Igår fick jag beskedet att en gammal vän från Borgåtiden gått bort. Absurt tragiskt, inte 40 fyllda, dessutom tillsammans med sitt lilla barn, i en bilolycka i norra Finland. Han var en mycket spralligt glad person, mycket musikalisk (arbetade nu som klarinettlärare), en härlig typ med Pythonhumor. Och en massa minnen väller fram, om uppväxttiden i Borgå.
Man minns stunder man delat i glädje och sorg. Hur han förgyllde teoritimmarna på musikinstitutet med sina galna vitsar och gubbiga skratt. Hur han på en hemmafest kunde rycka mig i ärmen och be mig komma och lyssna speciellt på en låt och diskutera den - hur en poplåt kunde förbli lika fin som en Mozartklassiker. Message in a Bottle av Police: han poängterade hur väl trummisen spelar och byter rytm på ett antal ställen och bär upp hela låten, gör den suggestiv. Jag hör det tydligt ännu varje gång jag hör på låten. Det är Jaris låt för mig. I samma väva kunde han lägga in några tröstande ord då min pojkvän dumpat mig. Och att gå på kafé med Jari var ett helt äventyr tack vare härlig, sprallig diskussion. Alla eftermiddagar med kaffe hos Rayens, alla rollspelskvällar och hemmafester. Det är en intensiv period mellan 15-18, och vi spenderade den i samma fina gäng på vårt 90-tal.
Folk säger att han var ett "original", men vem är inte det? Kanske det även sägs om mig? Han andades musik, härliga diskussioner och glada skratt - sådana borde alla vara. Den gudarna älskar... Jag tänker nu på den fru han lämnat, som mist sin familj: jag sänder en massa värme till henne. Och det känns trösterikt att tro att han lilla dotter kanske inte behövde göra den stora resan till andra sidan ensam, utan genom att hålla sin pappa i handen. Den bilden vill jag hålla, för att kunna se en mening i det som hände. Och det motiverar mig att krama familjen, vänner och bekanta, växla några ord, hålla kontakten, så länge det går. Sol i våra hjärtan, snart kommer våren!
Det var verkligen vackert skrivet Eva. Ler med tårar i ögonvrån..
SvaraRadera