Bloggstafett: Hundra år av internationell kvinnodag!

Nordiska museet i Sverige påminner oss om att vi firat Internationella kvinnodagen i hundra år nu. Initiativet kom från kommunistiskt håll, men rörelsen vann så småningom globalt intresse. Jag är född på FN:s så kallade kvinnoår 1975, och därför ville min mamma att jag skulle heta Eva, som den första kvinnan, livgivaren. Är det ett privilegium? Förvisso. Det finns inget större under än att få känna hur ens kropp ger nytt liv under ens hjärta. Men visst finns väl vi kvinnor till även som människor och individer, inte endast som en skock icke-män?

I Norden lär vi vara förebilder för jämlikhet mellan könen idag, eller är vi? I Finland är fortfarande kvinnans lön ca 0,80 cent av männens. Kvinnliga branscher, så som vården, lider idag av lågavlönade tjänster och tunga arbeten i förhållande till treskiftesjobb. Detta uppmärksammades t.ex. av HBL igår, 7.3.10, då man gjorde en jämförelse hur fördelningen mellan könen och språken ter sig i studierna. Vilka yrken har idag hög lön i förhållande till arbetserfarenhet i branschen; de tekniska branscherna, där kvinnornas andel är mycket låg... Jag låter detta faktum tala för sig, vill inte skrika ut det mer. Det är symptomatiskt att dessa "kvinnojobb" så som städarbete exempelvis, numera även fylls av (ofta mycket högt utbildade) invandrare! Man behöver inte vara Einstein för att inse att vi är påväg mot ett allt mer segregerat samhälle, där det ibland kan bli hart när omöjligt att göra några kliv uppåt utanför ens "klass"...

En bekant kvinna på 60+ tillhör den internationella zontarörelsen (http://www.zonta.fi), som strävar efter att stöda kvinnor globalt. För några år sedan beställde de en "hjälp" i kvinnornas vardag, som de delade ut av i Finland: en silvrig polett att trycka in i shoppingvagnen istället för ett mynt. En smart kompis till mig reagerade mycket starkt på detta: är det fortfarande denna kvinnobild som även regerar inom en "kvinnorörelse" - att vi skall ansvara för hemmet och shoppa?! Hon hade rätt tyckte jag. Hon påpekade nämligen följande: varför tillverkar inte zontorna en försilvrad hammare istället? Ja, en som skall brukas till att slå hål i glastaket ovanför våra huvuden!

Glastaket finns faktiskt där, ja. Åtminstone alla akademiska kvinnor har i något skede av sin karriär stött sig mot det - antingen mer eller mindre hårt. Om det inte är en man, som hindrar en från att gå vidare, är det en annan avundsjuk kvinna. Vad är det med oss när vi inte kan dra jämnt? Vår självbild, hur vi uppfostrats att se på oss själva: som martyrer, duktiga? Själv befinner jag mig i en mycket hetsig fas i livet just nu: å ena sidan barn, å andra sidan avhandling och tankar kring en möjlig karriär (närmast hur jag kan säkra att jag kan få den om några år, då barnen är större, utan att vara lastgammal...). Men en duktig flicka blir även trött ibland, trött att försöka, för trött för att tänka...

Vi borde alltså se oss stint i spegeln nu, innan det är för sent, och fråga oss vad vi vill ha. Vill vi fortfarande ha kvar vår rätt att välja? Frihet att välja en karriär, välja ett yrke eller välja att vara hemma med barnen? Och göra nya val i följande livsfas, inte få en färdig etikett. Detta kan även begrundas mot en bakgrund av den i Finland pågående högskoledebatten... Men låt det bli ett annat inlägg: låt facklan gå vidare. Njut av dagen!

Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Lisa Gemmel, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.