Om att vara optimist

I en diskussion om vad man egentligen tror om gudomlig intervention kom jag på mig sig att ännu vara optimist. Samtalspartnern hade enligt egen utsago upplevt Gud - eller alltså saknat - i en situation enligt följande: han och hans kompis var ute i skogen och lekte som barn, de tappade bort varann och han bad Gud att hitta sin vän på det sätt hans lärare sagt man skulle göra; följa spår etc. Han följde fasanspår i nästan en evighet och gick slutligen hem - och där satt kompisen och gungade i närmaste gunga! Och då tog hans tro slut: det finns ingen Gud. Åtminstone inte den hans lärare sade skulle leda honom rätt. Hm...

I min ungdom var jag med i statskyrkan (som många hatar!) och frikyrkligheten. I frikyrkligheten kunde vem som helst döma en annan som inte gjorde det som "förväntades". Måttet för mig var rågat när jag som 15-åring slutgiltigt valde Mozart över frikyrklighetens gud. Mozart var sidu nääs "frimurare" som ju var "dååligt". Skit skillnad i att Mozart skrev den vackraste själamässa någonsin etc. etc. Kan ni fatta, ni som kritiserar lutherdomen!: den är trygg! Man får sitta i lugn och ro och fundera med Gud, inga tvång att tala i tungor eller annat som måste attribueras i det yttre. Man får i lugn och ro förändras i det inre. Man får bli subjekt, och måste försöka förstå andra subjekt...

En del människor tror att de kan och får bestämma över vad andra tror: en del stackare tror att så är fallet. Under åren vid Uni där människor ömsom förstått vad jag vill tro på, ömsom inte, ömsom t.o.m. hatat det - tror jag ännu. Och det kan inte simplifieras i tecken, ritualer, vad andra tycker... Det liksom bara finns. I en handling, där andra ser ett misslyckande, ser jag ett lyckligt slut: han fann ju sin vän ändå! Ja, det var fel/dumt att i timmar följa fasanspåren, men faktum kvarstår ju i att han FANN sin vän, gungande lyckligt!...

Visst, simpelt. Men det hör ihop hur vi VILL se saker, hur vi vill UPPLEVA det. Vill vi se något som positivt, vill vi se det negativt? Vill vi tro att någon kan säga hur det är och sen bli besvikna när det inte är så? Eller, finns det ännu alternativ? Såklart! En simpel debatt mellan vad vi idag kallar "teknologi = vetenskap" och "filosofi = vetenskap" är nog - där har vi det: någonstans mellan dig och mig ligger det. Har vi ett subjekt där ute eller har vi ej? Mellan oss, i oss? En del tror ej, en del tror kanske. Men i så fall är det definitivt ett SUBJEKT, dvs. inget som någon lärare kan säga sig veta vad det är/vilka spår man skall följa... Att man måste tänka själv, tolka själv, välja sin egen väg! Vad simpelt sagt, och ändå är världslitteraturen fylld av exempel... Och det gör mig till optimist. Eller hur? :)