Att arbetslivet blivit hårdare har diskuterats det senaste decenniet, exempelvis av historikern Juha Siltala. Nu togs detta upp igår även i Helsingin sanomat, just nu när jag under veckan blivit utsatt för skarpa armbågar och manövrerats ut ur seminarieprojektet jag sysselsatt mig med under det senaste året. Men, det var mitt eget fel: om man arbetar 99 % mer än en annan och inte tar för sig, så får man skylla sig själv när någon med macchiavelliådra sopar golvet med en. Det värsta är även det att ingen tar någon i försvar nu längre heller. Nåja, jag minns få tillfällen då någon tagit mig i försvar sedan slutet av 80-talet överlag.... Lyckligtvis ibland. Ofta råder bara "den som sig i leken ger...", och javisst, det stämmer. Men, personligen tycker jag det inte borde vara så - fast, vad jag personligen tycker har ingen betydelse. Lojalitet är lika sällsynt som moral. Och blir man illa behandlad, får man absolut inte ens höja rösten, utan man bör bara lida och inse att man är en "looser". Fy!
Nåväl, till all lycka har jag finansiering för min egen forskning för ett år framåt, så nu kan jag lugnt dra mig tillbaka från allt vad "arbetsplats" och föreningsliv eller projekt heter, och jobba i arkiv och hemifrån i allsköns ro. Alla är inte lika lyckliga, tyvärr - dem ägnar jag en stilla tanke idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar