Viva Vivica - och Roosa! :)

Utställningen Viva Vivica! öppnade igår på Teatermuseet i Kabelfabriken i Helsingfors och jag hade äran att få delta i sällskap med kollegan och vännen Rose-Marie “Roosa” Peake (se bilden ovan med en spegel i Villa Frenckell – :) tack för lånet, Roosa), som nyligen publicerat en historik om Villagatan ett, dvs. Villa Frenckell (Villagatan ett – en idylls brokiga skeden”, 2012). Villan i Ulrikasborg nära havet i Helsingfors var nämligen hem till teaterchefen Vivica Bandler (f. von Frenckell, 1917-2004), som dagens utställning handlade om. Peakes välskrivna och medryckande bok har utgivits av nuvarande ägaren till villan, Cargotec Oy, och är en riktig kulturgärning i sig. Villan byggdes av föräkringsmagnaten Edvin Kaslin 1905, men blev främst känd som långvarigt hem för stadsdirektören i Helsingfors, dipl.ing. Erik von Frenckell med familj. Eftersom jag hade äran att delta i bokprojektet på ett hörn var jag också något insatt i Vivica Bandlers liv då jag stegade in i utställningen, till exempel genom att jag i höstas ögnade igenom hennes fina memoarer “Adressaten okänd” (1992) – rekommenderas varmt för envar – och också kontrollerade en del originalmaterial som finns i arkivet på SLS. Bandlers mor var den första docenten i teatervetenskap i Finland, Ester-Margaret von Frenckell (det är konstigt att ingen ännu forskat mer i hennes liv, förresten!), och Bandler, som till utbildningen egentligen var agronom, ägnade sedermera sitt liv åt teatern som långvarig regissör och teaterchef både i Helsingfors och i Stockholm.

Utställningen är en samproduktion mellan museet och Teaterstiftelsen Vivicas vänner r.f., varför utställningen högtidligt öppnades av ordförande Raija-Sinikka Hämäläinen – vi träffades redan på Peakes bokutgivning i januari på Villa Frenckell. Bland de inbjudna fanns även Bandlers hembiträde och vän, Kirsti Poikolainen med familj, som jag också hade äran att träffa vid nämna bokutgivning. Den närvarande skaran inbjudna gäster bestod till stor del av teaterfolk och många har varit personliga vänner till Vivica Bandler, så stämningen var alldeles speciell. Bandlers kärlek till konsten manifesterades även i en dansuppvisning av en av hennes vänner, Tiina Lindfors. Uppvisningen skedde mot en oxblodsröds bakrund, en lek med ljus och skuggor, bevingat – betagande. Och jag kom också på, att jag på något sätt tidigare, när jag läst om Bandler, associerat just denna oxblodsröda nyans till henne... spännande.

Uställningens posters bestod av citat av Bandlers dagböcker, brev och memoarer – hennes röst definitivt genomsyrade allt, som ackompagnerades av nämnda bildmaterial. Utställningen hade sammanställts av Johanna Lindholm, som nyligen skrivit sin pro gradu om Bandlers tid på Lilla Teatern – intressant! Utställningen omfattar två rum och består till stor del av nämnda posters med fina bilder, en del fantastiskt material av levande bilder, samt några vitriner med intressant material som tillhört Bandler eller handlar om henne eller hennes arbete, speciellt på Lilla Teatern i Helsingfors. Posterutställnignen kommer att kunna turnera runt och är påväg till Sverige och kanske också Paris, sade Hämäläinen.

Man fick en snabbt inblick i Bandlers liv genom den varma utställningen, men visst blev man även nyfiken på Bengt Ahlfors relativt färska biografi om huvudpersonen (“Människan Vivica Bandler”, 2011) – bör väl införskaffas i vår. Bandler verkar ha varit en begåvad, slagfärdig och humoristisk person av citaten att döma. Från den här utställningen tog jag denna gång med mig följande visdomsord, som lämpar sig väl som livsmotto för en projektarbetare med konstnärliga anlag: “Ingen utopi utan kalkyl. Man skall spara på tändstickor för att kunna köpa champagne”. Så sant som det är sagt!