Igår besökte vi Nådendal, eftersom staden ordnade "Birgittas natt", som en konstens natt. Vi tog tillfället i akt och besökte också Mumindalen - för första gången - med barnen, som aldrig tidigare varit på ett nöjesfält överhuvudtaget. Vägen till Mumindalens ö går via Nunnebacken, som man kan välja att korsa eller gå runt längs hamnen. Man passerar även här en del minnen vid Nunnebackens fot, så som minnesmärket av kejsar Alexander III:s besök (se bilden). Här kan man sitta en stund vid fontänen om man tycker, och se på folk och fä vid kajen eller i restaurangkvarteren i trä. I bakgrunden hägrar presidentens sommarresidens Gullranda på andra sidan vattnet, säkert en delorsak till Nådendals nationella status.
En brygga leder ut mot Muminland och efter en relativt dyr inträdesavgift kan man ta del av vad världen innehåller. För 2+ och 3+-åringarna var trängseln ganska tung och det enda som verkar ha gjort intryck var klassikern Muminhuset självt - det var stort och rymligt och hade roliga skrymslen, lönndörrar och tittlådor. De övriga husen runt om verkade små och tråkiga eller svårtillgängliga. Vi fortsatte mot stranden och Muminpappans båt, där det fanns en kul aktivitet för barnen: en liten vattenbalja där man kunde låta små träbåtar guppa omkring. Enkelt, men desto roligare. Det kafé vi besökte var fullständigt undermåligt: äckliga pommes frittes, litet utbud på varor, en stackars stressad ung försäljare.
Väl tillbaka igen i gamla staden satte vi oss på första bästa kaféterass, som lyckligtvis var inhängnad: en lugn stund för föräldrar och kul för barnen att leka litet i ett lekslott och gunga med gunhästar. "Pippi"-tanten underhöll med glad musik. 10+! Varför fanns inget dylikt, simpelt, i Muminvärlden? Åmtinstone var det i så fall inte lätt att hitta det...
Efter en god våffla begav vi oss genom gamla stan till Rådhusplatsen, där programmet för "Birgittas natt" skulle börja. Den klassiske nådendalske trumslagarpojken talade så långt ifrån mikrofonen att man knappt kunde uppfatta vad som sades. Publiken var klen: ett femtiotal pensionärer - Nådendals kulturelit? - var bänkade, men turisterna satt tydligen hellre kvar vid hamnterasserna. Jag hann snabbt se Hiilola borgarhem (se bilden ovan), som är inköptes av Nådendals museiförening år 1920 efter dess grundande, för att bli museum. Huset var fint och utställningen presenterade även de mytiska "strumpstickerierna" som sedan 1700-talet förknippats med staden och som ansetts ha kontakt till klostrets nunnehantverk. Tyvärr stängde museet jämnt 18 som det brukar, då konstens natt började. Va?! I Helsingfors har museerna öppet under kvällen, för att få in besökare som vandrar förbi. Och programmet var trots allt på torget direkt utanför museet - nej, detta var nog ganska underligt. Jag hann alltså inte titta in i det andra stadsmuseet på torgets andra hörn, eftersom museipersonalen slagit fast dörrarna. Nå, på planen arrangerades program med spelmän och såklart - Heliga Birgitta själv - som berättade om sitt liv och citerade Salme Raatmes dikter om sig (se bilden nedan). I stadsbilden rörde sig även några yngre utklädda nunnor, för att natten skulle få stämning. Jag hade dock väntat mig litet mera och framför allt litet mer publik. Nå, resurserna för Nådendals natt är säkert betydligt mindre än större städers, och detta år var dessutom kyrkan under reparation, vilket gjorde att stadens historiska sevärdhet nr. 1 inte fanns med i bilden denna gång. Bättre lycka nästa år. I alla fall fanns det konst på programmet: bildkonst, musik och dikter. Och historia. På ett sätt är det också charmigt att evenemanget är relativt litet och inte verkar locka en massa "fyllerister" till parkerna som i t.ex. Helsingfors.
Tyvärr kunde vi inte stanna resten av kvällen och ta del av eventuellt program och inte heller se/höra vespern och höjdpunkten "Birgittatåget" kl. 23, vad det nu än kunde röra sig om. Men traditionen att fira Birgitta i juli är alltså återuppväckt på 2000-talet i samband med jubileet 2003, och kan ses som en fortsättning på det historiebruk som Amos Anderson och Julius Finnberg ville etablera med sina "historiskt-musikaliska vesprar" i kyrkan på 1920-talet (kolla min avhandling för mer om detta), men de skulle uttryckligen firas på helgonets dödsdag 23.7. Nuvarande tradition är troligen mer beroende av marknadskrafter än exakta datum, men vackert så - i Nådendal tycks Birgitta alltid vara "in" fastän hon kanske redan glömts på andra håll sedan jubileet år 2003.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar