På lördagen fick Mikko en bra idé: vi åker längs den medeltida Hämeen härkätie ("Oxvägen till Tavastland") som numera är väl utmärkt och det finns gott om info på webben. Resan började i Tavastehus där vi besökte slottet, men det var en besvikelse - Museiverket, såklart: personalen verkade omotiverad och trots ett flertal besökare och turister var kafét stängt! Mikko och de äldre tog sig en titt på slottet, men på grund av alltför ihärdiga restaurationer är det kalt och inte mycket att se. Det blev kaffe på Mac D och sedan åkte vi vidare - startade själva rutten.
Härkätie börjar i Tavastehus och är väl skyltad - det är bara att brumma vidare.
Vår första punkt var Sankt Jakobs kyrka i Rengo. Platsen var fantastisk och den åttakantiga kyrkan speciell. Den är ombygd på 1700-talet, men en medeltida skulptur fanns kvar, likaså var kyrkan dekorerad med pilgrimssymbolen, musselskalet.
Rengo kyrka i Tavastland ligger vid Hämeen Härkätie.
Medeltida Sankt Martinus i Rengo kyrka.
Pilgrimsmusslor som dekoratiner i Rengo kyrka.
Vår väg var ställvis en smal sandväg, men vi passerade byar som har kvar sin medeltida layout då husen ligger på rad längs vägen. Längs vägen fanns också minnesplatser som till exempel minnesstenen över familjen Nieminen, som bodde här och tragiskt miste fyra söner i de senaste krigen (se nedan).
Vi stannade nästa gång i Tammela, där vi såg en annan medeltida kyrka. Gustav III hade även rest längs oxvägen och här fanns minnestavlor av hans besök 1788. Invid kyrkan fanns ett minnesmärke över de män, hakkapeliter som drog ut i krig med Gustav II Adolf från Tammela. Längs oxvägen finns alltså också krigiska minnen, i Marttila också ett minnesmärke över Klubbekriget, men det besökte vi inte.
Vid Tammela kyrka.
Minnesstenen vid Tammela kyrka är rest till hakkapeliternas minne.
Efter Tammela, som ligger litet norr om vår rutt, åkte vi söderut via näs och öar, som varit bebodda redan under stenåldern. Utsikten mot sjöarna från den högt ovanför ringlande vägen var fantastisk.
Infotavla som beskriver Porras-områdets förhistoria vid Venesilta.
Snart passerade vi gränsen mellan Tavastland och Egentliga Finland. Efter middag i Somero stannade vi i Marttila, som hade både en fin staty föerställande skyddshelgonet Sankt Martinus och en oxkärra för att hedra vägminnet (se nedan).
Soldathelgonet Martinus i Marttila delar sin mantel med en tiggare.
Oxkärra på väg i Marttila.
Kvällen blev sen, men tack vare tidpunkten (midsommar), var det ljust trots att det duggade. Vi stannade vid Lundo medeltida kyrka, och tog osa en titt på den utifrån pga den sena tidpunkten. Lundo är mycket nära Åbo och till medeltidsminnet hör även den så kallade Lundomästaren, vars inhemska skulpturproduktion dateras till 1300-talet.
Lundo medeltida kyrka en sen sommarkväll.
Kvällens sista anhalt var Lundo fornborg med miljö, där Åbo universitet gjort omfattande utgrävningar. Området är välförsett med skyltar och även sista punkten på en historisk stig från Åbo via Korois. På grund av regnet stannade vi dock denna gång i bilen och åkte strax vidare till det väntande, varma hotellrummet i Åbo.
Känn dig välkommen - eller ej? :) - Vet åtminstone att marken här är historisk, verkar det som om universitetets forskningsprojekt vill säga: "Åbo universitet. Lundo Vanhalinna. Ett fritt folks gåva till den fria vetenskapen", påstår i varje fall skylten.
Fin infoskylt om en historisk rutt från Åbo till fornborgen Vanhalinna i Lundo.
En sista kuriositet invid vägen var minnet av källan där Gustav Vasa enligt legenden vattnat sina fålar, se nedan. Med andra ord hade den oxväg vi besåg minnen av alla tre "gustaver".
Hei, mielenkiintoinen matkakertomus. Mutta miten tie kulki ennen kuin olivat olemassa Turku ja Turun linna tai Hämeen linna? Tiehän on ollut olemassa jo viikinkiaikana ja ehkä jopa paljon sitä ennen. Onko kyse tiestä hämäläisten satamaan, ja olisiko se sijainnut Halikonjoella? Spkulointi on vaan niin hieno taiteenlaji.
SvaraRaderaKiitos hienosta matkakuvauksesta.