Ens hemstadsdel kan innehålla otroligt mycket spännande historia och en del synliga monument, som den nyfikne naturligtvis vill stanna för att studera. Man kunde kalla det för att flanera litet kring stadsdelens "kommemorativa anatomi", eftersom man lätt finner många minnesstenar och plaketter invid vägarna här. Vår stadsdel är alltså Södra Haga, eller "berget" som Helena säger - och ja, vi ligger faktiskt ganska högt uppe och det finns mycket bergiga krön ännu synliga i grönområdena häromkring. Trakten bär på en hel del minnen och monument. Jag har rört mig i Södra Haga sedan jag var barn eftersom min moster och mormor bodde vid Haga torg då, och min moster fortfarande bor här, numera i närheten av Hoplax station. På något vis har jag alltid upplevt att Södra Haga är nära centrum, men tillräckligt långt ifrån det värsta surret och stressen, en grön oas i slutet av Mannerheimvägen. Stor- och Lillhoplax nämns redan på 1500-talet, men den nuvarande bebyggelsen är i sin äldsta form från början av 1900-talet och representerar villakulturens tid (Eliel Saarinen hade t.om. gjort en plan över Hoplax och Munksnäs år 1915). Den kändaste parken här är väl Rododendronparken från 1970-talet, men jag vill påstå att hela vår stadsdel är ganska glest byggd, i 1950- och 1960-talsstil, med gröna större och mindre oaser både här och där.
Gravmonument från 1918 över två stupade tyska soldater, Kurt Seibt och Arthur Bfukert. "Tacksamheten reste vården", står det på dess sida på svenska och finska.
Också Södra Haga har krigiska minnesmärken. Sydväst om Vichtisvägen på gränsen till Näshöjden och Lillhoplax finns ett märkligt monument kvar. Vi går ofta här förbi, eftersom det är snabbaste rutten från oss till det gamla, men välförsedda köpcentret i Munkshöjden (som förresten lär skall ha en nästan klar metrostation insprängd under sig!). Minnesmärket (se ovan) verkar vara en grav för två stupade tyska soldater från 1918, då tyskarna stormade Helsingfors med stöd av den vita sidan (mot de röda). Dylika monument finns också på andra ställen där jag bott, t.ex. invid Ring I i Alberga, på Boställsbacken, där Gamla Åbovägen korsar Ringvägen. Graven är Xavier Brummers och likaledes från år 1918, se nedan. Tyskarna intog Helsingfors av de röda i april 1918 genom att landstiga i Hangö och ta sig framåt längs kustbanan, som hade stått klar år 1903.
En jämförelse i tid och rum: tyskt gravmonument från 11.4.1918 i Alberga.
Trots att jag rört mig mycket i trakten av Haga torg har jag aldrig tagit mig upp längs med Hjältevägen och till den lilla begravningsplatsen med hjältegravar från 1939-1944. Eftersom nuvarande Södra Haga var Hoplax köping (1923) fram till annekteringen med Helsingfors år 1946, vilar traktens söner faktiskt här och platsen pryds också av en vacker döende (?) soldat, se bilden nedan. Här uppe på berget ligger även en av de gamla bevarade villorna i trakten, som minner om att området till en början var en villastad till stor del ägd av M. G. Stenius' bolag (hans namn finns kvar i Steniusvägen nära oss, antar jag, bakom brandstationen).
Hjätegravarna med sitt monument.
Om man fortsätter längs Hjältevägen finns ett minne från köpingen även kvar här i form av ett monument i form av granar och en minnessten, för att hedra hembygden rest 1982 (se nedan)! Går man vidare, kommer man snart fram till Hoplax kyrka (se längre ner), där min syster är döpt, eftersom våra föräldrar även bodde här i två repriser på 1950- och 1960-talet (på Steniusvägen och senare på Kryddgårdsvägen). Församlingshemmet bredvid är nybyggt, men här döptes vår lille Emil i julas.
Minnessten rest 1982 av bl.a. Pro Haga ry. Granarna här intill har planterats här för att hedra freden och hembygdskärleken, står det på stenen.
Invid kyrkan dundrar tåget förbi och det gamla stationshuset från början av 1900-talet står alltjämt kvar här, omgiven av lummiga träd, se nedan. Idag åker man med god tur snabbt rakt in till Helsingfors centrum härifrån, på tio minuter.
Hoplax station sedd från sydöst, i bakgrunden ses de nya perrongerna. En R-kiosk, där det dock skedde ett tragiskt mord på 1990-talet, låg här vid stationen, men finns inte längre kvar.
Den pyttelilla parken intill oss, i hörnet av Byavägen och Bymossavägen, heter Strömstads parken sedan 1950-talet, för att hedra "Hagas fadderort" i Sverige. Denna info kan vi läsa på en minnesplakett i parken, se nedan.
Minnesplakett från 1952 i "Strömstads parken" inspekteras.
Kommunikationslederna är viktiga, Södra Haga ligger i en knutpunkt där man tar sig med tåg västerut och med bil norrut eller mot nordväst. Vägen bakom brandstationen heter fortfarande Gamla Åbo landsväg. Invid den och hörnet av Köpingsvägen ligger dessutom Elantos gamla hus från mellankrigstiden, som stått tillbommat redan i flera år. Det är en kulturskandal att dess köpare/ägare vägrar rusta upp det och trots en arg artikel i Hufvudstadsbladet i vintras är inga repareringsåtgärder ännu synliga när vi skriver augusti 2012. Och jag minns hur gullig blomsteraffären var här ännu för några år sedan! I parken mellan Köpingsvägen och Mannerheimvägen ("Köpingsparken") finns en gammal stenbro, som inte kan dateras, men har åtminstone funnits här länge, troligen från slutet av 1800-talet. I den nyligen upprustade parken finns också ett nytt fint konstverk, en skulptur i skinande metall, som hälsar motionärer på hennes dagliga tur på vägen hem (se längst upp!).
Den gamla stenbron i den stora parken vid Vichtisvägen/Köpingsvägen.
Läs mer i t.ex:
Leskelä, Ilkka: Oman tiensä tekijät. Haagan työväenyhdistyksen 100-vuotinen historia. Helsinki 2008.
Roos, John E.: Haagan kauppaln historia. Helsinki 1950.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar