte till ryska! Insikten av följderna att närma sig en finländsk och rysk publik på detta sätt kan spegla det hela: vår historia har under de senaste två seklen varit att föreställa oss vår nationella gemenskap - och här är svenska språket i marginalen tillsammans med det ryska! Och det är ju alldeles galet: vi borde ju vara experter i grannländernas språk och kultur!! Här har vi basen för förståelsen... men insikterna låter väl vänta på sig!?

I sitt festtal dryftade Molander även över ett alternativt skeende i historien: vad hade hänt om Finland blivit kvar som en del av Sverige? På gott och ont... Det var välkommet att höra åsikter om detta, eftersom man som historiker drar sig för att göra dylika spekulationer. Politiskt vore det dock av nytta att göra det med jämna mellanrum! Just nu känns det nämligen ibland som om politiken i Finland har ett minne som inte sträcker sig längre bakåt än 1-2 år, och då fokuserar endast på incidenter som har med politikernas privatliv att skaffa, inte på beslut som varit avgörande för hela landets välfärd...

Stämningen på festen säger mer än tusen ord: ljusen glimmar, röster stimmar, punschglasen immar... För en stund suddas gränserna mellan människorna ut: inom studentnationen är man varken man eller kvinna, svensk eller finne, varken fattig eller rik - vi är alla ett i det akademiska!

Nya synvinklar på historisk arkeologi i Finland

Intensivt veckoslut: igår Finlands medeltidsarkeologiska sällskaps 20-årsseminarium och idag kulturmiljöseminarium och presentation av resultaten av projektet Alla tiders Raseborg!

Gårdagens SKAS-seminarium behandlade de senaste 20 åren av historisk arkeologi i Finland och många goda synpunkter framfördes: Marianna Niukkanen vid Museiverket berättade om den förvalntningsmässiga förändringen under de senaste decennierna och om Museiverkets publikationer och projekt, som sedan 90-talet alltmer fokuserat på 1600- och 1700-talens städer. EU-medlemsskapet har även fört med sig byråkratiska förändringar, fastän den inte i sig påverkat t.ex. fornminneslagen. Digitaliseringen har dock varit en betydande förändring sedan 1980-talet: databasen över fornlämningar grundades 93 och har numera nästan 7200 registernummer över lämningar, även från historisk tid - fastän man till en början inte var värst intresserad av dem. Jag kunde bara konstatera att en process som började på 1860-talet äntligen börjar påverka synen på lämningarna: att se historien kontextuell...

Unga forskare från Uleåborgs universitet sågs bland föredragshållarna igår: Titta Kallio-Seppä och Risto Nurmi, som framförde synvinklar på förändringarna inom stadsforskningens och föremålsforskningens områden sedan 1990: mycket upplysande! Även i Finland kan man i likhet med Sverige se, att universiteten i sina universitetsstäder mycket dikterar vad som forskas - i likhet med läget i Sverige, konstaterade den levande legenden Knut Drake som även var på plats. Aki Pihlman från Åbo landskapsmuseum fortgick med att berätta om alla de mycket omfattande medeltidsgränvingarna som utförst i Åbo sedan 1990. Han poängterade även betydelsen av att ta hänsyn till den nyfikna allmänheten: detta förverkligades på plats under grävningarna genom guidningar och fyndvitriner samt infotavlor. Och detta kunde väl bli vardag i framtiden, ansåg seminariet!

Allmänt kunde man konstatera att ökningen i föremål - under nummer - och fynd frång rävningarna ökat otroligt under de senaste decennierna pga. förändringar i metod och pga digitaliseringen. Utan datorer kan materialet förbli mycket svårgripbart... Detta konstaterades speciellt av Tanja Ratilainen, som förevisade resultat av laserskanning etc. i samband med byggnadsarkeologiska objekt. Med andra ord har de två senaste decennierna varit en mycket aktiv period inom den historiska arkeologin - särskilt i Finland. T.ex. landsbygdsarkeologin har under denna period etablerat ett starkt fotfäste även hos oss. Också militära objekt undersöks och inventeras, kunde John Lagerstedt upplysa oss om. Avslutningsvis berättade Kari Uotila om ett seminarium i Spanien om teknologiska innovationer han nyss kommit hem ifrån: han dryftade även huruvida arkeologin har en framtid i Finland om 30 år. Kanske bör man då t.ex. beakta klimatförändringen, de teknologiska framstegen vi inte ens kan ana ännu idag etc...? Det blev god diskussion och en värdig avslutning på en intensiv och tankeväckande dag!

Och imorse var det alltså dags att bege sig västerut för att lyssna på Västra Nylands landskapsmuseums och Helsingfors universitets samarbetsprojekts slutseminarium. Bekanta ansikten bland föredragshållarna även här: Georg Haggrén, Maija Holappa, Tanja Ratilainen, Dan Lindholm... Här presenterades kort och koncist, men mycket tillfredställande för den nyfikne - nya resultat från utgrävningar i närheten av Raseborgs slott från åren 08 och 09! Äntligen, äntligen, kommer vi att få en uppfattning om det samhälle som fungerade i borgens skugga och de facto VAR livet i borgen, förankrat i landskapet omkring stenruinen som är kvar ovan mark idag. Den mystiska Tunaborg - staden i borgens skugga - skall väl inte längre vara en så fullkomligt i dimma dold plats längre! Vi väntar på projektets publikation för att få veta mer om resultaten av grävningarna.

Projektet i Raseborg, som även fått EU-bidrag, har dessutom utvecklat ett mycket starkt samarbete med lokala föreningar och allmänheten, publiken, och utvecklat även mycket goda strategier för kulturmiljöpedagogik: well done!! Man kan knappt vänta på att nya projekt i bygden drar igång, mer utgrävningar och mer guideningar... Detta är ett alternativ att "bruka kulturarvet" jag kallar duga! Inspirerande!

Dags för Pippi-power!!

Rosa Meriläinen skrev igår en tänkvärd kolumn om hur vi kvinnor uppfostras till hukare som bör idka ständig självrannsakning och strävan till perfektionism. Så sant!! Jag håller verkligen med om att vi nu borde ta tag i vår situation på ett mer aktivt plan om vi inte vill låta världen fortsättningsvis köra över oss.

När jag diskuterade kvinnorollen och t.ex. nutida finlandssvensk litteratur med min vän som är estetiker, sade han att han är heltrött på alla vindpinade unga kvinnor som a) skriver om självsvält och annan självdestruktivitet t.ex. pedofilbakgrund etc. och därav b) är författare som därför direkt kan läggas i en liten ask och hänvisas till marginalen. Han vill se litet mer Pippi Långstrump-attityd hos unga kvinnor - och det vill jag också! Helt otänkbart att någon av dem skulle kunna skriva en knäpppig men tankeväckande bok som Miikka Nousiainens Hallonbåtsflyktingen! När Sofi O skrev om sin självsvält var det en bra bok (Stalins kossor), men det var först när hon höjde sig upp och såg längre än kroppen som hon verkligen skrev något som inte längre kunde kallas för kvinnolitteratur (Utrensning) - jag är mycket glad för detta, eftersom hon är mycket begåvad!

I sin kolumn lyfte Rosa M även fram Liza Marklunds krassa ställningstagande: om en kvinna hindras att gå framåt bör hon byta arbetsplats. Man måste ta den risken, trots att man kan marginaliseras. Det gjorde jag. Jag hade jobbat sju år på museet, men blev sist och slutligen erbjuden en plats som dräktguide för barn - än en gång, fastän jag även gjort mycket annat under mina då 13 år i branschen - med motivationen att jag ju inte kunde erbjudas annat, eftersom "det finns ju så många begåvade människor". Jag måste tacka och gå, jag kunde inte annat. Det var intuitivt - jag hade inte läst Marklund då - men, det var nog bättre än att stanna och se det sista av självförtroendet smulas i bitar. Krasst, javisst: välkommen till ett akademiskt kvinnoliv... Men jag låter det inte gå vidare: för min dotter läser jag Pippi!

Lamastalgia som generationsupplevelse

Hur ofta har inte vår "bullsylta" generation hört om hur hårt det minsann var när man intog Gamla studenthuset 1968 och protesterade, marscherade, rökte på...?! Och nu, äntligen, fick jag en synvinkel på vår generation - den som måste möta vuxenlivet under eller i sviterna efter den så kallade "laman", dvs. depressionen ca 1991-1995. Finland drabbades ju extra hårt eftersom hela östhandeln brakade ihop.

I programmet "Lamastalgia" (YLE 2010) i åtta delar behandlades förra veckan "laman" som kollektiv upplevelse bland de unga och ja - jag kände igen mig i mångt och mycket. Sociologen kommenterade att vår generation lider av brist på fokus, av osäkerhet - vi förväntar oss inte ens ett fast jobb (det var inte möjligt då & är det inte nu, tycker vi) - och de som i vår generation har någon form av narcistisk störning klara sig väl (pga. mentaliteten att kunna armbåga sig fram).

År 1991 var jag 16 år och började i gymnasiet. Pappa var tjänsteman så vi hörde väl till medelklassen både för och efter "laman". Min pojkväns pappa var företagare, men inte länge till: de hade levt i sus och dus, men plötsligt gick allt under - inga snärttiga skidresor till Alperna mera etc. Det syntes uppenbart i killens självförtroende.

Under tonåren brukar man ju ha sina första sommarjobb - så hade även vi, men man tog vad man fick och var otroligt lycklig ens för någon vecka med litet betalt. Många kompisar, inklusive undertecknad, arbetade i församlingen som barn- och ungsdomslägerledare. Det var några veckors arbete mot några futtiga sedlar, MEN, det var arbete - något att göra, att få ta ansvar, sköta uppgifter - innan skolan tog vid på hösten igen.

I programmet hänvisade en del av de intervjuade till att de haft en känsla av att "driva omkring" och ja, visst känns det så. Man har svårt att binda sig och gör det först vid omkring 30, svårt att ta ansvar, se optimistiskt på sitt arbete - antingen arbeta sig till burnout kompromisslöst eller driva fram. Just så har jag även hållit på... Vad kan man säga? Jag kände mig mycket träffad.

En del av de intervjuade började studera i brist på bättre - då fick man i varje fall studiestöd = inkomster att driva omkring med. Så var det dock inte för mig: jag har velat studera historia sedan barnsben och var överlycklig över studieplatsen efter gymnasiet 1994. Jag gick överlycklig på Glogatan i septemberljuset och tänkte på min nya läsordning: endast historia, dag ut och dag in (ingen tråkig matte etc. längre) - vilken lycka! Och så latin förstås, som jag alltid hade velat läsa. Jag tänkte då att en ljusnande framtid säkert en dag även är min, fastän jag inte var så karriärinriktad att jag redan då hade någon bestämd plan: jag ville bara lära mig, läsa, förstå, skriva själv. Och så känns det fortfarande. Jag har alltså aldrig drivit omkring fullständigt hopplöst: mitt ankare i tillvaron har ofta varit kärleken till mitt yrke, kärleken till historien. Mål och mening.

Glad påsk!