Igår öppnades högtidligen den nya basutställningen om 1900-talet i Finlands nationalmuseum. Vernissaget för den talrika skaran gäster inleddes med en sånguppvisning, varpå direktören Helena Edgren presenterade teamet bakom utställningen och tackade alla varmt. En utställning föds minsann inte ur luften, utan ett tiotal personer deltar i planering, bygge, utformning och pedagogiskt program. Hon gav snart över ordet till riksdagsledamot Pekka Haavisto som på finska och engelska uttryckte sin glädje över den nya utställningen. Men han betonade även själva museets existens och historia genom att bekänna att han frågat guiderna om varför paradingångens dörr har ett hål. Det är alltså ett kulhål från 1918 fick han veta – byggnaden i sig bevarar alltså en del av vår nationella historia. Han återgick till att diskutera politiken 1918 och människorättsfrågorna som då lyftes fram i riksdagen – krigets avigsidor fick synlighet här först efter att de lyfts fram i Sverige. Ja, kanske det är så att man i Finland märker saker och ting först genom den svenska spegeln... Haavisto avslutade med att även berömma personalens kärlek till sitt arbete och tackade för att utställningen är interaktiv, gör att besökaren kan känna igen sig. Museernas små resurser är katastrofala – vi borde ha råd att utveckla dem.
Väl sagt av Haavisto igår. Under en tur i den nya basutsällningen 1900-talet kunde jag också konstatera att den var interaktiv (dock saknades en trappa för barn att räckas upp till plattorna – trots att innehållet är för vuxna är barn nyfikna och kan åtminstone titta på bilderna!) och innehöll både roliga och tråkiga element. I utställningen kan den som levat på 1900-talet säkert känna igen sig – men det var nog även fallet med den tidigare versionen. Haavisto lyfte fram sin kärlek för Volkswagen ”Bubblan”, som nog säkert blir en riktig hit bland barnen åtminstone! Nu har utställningen ändå ett grannare och mer välkomnande uttryck och är lite mindre statisk än förut – då var det ganska kala vitriner i lika kala rum, nu är det ljus och ljud, levande bild och fina interiörer i varje rum, lite mindre ”etnologisk typologi” med skidor i olika storlek på väggarna än förr. Tack! Det som alldeles säkert är det bästa sättet att väcka liv i utställningen – det gäller för utställning som utställning – är guidningarna. Det lönar sig säkert att delta i en dylik om man har möjlighet, då det är dags. Docenten i museologi, Marja-Liisa Rönkkö, kunde glatt konstatera att hon är nöjd - främst med att det är en ny trend att äntligen satsa på basutställningar. Arkitekturmuseet tycks även äntligen ha fått en dylik, nämligen. Fint att höra! Dock har de ingen presentation på webben på svenska, tyvärr. Det tycks också vara en trend just nu...
Tack och lov att utställningsbygget denna gång fick litet mer synlighet i media. Hufvudstadsbladet hade i dag ett helt uppslag som behandlade den nya utställningen, men även mer allmänt museet som ”monument” och museum. Forskardoktorn Derek Fewster fick uttala sig om museet och således även diskutera dess roll i framtiden – bra! Historia och politik är helt för viktigt för att glömmas bort och helt för farligt dessutom, för att lämnas åt politikerna per se. ”Att förringa eller förneka historiens betydelse bådar inte gott för det intellektuella klimatet”, säger Fewster. Och tydligen har detta budskap alltså redan nått åtminstone de grönas Haavisto. Nu får vi önska att det når ännu fler, för snart är det verkligen, som Derek säger, något att bekymra sig för – att en stat inte satsar på sin historia, på sin självbild. Fewster anser museet kunde mer dryfta sin bild och sin identitets historia och det har han verkligen rätt i. Men något dylikt i utställningsväg låter antagligen vänta på sig ännu. "Museerna måste resa sig ur sina samlingar" - ja, snälla: ta någon historiker även med i utställningsbygget, jag tror en mångvetenskaplig approach är allra, allra bäst just nu! Men, kanske också den akademiska forskningen kan dra sitt strå till stacken angående denna fråga - vi är "tvärvetenskapliga av naturen"... Det får vi hoppas på. Det mest skrämmande scenariot jag ser är att museerna styrs och byggs och upprätthålls av några få, genomstressade personer och därmed blir vad de blir, och att många kunniga forskare går arbetslösa. Ännu betonas museet som en skattkammare i renänssansstil - hallå?! Är det så vi vill ha det? Eller vill vi ha mångfald och alla de "skatter" av idéer om och synvinklar på kulturarvet som mångfald kan ge?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar