Museiverket skär ner i Finland: 40 får gå. Miljoner skall inbesparas ur statens budget och det sker på museernas bekostnad. Jag hörde om detta redan på fjolårets sida, men igår blev det ett offentligt faktum och ett långt inlägg i tv-nyheterna - förhoppningsvis kunde det orsaka litet rabalder. Därför får vi forskare väl även reagera med inlägg kring det hela: Nationalbiblioteket och docent Lahtinen har kommit med välskrivna inlägg kring detta redan.
Det är sorgligt att behöva stänga museerna och dra in på personalen, men vad kan man göra? Speciellt sorgligt är det - liksom Lahtinen konstaterar - att det drabbar oss "vanliga människor". Det vet jag, eftersom jag jobbade "bara" (!) som guide i Finlands Nationalmuseum 2001-2008: i tusentals guidningar mötte jag både gammal och ung, men mest kanske skolelever, vars desperata lärare tog dem till museet I BRIST PÅ RESURSER FÖR UNDERVISNING I HISTORIA! Ja, ni läste rätt: jag fick hundratals gånger dra en timmes guidning om "svenska tiden", dvs. ca 1100-1809 i utställningen och detta var enligt läraren ENDA GÅNGEN DE TALADE OM DENNA PERIOD I FINLANDS HISTORIA. Det var stort ansvar jag fick, och försökte därför göra så gott jag kunde på en mycket begränsad liten stund med eleverna i utställningen - jag hoppas jag kunde göra det väl och att ens någon av dem minns något enstaka jag febrilt berättade om helgon, reformationen och drottning Kristina... Tänk er att det finns människor i Finland som endast denna gång hört om medeltiden! Lärare som tvingas leva med detta faktum och se sina elever fördummas i brist på resurser för undervisning! Vad är vi för en "sivistysvaltio" egentligen - det håller nog på att knaka i fogarna skall jag säga er?! Och vad fick jag för ersättning för mitt kunnande och detta ansvar att allmänbilda unga? Inte många euro, nej, för det är ju inte "lönande"...
Igår nådde även det faktum rubrikerna, att 50 000 unga (män) är utslagna. "Oj, voj, voj", men återigen erbjöds inga konkreta lösningar på detta problem varken på tv eller i tidningen. Hm... Jag vet att jag är en lönlös humanist, men tycker ni inte att kvaliteten och bristen på resurser i skolorna delvis kunde ligga bakom detta? Hur kan vi förutsätta att unga personer vill göra något, hitta på något att syssla med, utveckla personens självbild etc., om de helt enkelt inte VET hur världen fungerar, vad som erbjuds. Uppfinningsrikedom kräver en viss grad av bildning. Och vi forskare är ganska dåliga också på att sprida vår egen bildning: vi bara gnatar på om att "historia är så himla viktigt per se och för vår "identitet"" etc. - men det är ofta bara vackra ord vi tillsammans tanter emellan skrockar på kaffepauserna på våra tiopersoners seminarier, vill jag påstå! Vackra ord om popularisering, men ändå ser vi ofta ner på sådana som "bara" sysslar med att popularisera vetenskap. Jag hoppas en radikal förändring sker i denna attityd, inget annat är helt enkelt rimligt.
För ett par år sedan råkade jag träffa en studiekompis i Kampens köpcentrum aprå på. Hon var himla begåvad i studierna, men ville genast ut i arbetslivet och förlagsbranschen och sysslade nu med läromedel. Jag höll då på att skriva liccen klar och tyckte hon nog också kunde göra det en dag, men hon tyckte att någon också borde göra läromedel. Javisst, tyckte självfallet undertecknad - museipedagog sedan år tillbaka - de facto gör hon ett MYCKET VIKTIGARE JOBB än jag, som forskare. Och jag anser fortfarande så. Fastän forskningen är viktig, tar det ofta tid för nya resultat att nå offentligheten, det kan man ju t.ex. läsa i Hollméns utredning - ja, därför borde vi ju ÖKA KOMMUNIKATIONEN MER EMELLAN FORSKARVÄRLDEN, FÖRLAGEN, SKOLORNA, MUSEERNA... Och det borde nå ALLA! Men, i dags dato: har vi längre råd? Blir det som i USA: privatfinansieriat? Om det blir finansierat alls. Ja jo, Guggenheim... Först lät det så bra, men vid närmare eftertanke... Urk. Prkl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar