Dag 3, lördag 8.10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige
Dagen inleddes litet tråkigt för min del, eftersom jag drabbades av yrsel och näsblod innan jag skulle bege mig iväg till kongressen. Det blev en extra stund av vila på hotellet innan jag vågade ta mig iväg för att höra kongressens sista föredrag och också hålla ett själv. Luften av krispigt höstlik, så det var skönt och stämningsfullt i staden – alla stockholmare hade väl inte heller vaknat än, före tio på en lördagmorgon.
När jag hann på plats hade redan två presentationer försiggått, men jag hann lyssna på en tredje, av Veronica O'Mara från Hull, som berättade om “Birgittas liv” i en engelsk kontext. Det handlade alltså om tre texter på middle english och att dessa uppenbarligen varit pop på sin tid. Författarna till dessa s.k. vitor är inte kända, men troligen är de på något sätt förankarade till birgittinerklostret Syon i landet. O'Mara kunde påvisa att Birgitta uppenbarligen inte sågs som ett rent svenskt helgon, utan ingick den engelska kanon av helgon man kände till och läste om, särskilt ett helgon för mödrar och änkor. Synnerligen spännande!
Efter kaffepausen blev det mer om Syon Abbey – nu ett föredrag jag personligen såg mycket fram emot eftersom det handlade om arkeologi: Stuart Forbes från London berättade om gravar som grävts ut i ruinerna av Syon Abbey. Syon grundlades som känt på 1400-talet av Henrik V och upphörde under reformationen. Nunnorna flydde dock utomlands och upprätthöll traditionen och återvände till England, Devon, år 1861 – därav kan man säga att Syon tradition är obruten fastän dess forna klosterbyggnader endast finns kvar under mark.* I de skriftliga källorna hittade man uppgifter om var systrar och bröder begravts i klosterkyrkan från 1485 under några decennier framöver. Arkeologiskt påträffades också så dessa gravar och det verkligt dramatiska skedde, då man kunde identifiera de avlidna, dvs. sammankoppla namn, dödsår och en viss grav. Med andra ord, det var ett exempel på historisk arkeologi då den är som mest berörande!
Följande två föredrag handlade om spännande konsthistoriska utredningar, där forskarna nästan måste agera som privatdetektiver i sina undersökningar. Sissel Plathe från Nationalmuseum i Köpenhamn presenterade restaureringen och undersökningen av en av de äldsta tavlorna på duk i norr, från Maribo. Målningen, som föreställer en dam med vissa attribut som en mantel, en bok, en korg med blommor, huvudduk, har ansetts vara antingen Maria eller Birgitta. Skåpet den finns i är medeltida, med birgittinska symboler på dörrarna. Mycket intressant! Under restaureringen kunde man kosntatera att tavlan troligen är från de första decennierna av 1400-talet, medan dess skåp är från ca 1450. Plathe tror att skåpet kunde ha tillverkats för tavlan för att inviga färdigställandet av klosterkyrkan i Maribos östra kor, men det dock inte säkert.
Nästa föredrag hölls av Elina Räsänen från Helsingfors, som berättade om det så kallade altarbrämet från Vittis. Det var synnerligen spännande att en birgittinsk textil jag stirrat nästan dagligen på i Nationalmuseum i Hfors under nästan ett decennium, nu fick litet mer kött på benen. Räsänen kunde nämligen lätt sabla ner påståendet att brämet som beskriver Marias liv skulle ha gjorts av en viss nunna, Birgitta Anundsdotter. Snarare verkar det som om influensen kom från Vadstena, kanske hela textilien. Upplysande!
Efter mitt eget föredrag hann jag ännu lyssna på en legendarisk forskares pågående forskningsprojekt, nämligen Ruth Rajamaa berättade om källfragment till Pirita hon under de senaste åren lyckats vaska fram. Hon hade även frågat om detaljer kring klostret – t.ex. Om upphittade fynd som indikerar skriftställarverksamhet och böcker - av Jann Tamm, som har grävt där på 1970-och 80-talen osv. Ett källarrum med brända böcker hade faktiskt påträffats, men de förkolnade resterna har inte bevarats. Tyvärr återstår endast fragment av biblioteket som någon gång måste ha funnits där. Birgittareliken påträffades dock är, fick vi höra, faktiskt just nu i Finland för undersökning. Jag antar att detta ingår i prof. Taavitsainens pågående projekt kring reliker – mer om det hör vi väl så småningom. Detsamma gäller även Rajamaas forskning.
Med långa steg lämnade jag de kaffepausande kollegerna och Birgittavännerna och drog mig ut i väntan på taxin. Trött, men lycklig. Ett verkligt lyckat seminarium och otroligt allmänbildande! Jag hoppas arrangörerna lyckas med sitt nästa uppdrag: att fixa oss en fin kongress i England och Syon år 2015 – den kan man bara inte missa i så fall!
*Jag måste lägga in något intressant här: i Amos Andersons arkiv i Hfors hittas många brev till och från dessa engelska nunnorna - detta hörde samman med intresset hos Anderson och Julius Finnberg att återuppliva birgittinerminnet i Nådendal, nå detta har ni ju hört om förr också och det ventileras i min avhandling. Jag hänvisade dock inte till just dessa brev, som resulterade i en del småskrifter som tillhört Anderson (han fick dem sända till sig av nunnorna), men det kunde man kanske “öppna upp” litet mer någongång senare...
Very good.
SvaraRadera