Igår kväll hade Finska fornminnesföreningen publikrekord för sin föredragsafton: kanske ett hundratal hade kommit till Finlands nationalmuseum för att lyssna på fil.dr Antti Lahelmas föredrag om hur man kan LYSSNA på hällmålningar. Föredraget var välhållet och tankeväckande! Lahelma, som i sin forskning använder sig av "klassisk" antropologisk arkeologi med jämförelser (arkeologi, som jfr en kultur med en nulevande ungefär) och folkloristisk etc., i en form av religionsarkeologisk granskning. Ikväll inledde han med att påpeka att hällmålningarna (i världen, men kanske även i Finland) ofta hänförts till "den stora konsthistoriska berättelsen" och att man ofta glömt att granska dem som en "religiös akt", där alla sinnen varit involverade. I katolicismen är rökelsen en stark doft, sång och orgel ekar i kyrkovalven, gulden och prakten och de sköna bilderna tilltalar ögat, smaken av brödet... osv. Men, det kan kanske ofta te sig så att den moderna, lutherska nordeuropeiska forskaren inte i sin bakgrund har detta och därför svårt att se sambandet mellan hällmålning och rit, t.ex. ljud - eko, etc. etc.
Jag skulle verkligen vilja understryka detta! På 1800-talet, då arkeologin i sin moderna form infördes i Finland, var faktiskt forskarna redan mycket "moderna" och lutherska. Det ser jag i min egen forskning då det gäller redan deras syn på den katolska medeltiden och/eller en vurm för densamma. En historiograf ter sig ännu senare allt krassare - han/hon har ytterligare svårt att ens skönja religiös övertygelse i 1800-talsforskarna... osv. ibland måste man alltså ta ett steg tillbaka och begrunda världsbilder och försöka förstå ett tankesätt som t.ex. tilltalas av religiös rit, musik etc. som en strävan mot det heliga. Det är inte objektivt att inte vilja se detta! Det blir en alltför krass och förenklad bild av en forskares/ett forskningsobjekts världssyn och personliga drivkrafter.
Lahelma föreläste även om många fler intressanta detaljer, vilket blir för mycket att kommentera här. Jag hade lust att fråga honom om vad han anser om en del forskare, som försöker läsa hällmålningarna i förhållande till stjärnhimlen. Jag tror det ligger något i detta även - att man redan för mycket, mycket länge sedan, riktade blickarna uppåt och att det ses i det religiösa uttrycket. Om man vill bekanta sig med denna synvinkel i Helsingfors just nu, kan man ta en titt i Nationalbibliotekets galleri, där Ursa med flera sammanställt en utställning med bokskatter om astronomi från 1400-talet framåt. De äldsta kommentarerna hänvisar till just hällmålningar i denna utställning...
Braskrivet dethär! Att som icke-troende förstå en troende världsbild kräver också vidsynthet, på samma sätt som det krävs av troende som möter dem som inte tror. Religiösa föreställningar avfärdas kanske ibland onödigt lättvindigt i den moderna, sekulariserade världen.
SvaraRadera