På Vappen blev det så otroligt sant för mig - i likhet med alla andra helger som varit under de senaste snart tre åren: jag vill vara hemma med barnen och min soulmate. Jag saknar inte festen i parken, verkligen inte fiilisen av att vandra hem ensam när den sista droppen skumpa sköljts ner. Att ibland vara otroligt ensam, i sällskap. Och nu: jag har aldrig haft så roligt hemma som under de senaste åren. Numera är vi fyra till bordet vid middagsdags, och vad är bättre än det? Inget!
Hela mitt liv har jag känt en enorm ensamhet. Mina föräldrar var från storstan i den småstad vi bodde, så jag passade aldrig in - jag var ju inte släkt med någon! Det skall man vara i en småstad, ha ett nätverk av kusiner och alla möjliga som ställer upp för en, försvarar en, mer eller mindre tvingar sig på. Jag är sladdbarn, så jag hade syskon - men ingen "nytta" av dem, eftersom de var vuxna när jag ännu gick i skola. Det var alltså predestinerat för mig att bli mobboffer: enkelt, hon hade ju ingen som tog henne i försvar! Men jag vägrade huka mig, utan började försvara andra istället som en galen feminin form av en 1980-1990-tals Robin Hood. Men det var ingen skillnad hur lojal man var, hur stark, alltid var man ändå otroligt ensam. Det fortsatte i någon mån under studietiden. Ett par lojala vänner har dock fått mig att orka vidare, visat att det går att bry sig om varann - inte bara alltid så att den ena ger tills sista droppen pressats ur.
Och sen en dag hittade vi varann - soulmates. Och jag uppskattar honom desto mera, eftersom jag ännu kommer ihåg hur olidlig ensamheten är. Jag har inte vant mig ännu, och vill inte heller. Man är ju ingen möbel :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar