Kuriöst i Mellansverige del III - Ljungby

25.7.2011 (Aposteln Jakobs dag!)
Ljungby

I Ljungby finns mycket att se, eftersom orten inte ligger i ljunghedsområdet, utan den bördiga småländska bygden, som varit bebodd i tusentals år. Efter frukosten begav vi oss ut i det härliga sommarvädret (litet moln, litet sol, några droppar regn emellanåt) och började med att besöka Kånna högar (se bilden ovan), som är ett av Smålands största höggravfält och varit i bruk åtminstone under bronsåldern (ett röse) samt senare ca 400-1000 e.Kr. under järnåldern. En exotisk syn för finländare, som är vana med jordblandade låga stenrösen från samma tid (höggravfält i Finland kan främst ses på Åland). Platsen handlade även om historiebruk. På en av domarringarnas stenar fanns sentida runor ristade: “Amstihl föd 1799 sirat 1822”. Torde syfta på A. M. Stihl, som på så vis ville legitimera sin närvaro på platsen I ruinromantisk anda (se bilden nedan). För övrigt älskade barnen att springa på området och vi gjorde även ett välkommet kantarellfynd.


Ljungby centrum bjuder även på hällristning och runsten, men vi styrde kosan mot ett annat berömt ställe i närheten, dvs. till Älmhult, som väl numera mest är känt för att ha byggt den första IKEA fabriken och affären. Kamprad är född i närheten, i Agunnaryd. Enligt legenden erbjöd han fabriken och affären till Ljungby, men politikerna hade tackat nej. Ett brakande stolpskott, bör man väl konstatera. Men vi for inte till IKEA, utan till Carl von Linnés barndomshem i Råshult (se bilden nedan). Stugan var liten, men ståndsmässigt inredd för medlemmar av prästeståndet, med målade och kalkade väggar och tak, en stor sal med två bord (se följande bild), skrivkammare och kök.



Trädgården runtom presenterade gamla nyttoväxter och i ett härligt kafé fick vi ekologisk grönsaksoppa och gratäng till lunch. Barnen älskade en liten grön lekplats med miniberså och husdjur snidade i trä – Johannes älskade att “mata kon” med en liten hink och man kunde “rida på grisen”. Det behövs inte mycket för att roa små människor – de orkade längre här än på någon av MacDonald's konstgjorda lekplatser med plastrutschbana. Ett störande element är att tåget dundrar förbi precis bakom den anrika stugan. Hur är det möjligt att det tillåtits? Även på var sin sida om Kånna gravfält skymtade två stora industrianläggningar. Inklämt kulturarv, kunde man krasst kosntatera. Och ändå består det längre än någonsin tågbanor och moderna hus, som ju lätt jämnas med marken bara efter några år ifall de får förfalla. Ödets ironi, kanske.


Innan vi åkte tillbaka till vårt kvarter, besökte vi ännu en lummig bokskog (se ovan). Här börjar alltså Mellaneuropa så att säga. I det gröna ljuset är den bruna mattan av undervegetation idealisk för ritt, bara som exempel. Jag fick geanst Robin Hood-associationer. En fin dag med andra ord, och med många möjligheter för barn att springa och leka – utan att direkt åka till något för vuxna så odrägligt “barnland”.


På kvällen tog vi en promenad till närbutiken och passerade Elverket och ån, som går genom Ljungby. Vid denna fors har man vadat över redan för tusentals år sedan, läser vi på en skylt intill bron. En första bro byggdes här 1870, men den vi går på nu är av litet senare datum. Elverket byggdes här redan 1895, men nuvarande byggnad (se bilden ovan) är från år 1910. Numera ger vattenverket endast några procent av den el som staden behöver, men vackert så. Kuriöst.

26.7.2011
Ljungby - Stockholm

Dags att resa hem igen efter flera uppfriskande dagar. Särskilt då det gäller vädret, som var somrigt, men svalt (ibland sol, ibland moln, litet regn, litet blåst) - inte tropiskt som i Helsingfors numera, utan litet som somrarna på 80-talet. Klimatflyktingarna begav sig alltså ut på E4:an igen.


Denna gång, påväg norrut, rastade vi i legendariska Brahehus i Gränna. Per Brahe d.y. (så viktig även för oss finländare) lät bygga detta residens på 1600-talet och hans brorson tog över år 1680. Slottet drogs dock in till kronan och brann ner till en ruin invid Vättern. Vyn från slottet ner mot sjön är hisnande. Det är förståeligt att platsen sedermera också var "offer" för ruinromantik på 1800-talet. För tillfället pågår här restaureringsarbeten - det är vardag för borgruiner överallt. Efter en bit mat var vår nästa anhalt Stockiholm och vår roliga resa i Sverige i år redan all.