En fantastisk sensommardag i Helsingfors centrum och universitetscampuset - Emil och jag träffade många kära vänner och kolleger idag, en del i all hast och av en händelse, men inte mindre inspirerande för det.
Emellan verserna rullade vi in i svalkan i Domkyrkans krypta, som ofta presenterar utställningar med konst och historia i anslutning till kapellet och kaféet. Denna gång var det Nelly Jurvelius utställning, som presenterade silkesmålningar och tänkvärda fraser av Hildegard von Bingen (1098-1179). Hon tillhör den grupp medeltida (europeiska) profetissor som liksom alltid verkar vara "in" numera tillsammans med t.ex. Heliga Birgitta. De dyker upp nu och då i utställningar, böcker, konst och evenmang som andas ekumenik och feministteologi. Intresset har funnits länge för dessa kvinnogestalter, och återkommer på många håll också här i vårt insnöade land.
Jurvelius, som fick uppmärksamhet också i senaste Kyrkpressen, nämner att hon fått stöd av Svenska kulturfonden och att hennes första utställning om Hildegard ordnades redan 2002 i Kryptan. Denna gång är hennes utställning med i WDC-året, "där det efterlystes en bättre värld för oss att leva i". I Utställningen visas Hildegards visionsbilder om kampen mellan det goda och det onda som symboler, där dygderna är drömlika, färgsprakande förgyllt och segrande, mot de sju svartvita dödssynderna - tänkvärt, och självfallet mycket lämpligt som konst i ett kapell. Särskilt intressant är det att fästa uppmärksamhet till Jurvelius kalligrafi, som återkommer i verken och i texterna och presentationstexten. I det snart bortglömda hantverket med handskrivna, vackra texter, anas också hm... medeltidsbruk. Ifall man har vägarna förbi campus eller Kronohagen lönar det sig alltså att ta sig en titt. Utställningens budskap är fint: "Vi kan förändras, världen kan förändras, vår tid är nu! Här." The world is what we make of it, har jag tänkt varje dag nu. Och jokainen uusi mahdollisuus on tsäänssi. Det var något jag tänkte på också då jag växlade uppmuntrande hälsningar med kollegerna: det kostar inget att vara positiv, men ger så mycket.
Det är samtidigt värt att kort begrunda, hur de kvinnliga, medeltida visionärerna blivit så synliga och viktiga i Sverige och Finland. Då man tror att ett evenemang är över, en bok slutläst, så dyker nästa upp. Intresset verkar inte vara enormt, men i varje fall någorlunda synligt. Några svar har givits av Ingemar Lindaräng i hans avhandling (2007) om Birgittajubileet 2003, där han konstaterar att det då sannerligen inte verkar som om samhället är sekulariserat, tvärtom – det finns ett religiöst intresse, med ekumeniska förtecken. Birgitta och Hildegard, genom sina tankar och sin verksamhet, tilltalar den moderna nordiska kvinnan (– och vem är hon? Nå, det får vi diskutera en annan gång – det är det ju även sådana som dras till katolska helgongestalter...) som identifikationsobjekt, trots att de egentligen var och är katolska helgon. Den här typen av rollmodell (medeltida ”vd” - klostergrunderska/moder(lig), lärd (nunna)) är ju i och för sig mer aktiv än jungfru-martyren. Både Hildergard och Birgitta är lärda, vilket är ett trevligt ideal, men också ”nunnelika” (Birgitta var ju de facto aldrig nunna, men levde nunnelikt) – vad innebär det då att ha dem som förebilder? Birgitta var även fysiskt mor, men gav på ett vis upp moderskapet då hon fick kallelsen av sin Herre. Varför tycks det vara så, att dessa identifikationsobjekt nu erbjuds oss? Det är viktigt med andlighet och att betona dem som förebilder i detta avseende: deras arbete verkade ”som vägvisare in i en värld där andra lagar råder än här” (för att citera Jurvelius). Men den andra aspekten: att leva avskild som en nunna i sin kammare, som vår stereotypa bild av en medeltida lärd person (och idag en nördig forskare ensam framför sin blinkande skärm?) – är det detta jag vill identifiera mig med?
Nå, det är klart att Birgitta och Hildegard är viktigare och trevligare identifikationsobjekt än t.ex. protestantismens kvinnor som den förrymda nunnan, fru Luther. Hon gjorde tvärtom – nunna först och sedan familj, men vem minns hennes uppoffring nu? Ingen. är det bra eller illa? Okej, jag vet att denna diskussion är gammal re'n, men den är också ett dagligt val för dem som är mitt i smeten så att säga. Personligen är det inte så jag själv vill leva – välja antingen mellan moderskapet eller karriären, före eller efter – utan jag hoppas vår tid är en annan, där det går att genomföra både och. Och när jag ser på mina vänner och kolleger (av båda könen), verkar det vara arbetsamt, men lyckligt, att ha både familj och jobb – inte omöjligt, utan inspirerande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar