I fredags fick jag äran att delta i ett seminarium för doktorander i slutskedet, några månader innan disputationen. Seminariet tog 4 timmar och behandlade alla praktiska frågor inför disputationen och bokutgivningen. Jag var med och fick hålla det avslutande föredraget som "nydisputerad" och berätta "hur det gick för mig". Seminariet arrangerades med talare som vetenskapssekreterare och informatörer samt prof. Markku Löytönen som värd. Han berättade även mycket väl om hur publikationsprocessen går till och vilka alternativ som finns. Prof. Laura Kolbe inledde med en kort inblick i disputationens symboliska betydelse och annat historiskt smått och gott som är bra att veta.
Jag deltog aldrig - hann aldrig - i något dylikt seminarium inför min egen disputation i höstas, så det var inte helt lätt att försöka både ge praktiska råd, ha sin egen disputation och karonkka som exempel och dessutom stå för dagens "roliga slutsnutt". För att få reda på vad det skulle stå i inbjudningar, vad som skulle ske osv. frågade jag vänner, lärare och kolleger helt enkelt. Mest nytta hade jag själv sist och slutligen av att ha diger erfarenhet av bokutgivning och projektarbete under de senaste 15 åren - erfarenhet jag fått via organisationer bara löst i kontakt med uni, dvs. nationen, ämnesföreningen och vetenskapliga föreningar. Trots att jag inte själv i tiden hört en "nydisputerads" berättelse, gick min egen snutt ändå vägen - det var verkligen nyttigt för mig att tänka igenom vad som egentligen hände, allt för ofta känns det fortfarande som om det hela bara varit en dröm.
Det var mycket roliga incidenter jag erinrade mig så här i efterhand. Jag disputerade i 50-talsbyggnaden i Hfors centrum, Porthania, i salen PIII och fick följaktligen gå ner mellan PIII och PIV med kustos och opponent, via "suckarnas korridor" - jag visste inte att den hette så innan denna dag, men namnet är förvisso beskrivande. I sista stund lade vaktmästaren märke till att jag glömt prislapparna på min nya utstyrsel och var vänlig nog att avlägsna dem. Efter disputationen och kaffebjudningen var jag så "hög" på det hela att jag glömde min handväska, som fanns i förvar hos vaktmästaren. Till all tur hann jag gå efter den senare, eftersom karonkkan hölls i närheten, i Gustus&Vera. På restaurangen trodde de förresten intill sista stund att det var min man som var disputanden - han hade nämligen vänligen hjälpt mig med arrangemangen, som den gamla nationsräv han är, och bokat både kaffebjudningen och karonkkan. Ofta måste disputandstackaren göra allt själv, så jag måste säga att det var verkligen skönt med hjälp i detta avseende. Vid sidan av dessa roliga incidenter, hände mycket mer, men kanske jag återkommer till dem en senare gång... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar