Helsingin Sanomat bjöd idag (21.3.10) på en rad mycket intressanta artiklar, t.ex. denna, som presenterar att man i Sverige startat projekt med genuspedagogik för daghemsbarn, dvs. för ledarna som sätt att inte direkt stärka rådande genusuppfattningar: http://www.hs.fi/ulkomaat/artikkeli/Ruotsissa+tasa-arvoty%C3%B6+alkaa+jo+taaperotasolla/1135254859143
Man har uppenbarligen märkt att det är för sent redan i skolåldern: flickor måste prestera duktighet, vara lydiga och till lags, killar får vara "smarta", spela lagsporter och vara mycket mer busiga. Det finns ett antal folkloristisk etc. forskning kring detta...
Och man kanske borde börja ännu tidigare, eller omvänt: med mödrarna för nyfödda babyn? Men hur kan man lära "gamla hundar" sitta? Jag blev mycket berörd av artikeln om franska filosofen Badinter, som är oroad över att modersrollen har krympt (tyvärr går den inte att läsa på nätet, ifall man inte betalar för digitidningen, jag beklagar): antingen bör kvinnan inte få barn alls, utan satsa på karriären - eller så borde hon vara mor till 110%, dvs. andas genom barnet. Och Badinter oroar sig för hurdan börda det är att modern måste uppoffra sig helt: identiteterna som kvinna och partner försvagas och kan medföra stora problem. Det anses vara "duktigt" att en mamma ammar som ett vilt djur - helst hela tiden - att babyn sover i samma säng med föräldrarna, att all tid går åt till att tvätta flergångsblöjor etc. Och miljön också "tackar" - tänk nu! (skriver jag med ironi) Badinter säger att det tredje alternativet - där kvinnan är fri att både vara med barnen och sedan även arbeta numera är starkt inskränkt p.g.a. flera olika orsaker, däribland det att man idealiserar jungfru-Maria-moderskapet (som jag skulle vilja kalla det)!! Jämställdhetstänkandet har sannerligen tagit flera steg tillbaka, jag instämmer verkligen med Badinter!!
Detta har även hänt mig. Jag försöker till fullo kombinera barn, hem, man och även yrke. Ett yrke jag brinner för och älskar. Det är mycket stressigt, inte minst därför att jag var och varannan dag får höra kommentarer att jag inte borde försöka skriva min avhandling klar, utan ta det lugnt - jag har ju barn! Hallå - de växer upp och det går fort, jag kan ju inte gå in i mammarollen 110%, en människa är ju inte bara EN enda sak vill jag ha fräckheten att påstå!!
Många tvingar mig säga att "såklart väljer jag barnen framför allt annat", men en del av min själ gråter av att inte få erkänsla, inte få vara historiker och uttrycka hur starkt jag älskar att diskutera historia och framförallt tangerande teoretiska frågor. För min själ är historiker, som ett sätt att se på världen, och jag har en vilja av att vara med i samhället - samhället där familjen är en kugge och påverkar/påverkas!! - jag var historiker före jag var mamma! Sedan är jag även arkeolog, kvinna, mamma, fru, dotter, syster, doktorand, amatörfotograf, amatörastronom, ex-kurator osv. osv. osv. Och tänk hur många roller vi har om vi ser bakåt i tid och rum??? Jag vill rekommendera Hesses Stäppvargen, som dryftar identitet - bland annat...
Sann jämställdhet är att vi skall få rätt att verka i många roller!! Och att man som människa kan behandla varandra likvärdigt! jag ville inte nämna det, jag lät bli med flit. Men jag erkänner här på slutet att jag inte skrev ut att Badinter är kvinna och mor till tre barn enligt artikeln! Nu kanske ni bara kan rycka på axlarna åt det hela! ifall det skulle ha varit en MAN som sagt allt detta, kunde mina medsystrar kanske ta det på allvar... eller? Nu skall jag lägga ytterligare en bok på skall-läsa-hyllan på kö, Badinters "Le Conflit - La femme et la mère"! Och ja - ni som inte visste det - jag kan läsa franska (någorlunda), jag fick faktiskt stipendium för mina kunskaper i klass 8!! Det är ju nämligen typiskt att vi ser på varandra först dömande von oben och sen först frågar vad vi egentligen kan och vet...
Men, kämpa på! Man får inte ge upp - ännu! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar