Magister Aapo Roselius är nu "fil.mag. (disp.)", eftersom hans doktorsavhandling lades fram för allmän granskning i morse med gott resultat. Som kustos verkade prof. Henrik Meinander och som opponent prof. Pertti Haapala från Jyväskylä universitet. Herrarna diskuterade idag minneskulturen kring det s.k. "frihetskriget", som konflikten mellan de röda och vita (jag brukar personligen kalla den "inbördeskriget", men detta per se är alltså något som alltid dryftas då man granskar kriget - vad det bör kallas och av vem) kallades av den vinnande, vita sidan. Tidigare har det forskats mycket om själva kriget och då det gäller minnet har det närmast granskats från den röda sidan. Roselius skriver om etablerande ta v en "minneskultur", men opponenten påpekade att det även rör sig om s.k. "historiebilder". I någon mån anser jag dock att dessa oundvikligen hör ihop.
Roselius har länge arbetat för olika projekt om kriget (bl.a. utgett boken om de vita s.k. bödlarna, på finska och svenska, se http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=144), så det föll sig naturligt att nu även granska myterna kring kriget som lanserades av de vita och hur minnet byggdes upp via monumentresningar etc. och deltog i att forma en "vit" bild av Finlands historia. En intressant poäng är att just segrarna ville skriva även en "förhistoria" till sin frihetskamp 1918, och hänvisade då till de historiska krigen som ansågs nationella, t.ex. hur Lalli dräpte Henrik (ansågs berättigat!), Klubbekriget som nationell manifestation, 1808-1809-årskrig som en finländsk hjältehistoria etc. etc. Dylika tankar har tidigare framförts också av Derek Fewster (Visions of Past Glory, 2006). Kanske denna sjuka (?) fixering vid krigshistoria man kan skönja i Finland - alla böcker med krigstema säljer, andra ämnen avsevärt sämre - härrör sig just från den historiebild som lanserades av skyddskårerna under mellankrigstiden?
Opponeneten verkade kritisk till att Roselius benade ut temat ur en europeisk synvinkel och hänvisade till allmäneuropeisk forskning. Förvisso är det svårt att se stormakten Frankrike och Finland sida vid sida, men jag tycker det verkar upplysande att Roselius jämför skapandet av minnet av slaget vid Tammerfors 1918 med skapandet av minnet av slaget vid Verdun! Jag visste inte att man under mellankrigstiden gjorde uppvisningar av slaget, där skyddskåristerna spelade både sina vita föregångare och motståndarna, rödgardisterna. Myterna om de röda krigarnas vulgära stil skulle även framföras, hur de var klädda i trasor etc. Numera görs ju liknande uppvisningar av slaget i Oravais 1808 (det var synnerligen aktuellt nyligen!) och jag har hört att man även bland ryska och finländska amatörer idkar uppvisningar av slag, som skett under andra världskriget.
Roselius avhandling granskar tiden 1918-1944, vilket bildar ramarna för skapandet av minnet, dess etablering och småningom hur minnet försvagades. En boom av monumen tresningar skedde under denna tid, vilka var betydande fastän de inte var ansenligt många till antalet. Roselius argumenterar nämligen att monumenten restes med små medel och det var en stor ekonomisk uppoffring för de lokala skyddskårerna. Ofta framhävdes de vanliga soldaternas, hjältarnas, minne.
Myten om "frihetskriget" var dock problematisk, eftersom den innehöll en tudelning, de röda och de vita. Inför ett nytt måste nya symboler skapas. Vinterkriget 1939 gav upphov till en ny hjältemyt och t.ex. marskalk Mannerheim hänvisar inte längre till Frihetskriget i sina tal under Fortsättningskriget, som tidigare gjorts. Roselius kunde dock konstatera att denna fråga skulle kräva mer forskning. Det samtycker jag i, vid sidan av att jag anser att Roselius från sin avhandling kunde särskilja ett antal goda teman för artiklar.
Summa summarum var det än en gång en intressant disputation om myter och minne vid Helsingfors universitet! Skål! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar