41Q och sanningen bakom min obefiuntliga karriär

På grund av att jag verkligen ville veta varför jag inte riktigt tycks finna mig tillrätta som historiker/arkeolog, gjorde jag 41Q-testet - och mycket riktigt fick jag de resultat jag förväntat mig: att jag inte är lämpad att vara forskare och akademiker. Inte att undra på att jag för ett par år sedan blev erbjuden jobb som dräktguide med förevändningen att "det finns så många begåvade människor", man skall minsann inte komma och tro att man är något. Har jobbat flera år som guide och även dräktguide och tyckte att det jobbet gärna kan tas över av någon yngre. Men det var ju precis det som egentligen var rätt för mig! Synd att jag finner det enformigt och tråkigt. Min chef hade rätt, det är det jag är bra på, inte att skriva och redigera eller skapa utställningar. Suck. Jag är glad att jag i varje fall fick chansen att skriva en bok, fastän den är lång, insignifikant och tråkig. :)

I testet framkom nämligen för min del att jag är funtad för arbete som skådespelare, konstnär, musiker eller dagistant (jag gillar barn helt ok, men helst umgås jag bara med mina egna, ärligt talat, och ibland vill jag verkligen ha en brejk från dem också!)... I tonåren sysslade jag ganska mycket med att vara statist på scenen i musikaler och spelade aktivt piano. Pianot lånade jag sedermera ut till min systerdotter, som är mycket skicklig numera. Jag köpte ett piano igen för ett år sedan, men har inte riktigt kommit igång med att öva, främst för att ungarna hela tiden är med och hamrar. Och visst märks det att jag haft 15-års paus - jag kan knappt något mer av den Mozart- och Bach-repertoar jag hade och mycket mer. Min pianolärarinna tyckte jag var duktig och konstnärlig, men jag gav mig heller inte riktigt då tillräckligt med tid att öva för att bli bättre. Kanske jag kan öva mig litet ibland och spela litet med barnen, när de blir äldre och kan uppskatta det. Jag hoppas det innerligt.

Av mina små konstnärliga talanger har jag haft en del nytta av att kunna teckna och måla litet - i layout, det har jag märkt. Men mest är det frågan om hantering av dataprogram och det går på rutin: layout i skrifter etc. bör ju vara "less is more", så det har räckt mer än väl för husbehov. Någon Edelfelt eller Picasso är jag då INTE. Många av mina kompisar brukar ofta framhäva hur duktiga de är, och lika ofta påpeka att jag minsann inte är det. Det kan ju tänkas litet elakt, men visst har de rätt, det måste medges. Det är bra att var och en har sin plats här i livet och inte tar upp någon annans.

Hursomhelst, så tror jag inte jag skulle vara någon särskilt bra skådis heller, men litet nytta kan man väl tänka sig ha haft av sin skådisådra. Många har förundrat sig över att min disputation "gick så bra". Just det, hur kunde det gå bra för en sån bimbo som jag? De sista sekunderna innan opponenten, kustos och jag steg ut framför publiken tog jag ett djupt andetag och tänkte: "här står jag och kan icke annat", och erinrade mig dessutom hur det kändes att stiga ut på scen förr i tiden. Litet rampfeber, men nu skulle det ske: man skulle vara medveten om vad som hände på scenen, hur storyn gick och så skulle järnet skull ges. Antagligen var det amatörskådisen i mig som gjorde en fin rollprestation som "doktorand" den dagen - någon nytta med den talangen då, alltså. Och så fick jag skriva en bok. Nu fattas bara att plantera ett träd. Det gör jag i sommar :)