Främmande fåglar

Läste artikeln i D-delen av Helsingin sanomat 20.3.2011 om Umayya Abu-Hanna, mångsysslare, politiker, redaktör och författare. Hon bodde 30 år i Finland, men lämnade landet åtminstone temporärt - för Holland för en tid sedan. Hon uppger sig ha tröttnat på det allt mer nationalistiska klimatet och på att invandrare - till och med i 3:e generation - inte accepteras. Hon har jobbat med olika frågor kring ett mångkulturellt samhälle, men påstår sig nu ha gett upp å Finlands del. Det var sorgligt att läsa detta. Jag hoppas verkligen hon återkommer till vår kulturella elit, som hon kritiserar som passiv. Men jag förstår henne så väl. Hon blev en "argbigga" med sitt temperament och sitt annorlunda utseende mot alla "stöpselnästa linluggar" (vad träffande, förresten!). Tyvärr kan jag inte länka till artikeln på finska, eftersom den finns på webben i den versionen av tidningen som kräver lösenord eller betalning.

Särskilt mycket tog jag åt mig av artikeln och började begrunda vad jag själv upplevt. Det är omöjligt att som ung "utomstående" göra något inom varken den kulturella eller vetenskapliga eliten, eller åtminstone är det mycket svårt att bli accepterad. "Kom inte och tro att du är något", får man höra som barn inom borgerskapet. Man måste vara barn eller barnbarn till en berömd författare eller forskare för att överlag bli sedd/hörd. Lyckligtvis finns det en exotismnämnare, t.ex. att man är född på landsbygden, som kan hjälpa till ibland, men det kortet förbrukas snabbt. Att tillhöra en minoritet som finlandssvenskarna är ett minus - men lyckligtvis ett plus i fråga om de egna, protektionistiska kretsarna med fonder etc., men hur svårt vore det inte att vara av ryskt ursprung. Det dryftade även Abu-Hanna. Var finns tolernas, möjligheter till att skapa nytt? Abu-Hanna framhåller på många vis hur protektionistiskt Finland blivit på en kort tid, i praktiken, inom arbetslivet... Det är skrämmande, för hon har rätt tycker jag!

Personligen har jag haft svårt sedan barnsben p.g.a. mitt livliga temperament ingen vuxen i världen fått bukt med, och trots otaliga försök att knäcka mitt självförtroende är jag mycket glad när jag är glad och blir jätte arg när jag blir arg. Jag har funderat länge på medicinering, men hur och varför? Tänk om jag ändå är "normal", bara inte "purfinsk", sammanbiten, livsdeprimerad från grunden i frågan om temperament. Är det illa? Javisst, här i Finland - så som Abu-Hanna även framhåller. Då jag bodde i Italien kände jag mig som en kolugn finne bland de skränande, gestikulerande romarna på gatorna där.

Och utseendet, ja. Sedan barnsben har folk talat engelska med mig i butiker, uppträtt rasistiskt i barer - "är du jude, eller rysse eller polack, va?" För inte så många veckor sedan frågade en främmande dam på promenad i Kyrkslätt om barnen jag var ute med var mina: de har linluggar och blå ögon, så rimligtvis kan de inte vara mina, jag som ser ut som en utlänning. Javisst, jag har ryska gener, men det är två generationer tillbaka. Därför kan mina barn se ut egentligen hur som helst genetiskt, ja - det är chockerande att människor glömmer så elementära fakta om genetik man lär sig i grundskolan! Det var skönt att bo i Sverige, där man redan år 2000 kommit längre än här år 2011: alla talar svenska till varann i butiker etc. oavsett hurdan habitus man har. Om någon sedan inte kan, växlar man till annat. När kommer den förändringen att ske också i Finland - jag har väntat länge - eller kanske den aldrig kommer? I Sannfinländarnas Finland får väl bara stöpselnästa linluggar plats. Det mest skrämmande är uttryck jag hört även inom museibranschen i år att "inte behöver vi svenskar hit på seminarium, vi har så mycket kunnande i Finland" och annat, för att undvika all form av ökad kommunikation, ökat utbyte av idéer etc. TROTS eget kunnande. Denna maktfullkomlighet är förfärlig! Men har någon talat om högfärd eller brist på ödmjukhet på länge? De orden finns ju inte ens i vokabulären mer, och snart faller väl toleransen bort den med, i brist på retoriskt umgänge.

Abu-Hannas besvikelse lyser mellan raderna i artikeln. Jag håller med henne, jag är också besviken på mitt hemland, som jag trodde var ett flaggskepp i frågan om tolerans, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Men det var 30 år sedan 80-talet, faktiskt. Och dagstidningarna fylls av modereportage och Strömsömys, istället för att ta ställning - några lama försök gör ingen sommar. Eller snarast sommar för Sannfinländska idéer...

Riksdagsvalen närmar sig, snart får vi veta vad "folket" tycker. Jag hoppas för en gångs skull att valdeltagandet blir aktivt vem folk än röstar på. Men jag är rädd att det blir en seger för protektionismen och intoleransen. Det är demokrati förvisso, och en markör på ett klimat lika isnöat som landskapet denna vinter. Kanske det är bäst att också jag drar fastän mina förfäder (utom en endaste en) var finnar? Sådana som vi hör inte hemma här, glada, aktiva, mörkögda människor. Men, mest av prinicipskäl därför att "annorlunda" inte får plats här, varken då det gäller habitus eller tankar - det sistnämnda det klart värre.