Alltså, nu måste jag gå till bokhandeln och skaffa antologin Utan - två av författarna presenterades i veckans Kyrkpressen på ett mycket intressant sätt. Och jag kan inte låta bli att kommentera igen.
Det verkar gott att det överlag diskuteras: föräldrarollerna eller en vuxenroll som barnlös. Speciellt gott lät det i intervjun, då det nämndes om den "tävling" som gäller mellan en del föräldrar att skaffa de snärttigaste grejerna, märkeskläder osv. Som humanistmamma har man aldrig haft möjlighet att ens tänka på att delta i dylikt, och dessutom som hemmamamma, har jag inte varit tvungen heller - barnen har umgåtts ganska litet med andra barn och därför även jag med andra föräldrar. Alla föräldrar bör alltså inte ses som materialistmonster, men det var bra att det togs upp - en del kan kanske få sig en tankeställare.
Det som däremot gjorde mig ledsen var kritiken av hemmafruar med skitigt hår som går upp i vikt, inte bryr sig om luckorna i sin cv, inte orkar jobba. Right. På kvällen när min man kommer hem är jag så trött att jag inte orkar ut och motionera, sitter bara och stirrar. Nå, tröttheten kompenseras med mera mat som gör en pigg. Sen kanske man kan öppna datorn och ens jobba en bit. Resultat: övervikt. Men jag anser den inte kommit p.g.a. lättja utan tvärtom, p.g.a. trötthet. Om jag funderar efter har jag simultant med hemmamoderskapet - jag har fått hjälp av far- och morföräldrar, bör dock sägas - även gjort så mycket jag bara förmått å arbetets och karriärens vägnar och känt att jag har valt BORT många arbeten, jag skulle kunna ha haft nytta av, för att kunna sköta barnen hemma och inte dumpa dem på dagis för att få öroninflammationer stup i ett. Men jag fick i varje fall min doktorsavhandling gjord, och en stor motivation till detta var mina barn: deras framtid med en mor som de kan vara stolta över. Så om någon kommer och säger ett ont ord till om lata hemmafruar ännu, blir jag förbannad! Istället skulle jag vilja fråga "barnfria" hurdana de är. Jag tror de flesta av dem är karriärister och egoister, eller så hade de en svår barndom. Ibland kan de även ha haft dålig tur med partners och blivit för gamla, men det kan man ju aldrig erkänna...
Nå, hur känns det att få sådana beskyllningar? Kanske det bästa vore att inte kritisera andra, utan istället berätta mer om sig själv. Jag hoppas innerligt boken går ut på det hellre än den kritik av andra som framkom i intervjun. I och för sig är detta dagens melodi: jag har märkt att vilt främmande människor på gatan flera gånger stannat och sagt, då jag gått förbi med mina barn: "titta de har nappar!" fast de är 2 och 3 år gamla. Fy på mig! Come on?! Min dotter är så vild att nappens engelska ord, "pacifier, verkligen gör rätt för sig! Utan napp skulle hon för länge sedan rusat under någon bil på våra promenader. Min mor hade ingen napp, men sög istället på tummen tills hon var 9. Kanske nappen ändå en dag är lättare att slänga när sugbehovet minskat? Tummen är minsann svårare att "glömma hemma". jag tror inte ett dyft på tandläkarnas visor om att nappen gör att man får utstående tänder. Just så. En bekant till mig hade aldrig napp och hon måste ha tandställning så attan bara. Rena lögnerna bara för att skapa otrygga barn, som dumpas på dagis under 1 år gamla, utan nappar. Inte att undra på att psykopatin har börjat frodas när dessa ungar nu kommit i 20-30-årsåldern!
Hårda ord, javisst. Nå, jag får återkomma med kommentarer och exempel på egna erfarenheter när jag läst opuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar