En forskares identitet

Fick inspiration mellan blöjbyten och amningssessioner att skriva några rader om en ung doktorands/forskares identitet, eller hur folk numera är i kläm i sitt jobb och i sin roll på universiteten. En liten debatt påbörjades tack vare Outi Alankos blogginlägg (se länken i rubriken) av flera kolleger och vänner på Facebook, så jag kände omedelbart att "jag måste bekänna".

Om man som doktorand får stipendier av universitets fonder eller av utomstående fonder är man så kallad stipendieforskare - korrigera mig ifall jag har fel. För kanske tio år sedan kunde man be om att få ett arbetsbord på uni någonstans och kanske fick man till och med undervisa som doktorand, dvs. officiellt "fortsättningsstuderande". Så småningom förändrades inställningen i och med att en del doktorander kunde ansöka om tjänster inom "forskarutbildning" och inom "forskarskolor", men varje gång det kom upp en annons om dessa tjänster, kände jag att mitt eget - då udda - ämne om minneskultur inte riktigt platsade, så jag ansökte aldrig någonstans. Fonderna trodde dock på mig, och jag hade kanske också turen att verka intressant, så det sipprade dock in mindre stipendier i jämn takt, som ändå fick mig att tro tillräckligt på mig själv för att fortsätta.

Om man väljer forskaryrket vet man att man själv skall göra sin forskning och det kan ibland kännas ganska ensamt. Dock är kollegerna och vännerna ett enormt stöd och man söker sig gärna till aktiviteter där man kan ventilera sitt ämne och höra om andras projekt - ett sådant rum var bl. a. föreningen Glossa för mig. Ifall man har sitt arbetsrum hemma, bredvid sin säng, som ofta översållas av pappershögar och böcker uppslagna på olika ställen, känns det mycket viktigt att ens kunna ta en kaffe nu och då med kollegan - man är nämligen berövad på en "kontorsgemenskap", som alltså är få förunnad. Personligen märkte jag även att det efter några år började skava på min identitet som forskare - man var endast en svag "satellit" som ibland tangerade lärostolens seminarium, som ibland - tvärtom - kunde kännas som en stenöken p.g.a. bristen på liknande avhandlingsprojekt eller ytliga relationer till kollegerna - ja just ytliga bl.a. därför att man ju extremt sällan träffades! "Innegänget" kanske inte såg ner på en, men det kändes ibland så, fastän man försökte skaka den känslan av sig...

Under årens lopp deltog jag också i sidospår av olika slag - mindre historiker etc. för att helt enkelt för att det ju är kul och för att få mer erfarenhet inom branschen och även tjäna en extra slant i en annars torftig budget - och jobbade inom museibranschen för det mesta som freelance och tf, eftersom jag önskade jag någon gång kunde jobba där i framtiden (med facit på hand nu verkar det dock osannolikt... så det var bortkastad tid, uppenbart). När jag äntligen fick litet fart på avhandlingsprojektet igen, möttes jag plötsligt av totalt oväntad motighet, men situationen löste sig och kanske just den press jag sedan kände fick mig att arbeta extra hårt de sista två åren. Inalles tog det åtta år, vilket inte alls är längre än vad det tagit för de flesta andra kolleger, vare sig de varit närmare bundna till lärostolen eller "satelliter" likt mig.

Trots detta kände jag mig efter några år som "lösdrivare" som en ö-klassens doktorand. Jag insåg att jag sist fick höra om allt möjligt och så sker ännu idag - jag är den som kanske rent av av misstag ibland får höra nyheter från lärostolen. Ifjol arbetade jag som postdoc tack vare ett stipendium av universitetets fonder, men det gjorde att min endaste bindning till uni var att jag kunde påstå mig löst tillhöra min alma mater alltjämnt. Den enda rättigheten jag åtnjutit under doktorandåren var att jag fick ha unis epostadress och tillgång till intranätet - ja jo, två ggr fick jag några slantar för arkiv- och konferensresor. Hm - jag kan nog låta enormt otacksam för allt jag fått, men insikten att jag trots allt slutligen bidrog med en relativt ansenlig summa i och med att jag doktorerade (UM finansierar uni på basis av antalet graduerade), gör att jag nog kunde motivera denna min utläggning. Bara för att ifall någon ung, kvinnlig doktorand som känner sig inne i ett motigt skede, jobbar hemifrån alltjämt efter alla år - som en skolelev med skrivbordet bredvid sängen! - kanske kunde se litet hopp i sin situation: jag blev ändå godkänd till slut. Dock inte med det bästa av vitsord, men i varje fall.

Men i och med att jag aldrig riktigt hörde eller hör till "unigänget" helt fysiskt, har släkten alltid ansett att jag är en riktig bohem som inte "jobbar", har bara fritid och "lever på statens pengar" (yeah right - nej, inte statens, utan på stipendier som kommer från fonder som döda, fordom rika människor grundat minsann, men "vad kan man nu veta exakt... bohem är hon i varje fall"!) och äntligen borde vakna och känna kaffedoften och skaffa mig ett riktigt "jobb". Och visst, dylika projektioner påverkar också mig. Numera känner jag mig allt oftare som en amatör inom branschen... Det beror antagligen på bristen på något eller någon att riktigt ordentligt relatera sig till.

Ibland kan jag fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt doktorerade, det hela känns bara som en konstig dröm... Till all tur finns FB - mitt kollegiala "kafferum" i elektronisk form - jag tror inte jag skulle klara mig annars, utan er kära vänner och kolleger. Och hej, vad är uni egentligen - universitas - det är ju människorna - vår krets - inte byggnaderna eller byråkraterna! Kanske nästa uni bör grundas på webben - "the imagined university", som vi en gång skämtade om på småtimmarna på Nylands!? :)

Heliga Birgitta till salu!

Birgittaboken "Pyhä Birgitta - Euroopan suojeluspyhimys" på finska som professor Päivi Setälä och jag redigerade (Otavas förlag) under Birgittajubileet 2003 har nu nått reahyllorna: jag såg den idag på rea hos Suomalainen kirjakauppa i köpcentret Kampen i Helsingfors. Löp iväg och inhandla en, om ni är intresserade - endast 8 euro! :)

Redan år 2003 hyste vi förhoppningar om att utge boken även på svenska. Senare har jag kontaktat olika förlag, men ingen har riktigt varit intresserad. I samband med att jag fick finansiering i höstas för att genomföra ett bokprojekt relaterat till Reinhold Hausen, ansökte jag även i samma veva om att få översätta denna bok. Min del av medlen tillfaller alltså båda projekten, vilket betyder att jag nu modigt kan ta itu med en översättning och fråga om intresse för utgivning senare. Eller be om mer finansiering - troligen gör jag det sistnämnda, men en sak i gången. :)