Söderströms har denna vår utkommit med två böcker jag önskar få läsa å det snaraste: kollegan och historikern Julia Dahlbergs debutroman Islossning och antologin Utan, om barnlöshet, där jag vet att åtminstone en väns artikel ingår. Hon blev apotivförälder i höstas, vilket då var en av de mest glädjande nyheter man fått på länge.
"Utan" är redigerad av Mikaela Sonck vars text även finns på webben, om ni skrållar ner på sidan jag angett. Vi tillhör samma årsklass och jag har stor medkänsla för den historia hon i korthet återger på sidan och orsakerna till att hon ville förverkliga både sajten mammapappa.com och boken.
Ibland förundras jag dock över de barnlösas naiva inställning till synen på kvinnan som "riktig" först då hon fått barn och en kritik av densamma. Helan ältandet kring detta gör att vi inte ens kan höja oss över både huruvida en kvinna är "riktig" om hon har barn hon uppoffrar sig för, eller är om hon är "bättre" i feministisk synvinkel om hon väljer enbart karriären. Jag minns hur det var att vara barnlös - jag var 32 när min dotter föddes. Vi 30 hade jag redan lagt undan drömmen om barn i mapp Ö, jag hade ju ett yrke jag älskade. Alla kvinnor behöver definitivt inte få barn, anser jag fortfarande. Frihet är att få vara den man är oavsett kön, ålder, ras...! För mig innebar det dock en revelation att få barn. När jag första gången mötte Helenas blick fick jag äntligen veta hur underbart det kändes att få vara tillsammans med någon annan, på allvar, på riktigt, få ta ansvar och få gensvar på kravet av gemenskap. Jag hade varit ensam i hela mitt liv, och för första gången fick jag en förklaring till en längtan som gnagat i mig. Barn för mig hade inget att göra med status, sociala krav eller att vara "kvinna". Kvinna har jag varit sedan 13, med eller utan barn.
Jag är glad att barn/utan barn dryftas, men... När är det dags för oss att göra vad vi själva vill, och/eller välja både och? Har vi fastnat i samma fälla som i den platt dualistiska kvinnobild vi fortfarande tampas med, "madonnan eller horan" (aldrig båda, aldrig något mer komplext... etc.)? Detta har jag tidigare kommenterat i bloggen, då det gäller denna åsikt som kastats fram av en fransk nutida filosof. Vi töntiga kvinnor tycks själva göra björntjänsten att välja att vara antingen eller, och dessutom racka ner på den, som inte väljer som just vi personligen! Problemet med oss kvinnor kvarstår: vi är mycket starkt benägna till att kategorisera oss själva och varandra. Speciellt just då när vi skulle ha all orsak att, och få mera styrka av, att tänka mer kreativt, mångfacetterat, tolerant. Och om vi inte börjar med oss själva, var skall vi börja då? Med att ta ut stickan ur kompisens öga en gång till? Snälla, säg mig att vi kan förändras och låta andra förändras! Våga vara annorlunda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar