Jag är mycket glad att man börjat dryfta och dekonstruera vår finländska identitet alltmer synligt. Och att jag kan sitta på paradplats där tankarna kretsar: i forskarsamhället, på webben. Min professor Laura Kolbe har nyligen utgivit en fyndig samling essäer om "finskheten" (suomalaisuus, Finnishness). Bokens essäer granskar hur vår finskhet egentligen skapa(t)s och vilka symboler som ingår i vår kollektiva identitet. I en av essäerna skriver hon om skapandet av en minneskultur kring Finlands självständighetsdag 6.12. Hon ådrog sig i minnet hur hon höll en lieux de mémoire-kurs (minnespltaser) för oss studeranden våren 1998 - då knappt någon annan i Finland ännu intresserat sig för denna synvinkel i Finland (fastän den var mycket aktuell i Europa med Pierre Noras verk etc.)! Enbart vår professor Matti Klinge, uppebbarligen influerad av Foucaults tankar, hade skrivit redan decennier tidigare om Finlands symboler etc. som skapade i syfte att bygga nationen. Klinges och Kolbes intresse för forskning i minneskultur har burit frukt - min kollega och vän Tero Halonen redigerade ett verk om Finlands symboler, Aapo Roselius forskar i kulten kring minnet av 1918, jag forskar kring minneskulten kring birgittinerna i Nådendal etc....
Men, Kolbe framför alltså mycket fräscha tankar i sin nya essäsamling: minnen, myter och symboler och dekonstruktionen av dem är mer aktuell än någonsin! Inte minst för att vi finländare verkar helt avtrubbade av alla historiska jubileer som firats under början av 2000-talet: Topelius 1998; kulturstadsåret i Helsingfors 2000; Lönnrot 2002; Runeberg 2004; Finlands kristnande/kyrkans jubileum 2005; Agricola 2007, "märkesåret" av minnet kring 1808-1809 år 2008-2009... Och det är verkligen frågan om politik! Kolne konstaterar att vi tagit steget mot Europa allt kraftigare i vår kollektiva identitet, som skapats just genom allt detta firande: "Eurooppalaisuus näkyy siinä, että Suomessakin yhteisöllisyyttä luodaan nyt sivistysperinteen, historian ja kulttuurisen osaamisen avulla"(s.38: "Det europeiska ses i att man även i Finland nu skapar en bildningstradition genom historia och kulturellt kunnande."). Just via utbildning - och bildning - har finländarna haft möjlighet att bygga sitt land, det är verkligen sant. Vi tog steget till en mer integrerad europeisk identitet genom t.ex. Birgittajubileet 2003, då man även i Finland lyfte fram Birgittas minne stort: ett närmande till det katolska Europa tycks ju uppenbart!
Docenten och medeltidsforskaren Helena Edgren poängterade en gång för mig att medeltiden var vår mest internationella epok förrän EU-inträdet år 1995 och jag måste hålla med om detta, men visst finns det även någonstans inbyggt i Finlands moderna historia också - en strävan mot väst! Via Birgitta kunde detta ses tydligt: helgon och handel förband oss under många sekler, och förbinder oss via historiebruk igen på 2000-talet. På något sätt är detta alltså inte atypiskt! Kolbe konstaterar att numera är interaktion viktigare än någonsin - igen: "Useat rinnakkaiset maalliset ja hengelliset äänet, historiat ja myytit kietoutuvat toisiinsa. Siitä rakentuu suomalaisuus edelleen" (s. 139: "Många parallella världsliga och andliga röster, historier och myter blandas med varandra. Av detta byggs fortfarande finskheten."). Detsamma har jag även konstaterat i min egen forskning: att det funnits urbana och borgerliga forskare och aktörer som haft ett västorienterat historiskt (politiskt) intresse under 1800-talet, 1900-talet etc. - Finland är inte enbart Karelianism, så att säga! Men som Kolbe anser: låt renarna och de andra klichéerna frodas kvar - det är ju OCKSÅ Finland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar