torsdag 1 april 2010

Lamastalgia som generationsupplevelse

Hur ofta har inte vår "bullsylta" generation hört om hur hårt det minsann var när man intog Gamla studenthuset 1968 och protesterade, marscherade, rökte på...?! Och nu, äntligen, fick jag en synvinkel på vår generation - den som måste möta vuxenlivet under eller i sviterna efter den så kallade "laman", dvs. depressionen ca 1991-1995. Finland drabbades ju extra hårt eftersom hela östhandeln brakade ihop.

I programmet "Lamastalgia" (YLE 2010) i åtta delar behandlades förra veckan "laman" som kollektiv upplevelse bland de unga och ja - jag kände igen mig i mångt och mycket. Sociologen kommenterade att vår generation lider av brist på fokus, av osäkerhet - vi förväntar oss inte ens ett fast jobb (det var inte möjligt då & är det inte nu, tycker vi) - och de som i vår generation har någon form av narcistisk störning klara sig väl (pga. mentaliteten att kunna armbåga sig fram).

År 1991 var jag 16 år och började i gymnasiet. Pappa var tjänsteman så vi hörde väl till medelklassen både för och efter "laman". Min pojkväns pappa var företagare, men inte länge till: de hade levt i sus och dus, men plötsligt gick allt under - inga snärttiga skidresor till Alperna mera etc. Det syntes uppenbart i killens självförtroende.

Under tonåren brukar man ju ha sina första sommarjobb - så hade även vi, men man tog vad man fick och var otroligt lycklig ens för någon vecka med litet betalt. Många kompisar, inklusive undertecknad, arbetade i församlingen som barn- och ungsdomslägerledare. Det var några veckors arbete mot några futtiga sedlar, MEN, det var arbete - något att göra, att få ta ansvar, sköta uppgifter - innan skolan tog vid på hösten igen.

I programmet hänvisade en del av de intervjuade till att de haft en känsla av att "driva omkring" och ja, visst känns det så. Man har svårt att binda sig och gör det först vid omkring 30, svårt att ta ansvar, se optimistiskt på sitt arbete - antingen arbeta sig till burnout kompromisslöst eller driva fram. Just så har jag även hållit på... Vad kan man säga? Jag kände mig mycket träffad.

En del av de intervjuade började studera i brist på bättre - då fick man i varje fall studiestöd = inkomster att driva omkring med. Så var det dock inte för mig: jag har velat studera historia sedan barnsben och var överlycklig över studieplatsen efter gymnasiet 1994. Jag gick överlycklig på Glogatan i septemberljuset och tänkte på min nya läsordning: endast historia, dag ut och dag in (ingen tråkig matte etc. längre) - vilken lycka! Och så latin förstås, som jag alltid hade velat läsa. Jag tänkte då att en ljusnande framtid säkert en dag även är min, fastän jag inte var så karriärinriktad att jag redan då hade någon bestämd plan: jag ville bara lära mig, läsa, förstå, skriva själv. Och så känns det fortfarande. Jag har alltså aldrig drivit omkring fullständigt hopplöst: mitt ankare i tillvaron har ofta varit kärleken till mitt yrke, kärleken till historien. Mål och mening.

Glad påsk!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar