"Brideshead Revisited" är titeln på en fin roman (Waugh) jag läste för några år sedan (och hade sett som fantastisk tv-serie redan som barn). Huvudpersonen besökte en herrgård i England under brinnande krig och drog sig till minnes sin ungdom och möten med människor där, kanske en form av bild av mötet mellan samhällsklasserna som höll på att omformas under mellankrigstiden. Och mycket mer, kom jag att tänka på idag: också hur det kan kännas att besöka en plats och minnas sitt liv. Det hände även den avdankade akademikern idag!
Påväg till min brors landställe i Pernå beslöt jag ta med familjen på en liten odyssé över arkeologiska och historiska projekt jag tagit del av i bygden. På vägen stannade vi vid Pernå medeltida kyrka (1:a bilden) och tog oss en snabbtitt i kyrkan. Jag delgav därmed också Mikko minnet av Agricolajubileet 2007 och många andra exkursioner till den fina platsen. Mikael Agricola (ev. 1510-1547) föddes nämligen i socknen. Inne i kyrkan finns en madonnabild, som - faktiskt enligt doc. Markus Hiekkanen - påträffades vid utgrävningen av kyrkgolvet! Det är nämligen relativt sällsynt att helgonbilder hamnat där och inte förvarats på t.ex. kyrkvinden. Dopfunten torde även vara medeltida fastän den numera är protestantiskt placerad framme vid koret och inte längre västerut i kyrkan. Trots att barnen tyckte det var ganska tråkigt att besöka byggnaden, hoppas jag att Mikko fick en viss bild av det hela. Utanför kyrkan finns ett av Agricolamonumenten (2:a bilden) - detta en kopia rest 1959 av nutida monumentet över "finska skriftspråkets fader" som fordom stått i Viborg, men som försvann under kriget. Numera har jag hört att ett nytt monument i nationell anda rests i Viborg... Vi vet alltså inte hur Agricola sett ut såklart, men ett abstrakt monument kanske inte ansågs så motiverat att resa då det var aktuellt. Men att det är "Pernås store son" undgår visst ingen då man ser monumentet... Om det inte varit en minnesplats för Agricola förr, så är kyrkans omgivning det åtminstone nu.
På hemresan beslöt vi att ta den gamla vägen genom Forsby och Gammelby mot Borgå. Den vägen innebar många minnen för mig, inte minst p.g.a. att min väns landställe ligger i närheten (jag minns många soliga dagar som spenderats där i barndomen och många stämningsfulla kvällar i tonåren :)). Under arkeologistudierna deltog jag i en studiecirkel för historiskt arkeologi och vi beslöt att genomföra ett utgrävningsprojekt. Och processen innebar att vi lärde oss en massa: allt från att planera och söka finansiering till att gräva ut och rapportera. Platsen som valdes för forskningen var Gammelby Tomtåker (se länken och bild nr. 3): det var en åker då och är det även nu - i och för sig är det ju bara 6-7 år sedan vi grävde där. Men att återse platsen gjorde mig glad: av alla minnen av samvaro och kamratskap i gruppen, av allt vi lärde oss och av alla fina iakttagelser vi gjorde. Studiecirkelns handledare doc. Georg Haggrén möjliggjorde slutligen att vi även kunde publicera våra resultat i SKAS (4/2006). Processen var således hel: vi planerade, vi grävde och vi publicerade. Trots sin ringa omfattning, är ett dylikt projekt i all sin enkelhet ändå något man definitivt kan känna sig stolt över, även efter många år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar